Språkresa

Hm. Fan vad jobbigt det är när man har en föreställning om hur ens barn skall reagera över en rolig nyhet, och det inte blir alls som man tänkte/trodde.

Från början. Vår dotter går på engelska skolan. Hon hamnade där eftersom skolan hon gick i inte kunde tillgodose hennes behov. Hon är ju smart. Lärde sig att läsa själv när hon var 4,5-5. Genom att lyssna på ljudböcker. Hon lärde sig sen ganska snabbt att skriva. Engelskan knäckte hon vid 7 års ålder. Genom att titta på Hannah Montana på engelska med text. ?!

När hon var 6år hade hon en läsförståelse som en 10-11 åring. Och sen har det rullat på. Hon presterar grymt bra i skolan, fina betyg. Nästan aldrig problem med läxor osv. Så nu har vi belönat henne med en språkresa till England i Engelska skolans regi.

Och man är ju i tron att det ska bli ståhej, kramar, skrik, hallabaluah, att vi är världens bästa föräldrar. För det här är någonting hon verkligen vill göra. Och resan är ju inte heller gratis. Blir ett litet hål.

Men ingen reaktion. Endast ett: - Va kul. ???!!! VA!!?

Svårt. När min uppfattning av glädje inte stämmer med hennes. Hon är garanterat skitglad, men har svårt att visa det. Men fast jag vet om hennes svårigheter med just känslor, så blir jag ändå grymt besviken. Men på vem? Det är ju min föreställning som får sig en törn, mitt sett att se på hur man är tacksam, som denna gång inte stämde. Mitt ego.

Hm. Det är fan svårt det här med uppfostran och diagnosbarn.

//pappan


Längtar fast jag är trött....

Nu har sonen varit på kortis igen, denna gång med 2 övernattningar.
Man saknar så det gör ont. Har fortfarande lite ångest när han ska iväg. En kombo av egoist och fostran.
Men imorgon kommer han hem igen.
Och oftast hinner det bara gå ca 10 min sen är man uppretad och frustrerad igen.
För just nu kräver han enormt mycket energi.
Skolan har börjat igen, medecinen spökar och har höjts, ny vikarie, nya rutiner. Och höst.
Och det märkliga är att man hinner glömma hur förra hösten var.
Men det var liknande denna på starten. Förändringar, usch..... :) Inte sonens starka sida.

 Men imorgon kommer han igen, på med Disney, säkert Manny, eller Chuggington eller kanske 5 myror igen.
Eller Musses klubbhus....suck
Fullt med leksaker, spända överläppen, och fart. Massor av fart.
Huset är alldeles lugnt och tyst idag, men imorgon är det full fart igen.
Hets.

Sonens jobbiga sjukhusvistelse ramlade över mig igen. Har en kompis vars bonusbarn har gjort sig illa väldigt mycket.
Då kom hela våran episod på sjukhuset med sonens då märkliga sjukdom över mig och den stannar kvar. Jobbigt. Usch.
Hoppas allt går väl.

Tur att man har cyklingen som övertrycks-ventil. För den flyter på bra nu.
Flera personliga rekord denna vecka.

sommaren är inte slut.....

Lov är inget för våra kära diagnosbarn. Och det blir ingen semester för föräldrarna direkt, ledigt ja, men semester, njae inte riktigt!
Loven är jobbiga. Inget är ju som det brukar, mamman och pappan fuskar med schemat, ingen skola, inga riktiga rutiner. Ibland regnar det, ibland orkar ingen, ibland roligt, man vet aldrig vad som skall hända...
Om man nu försöker anpassa skolan och utbildningar efter deras bästa förmåga, varför kan man inte anpassa loven också!?
Och ska vi verkligen "offra" våran semester......ta detta på rätt sätt nu, kära bloggläsare.
Men vi är i uppfattningen att vi INTE har semester, ledig ja, men inte är det semester att försöka slå knut på sig själv hela dagar, bråka större delen av dagen, den andra med att försöka lirka,truga, leda, och "lura" och medla, och andas!
Jag upplever stress som mest när vi är lediga, och jag andas ut när jag jobbar eller tränar.
Ska det va så?
När ska jag få semester, bara ligga, göra roliga saker, bara mysa och ha det lugnt.
Känns som att vi diagnosföräldrar så småningom kommer att bli de nya sjuka. För hur länge orkar vi ha dubbla jobb utan ledighet! Finns ju en arbetstidlag....
Tror många håller med mig om att jobba är den lätta delen, det är sen det jobbiga börjar, det riktiga jobbet.
 När man kommer hem.
När "vanliga" föräldrar är lediga, iträder vi vår nästa jobbkostym, hemmapedagogen.
Att ha lov, är som att jobba 24-timmars skift utan rast 35-45 dar i rad!, oftast.
Skönt att hösten nu kommer med mörkerdepressioner, nya rutiner som skall anpassas, och lite "ledig" tid för oss föräldrar med skola och fritids...... nya roliga utmaningar......

/pappan

Sjösjuk....

Påsklov. Lov. Lov är bland det jobbigaste.
Rutinerna bryts, allt ställs upp o ner.
Diagnosbarnen kanske inte ska ha lov, jo, fast inte lika länge, eller bara halva dagar?!
Turbulent och ibland kaos är det i alla fall när det är lov.
I dom inte så bra perioderna är till och med helgerna för långa avbrott.
Men nu är det påsklov.
Mitt första på evigheter. Jag har alltid jobbat på lov tidigare. Alla lov. Skiftjobb, övertid, dagtid, you name it.
Så jag såg fram emot detta lov. För sportlovet gick ju relativt bra, läs här.
Och i min enfald trodde man att detta lov skulle bli liiiiite bättre, trots allt inte kallt och snö.
Men början har inte varit bra.
Det gnabbas, tjatas, bråkas, hela tiden. Man styr upp, skäller ut, diskuterar, talar om hur det är, frågar varför.
Får till svar, förlåt, det var inte meningen, mm, mm. Sen går det en timme och det är full fart/bråk igen, och igen, och igen.
Så idag, 3 dar in på lovet, blev jag "sjösjuk". Det blev för många vågdalar. Fick aldrig något riktigt utbrott.
Utan, jag orkar inte!!!!!! och gick och lade mig med stängd dörr.
Utanför blev det alldeles tyst!?
Hörde hur det tisslades och tasslades. Viskades. Och sen måste jag ha somnat. Ledsen i själen. Blev för mycket på för kort tid helt enkelt. Ibland önskar man sig lite adhd.....:)
Efter en stund vaknar jag till, fortfarande tyst. Kliver upp och börjar laga mat.
Barnen leker tillsammans med något bolibompa spel. Glada.
När maten är klar, ropar jag, och in kommer sonen som en furie, vrålar och härjar.
Jag bara tittar på honom. Han stannar upp. Jag går och lägger mig igen. "Sjösjuk" igen.
Hör åter hur det tisslas och tasslas. Sonen kommer in och säger förlåt.
Kliver upp och går ut i köket igen. Vi äter under tystnad.
Efter en stund bryter dottern tystnaden med ett: Förlåt pappa. Och sonen fyller i också han med ett förlåt.
Sen pratar vi igen, och det blev stilltje på havet en stund. Men prognosen ser bra ut framöver.......enligt NPF(SMHI)!??!!?

Fy för lov.
Fy för pappor som föreställer sig saker, och tar ut i förskott........bites you in the ass! again!
Det är en tuff värld att leva i NPF-landet

/pappan

öken

Trots att det snurrar en massa i huvudet är det svårt att få ner det i textad version.
Men mycket har ändå hänt sen vi skrev sist.
Vi var lite vaksamma mot dom nya fröknarna, och om dom nådde upp till de gamlas standard.
Och det gör dom, med råge. Men dom har lite andra förutsättningar.
Nu börjar ju barnen få ett eget medvetande, och mer eftertanke.
Men jobbet, grunden, de gamla fröknarna lade, måste vara guld värt för de nya.

Men vad bra det fungerar!
Smekmånaden tog slut på några dagar. Sonen testar väldigt sällan människor som han inte litar på.
Men när han väl litar på någon, då tar han nästa steg och testar vad den människan går för.
Och står denna person pall, så kommer han alltid att anförto/lita sig på denna. Alltid.
Men vilkén social förändrning det är som sker. Superhärligt att uppleva.
Kan vara svårt för utomstående att förstå. Men har man haft ett barn som varit isolerad socialt, då förstår man.
Och även på detta ställe jobbar man jättehårt för den sociala utvecklingen.
För dom vill, som vi, att förbereda våran son för livet efter skolan.
Det är då dom riktiga utmaningarna börjar. Och med en bra grund från skolan med flera, så ser nog framtiden ganska ljus ut ändå. Hoppas vi. Men det är sjukt lång väg kvar. Sjukt lång.

Ska försöka komma igång med skrivandet igen.
För träningen går som en dans, 20 pass denna månad!

//pappan

IUP

Då har vi haft vårat första IUP-möte om våran son.
Hab, soc, kortis, avlösare, gamla läraren och de nya lärarna, och så vi, M & P.
Verkar bli bra.
Vi pratade alla samma språk. Och ville åt samma håll.
Vi hade väldigt lite olika uppfattningar, men ändå vissa olika vinklingar och ideer.
Men  det kommer absolut något bra ur det här.
Ideer utbyts, erfarenheter inom olika lika vädras.
Vi är ju helt på det klara om vad sonen behöver inför framtiden.
Och detta forum kommer att se till att han lyckas nå dit.
För det är ju sonen som måste lära sig våran värld, och vid vissa tillfällen måste anpassa sig till den.
För världen kommer inte att anpassa sig till honom, tråkigt nog, eller?!
Men vi påminde att han är den han är, och den vill vi inte förändra, men vi måste hitta rätt nycklar åt honom till framtiden. Och lära honom om vilken han är, vad han är bra, vad han har svårt med, vad är diagnos,mm.
För hans utåtagerande kommer inte att tolereras av någon, när han blir vuxen.
Diagnos eller inte. Den nycklen måste vi hitta åt honom. Vi kan inte vänta och se om den eventuellt växer bort, för tänk om den inte gör det........

Men det var ett givande möte, och "kul" att se att alla har nästan likadan bild av våran son.
Det måste betyda att de flesta jobbar lika kring honom, när hans agerande är snarlikt överallt.
Men vi har kämpat för att alla ska dra å samma håll, och likadant.

Nya ideer kom fram som skall landsättas, kommer att bli intressant.

Kämpa, kämpa, käämpaaa!

//pappan

håller tummarna så de nästan går ur led....

1:a dan avklarad med bravur.
Sonen kommer hem med ett sprudlande humör.
Läser i kontaktboken att allt gått superbra.
Och får höra i telefon av en av lärarna att de andra barnen tycker att han verkar snäll och att han är jättesöt.....
Kan det bli en bättre början?
Han började med en kortdag i och för sig, men ändå.
Stolt och glad är man.
Inget bråk, inga situationer.  (Jag vrålar i mitt huvud: WHAAAAHOOO, YIPPIE!!!)
Övergången har gått långt över förväntan. Vet att det bara är första dagen.
Men första dagen för våran son är så avgörande. Den styr hur resten av resan blir.
Och med denna dags lagda grund, blir det inte dåligt, det är ett som är säkert.
Tack gamla, som gjort ett strålande jobb under flera år. Ni finns i våra hjärtan för alltid!
Tack nya, för ett super välkomnande.
Nu väntar en glädje-sträcka, sen får vi se när tryggheten kommer. Då kommer prövningen.
Men med denna början...... :)


Helgen flöt på också.
Sonen på kortis.
Mamman hade shopping-streak med dottern.
Hon börjar bli stor nu. Medi-Tonnis och light-diagnos.
Attityd? Öh, skoja ru eller?
Men jag har gjort allt jag kunnat fram hit. Och många värderingar sitter. Och det är skönt.
Nu är det bara o försöka hänga med. Försöka att inte vara för pinsam, tänka före innan man pratar.
Känslig ålder som det är, utan menlöst pladder från pappan.........
Men vi hade en supersöndag uppe vid stugan, kanonväder även denna dag.
Skoteräventyr och grillning. Inte många helger kvar nu för skoterkul.
Härligt med gött väder och inte.
Jag är ju en naturmupp, och jag gillar våra årstider. Finns nåt trevligt med alla fyra av dom.

//pappan

Sportlov - summering

Då var sportlovet över.
Och jag summerar att de bra stunderna långt överträffade de dåliga.
Vi klarade även en överfull skidbacke med godkänt.
Vi har haft flera härliga stunder uppe på en tjärn, pimplandes och grillandes.
Trötta sköna kvällar.
Med diagnosmått mätt har det varit strålande. Bara ett par utbrott och situationer per dag.
Men trött är jag.
Trött i huvudet, för det låter och snackas och händer hela tiden.
Och som ensam förälder blir det genast mer arbete.
Planering, matlagning, koll, kläder, tvätt, koll, koll, mat, koll, osv osv
HEDER TILL ALLA ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR MED DIAGNOSBARN!
NI GÖR ETT SUPERJOBB!!!!!

Dag 1: Hundspann och skoter upp på isen för pimpling.
Dag 2: "Sjunk". Sonen mådde inget bra, hemmadag.
Dag 3: Brorsan kom på besök, pimpling och skoterlek uppe på isen.
Dag 4: Dag i skidbacken, dottern hade sin avlösare med sig.
Dag 5: Kompisar på besök, kälke och skotrar upp på isen, pimpel och mycket skoterkul.

Dagen då brorsan tittade upp var nog den bästa. Det har aldrig funkat så bra förr, med sonen och min bror.
Oftast triggar dom varandra, men nu lurades inte brorsan med. Utan behöll lugnet.
Sonen var som ett klisterlapp på honom, snackade och snackade.
Alla abborrar vi drog upp, petade sonen ner i hålet där brorsan stod och pimplade. :=)
Jag stod 50 meter bort och bara njöt! Äntligen, det var så härligt att se.
Tror vi alla mådde bra den dan. :)

Även med mina kompisar funkade det bättre denna gång. Sonen har börjat acceptera kompisens familj, och hetsen/oroligheten börjar lägga sig lite. Känns bra för framtiden. ÅH, så kul att vara med en familj som accepterar sonen för den han är. Kvalite.

Lite bilder


Brorsan stilar lite! Jag och dottern lekte också på en skida, så mycket att vi till slut trillade av......


En härlig dag på isen.


Härlig dag i backen


//pappan

Diagnoslandet, eller rättare sagt känslo-landet

Nu blev sportlov.
En del står på agendat, men inget direkt spikat.
Men i den ena stugan är vi. Jag och barnen, alltså mannen och barnen.
Själva. Frun jobbar som en tok, jobbar ikapp och förbi, passar på.
Rätt eller fel. Beror på.
Men i stugan är vi. Och hej vad det svänger. Berg-o-dalbana-extrem.
Det är ju något man inte behöver bekymra sig om.
Att inte visa känslor. För det är väl något som sker dagligen, hela tiden.
Man surfar ibland på den nöjda vågen, för att ibland ta en rejäl kallsup i nästa.
Upp på brädan, för att sköljas av, upp igen och iväg, för att störtdyka i nästa.
Så har min 1:a dag varit. Hej o hå!
Ja, det är ett som är säkert, ........inget är säkert. Man har aldrig en aning om hur en dag ska bli.
Man tror när man vaknar att det mesta har man koll på, och planerat, förberett, för att bryskt ryckas tillbaka.
Hur i h-e kunde man glömma att alla dom där grejorna, som är helt osannolika skulle hända.
Ibland får man reaktioner på saker som det aldrig reagerats på förr. Ska man räkna med dom också. PUCKO!
Så, om rätt är fel, så borde rätt vara fel, ....nej om rätt är rätt blir fel rätt, eller är fel rätt och rätt fel, eller....fel är fel och rätt är fel.............man har ingen aning.


Detta provade vi idag, att åka hundspann, rofyllt. Men barnen tyckte det luktade hundbajs!

När får jag TACK. Varför får jag bara vara dålig. Man biter ihop och sliter, men diagnoslandet är otacksamt.
Man får aldrig tack. Man får aldrig förlåt. Man ska bara vara där, i vått och vått. Aldrig i torrt. Torrt räknas inte.
När det går bra är alla tysta och visslar. Och inte ens då får vi ta luft, ett break, det är då vi jobbar som hårdast.
När det går bra, det är då vi sliter, det är då vi är på topp.
Men när vi inte orkar, det är då det faller, och vi faller med. Det är ingen som hejdar oss i fallet. Vi får skrapa upp oss själva och våra barn och börja om igen. Klättra hela vägen upp, med barnen på ryggen.
Och när vi är uppe får vi inget tack, inga applåder. Ingen som sträcker en hjälpande hand.


Mys på isen. Pimpel och grilla. Och bra väder. Och svängit humör. :)

Att bara ta sig ut på en skotertur, som vi gör ganska ofta., slutar ofta i gräl, sura miner, tjafs.
Och ändå så håller vi på. Resa efter resa. Vi vägrar ge upp.
Detta är ju någonting vi gillar, även barnen. Egentligen. När vi väl är ute går det oftast bra.
Men det tar udden av det roliga, att vara sur innans man ens kommit iväg.
Så en sak är säker.
Det blir aldrig tråkigt.
Man blir duktig på sina känslor. Och får man räkna med känslo-resor, då har jag rest långt. Längre än dom flesta.
Varje dag är en resa utan destination.

//pappan

Ny skola

Imorgon är det sista dagen på gamla stället.
Det som känns lite tungt är att de gamla försvinner.
Men han slipper isoleringen, den sociala. Det är det som känns mest bra.
Och vi ser ändå fram emot de nya. De kommer nog att också göra gott för vår son, det betvivlar vi inte.
Där får han klasskamrater, dock i varierande ålder, allt från 2;or till 9:or.
Dom blir totalt 10 st, där sonen är yngst.
Han tycker att dom andra är stora!....:)
Han har ju varit störst länge nu, och nu blir han minst....
Ska bli spännande en tid framöver.

Det som är positivt ändå är att han har forcerat 1:ans vårtermins mattebok på 1 månad!!!!!! WOW!
Och äntligen börjar läsningen släppa, tror han har knäckt koden.
Det är bra gjort för någon som är snart 8, och minus 30% ca 6år........

Sonen är fortfarande ganska lugn. Även på skolan/fritids.
Undrar om maten har påverkan. Det är ju väldigt lite socker och laktosprodukter just nu.
Vi håller i, så borde det visa sig.

Men nu blir det sportlov och massor av skoteråka, pimpling och slalom.
Hoppas det inte blir för kallt!!!

Men imorgon är det gråtkalas!! :)

//pappan

socker-rusch

Mmmm.
Vi har ju börjat få bra kontroll över maten nu.
Inga revben som syns, och magen börjar bli större....:)
En kamp som hållit på över ett år. Men skam den som ger sig.
Och mitt i kampen så släpper man på principer och gränser.
Efter en stund så blev man desperat och var glad om det gick i nåt över huvud taget.
Vad som helst.
Kexchoklad, McD, chips, popcorn, läsk, va som.
Och efter en stund så började sonen att använda detta som argumentation.
Han är ju skarp. Och han spelade ut många med detta grepp.
Efter otaliga besök och peptalk från hab+dietist så lyckades vi vända trenden.
Och började åter ställa krav. Och flytta upp gränsen igen. Och vi blev mer konsekventa.
Men det har tagit enormt med kraft och tid.
Både från oss, dagis och hab.
Och nu har vi kommit så långt att McD och godis äts i stort endast på helgerna.
Och någon enstaka gång som motivator om något bra har hänt.
McD är ju sonens solklara favorit, den bästa.

MEN.
Nu när sockerintaget och den onyttiga maten blivit mindre, tycker vi att vi märker av sockerkänsligheten mera.
Ja just det, vi har ju helt skippat även mjölkprodukterna.
Det är laktos-fritt som gäller. Blir ju enklare när mannen i huset är intolerant.
Så nu märks det när colan tar skruv.
Och ändå är det ju för tidigt att egentligen säga nåt, men......
Och som vanligt händer det ju massor som också påverkar.
Men humöret har sakta blivit stabilare.
Och nu börjar vi även snegla på vitaminer.
Har läst att Zink, Järn och magnesium är viktigt. Så även Omega-3/fiskolja.
Finns ju massor på internet, för mycket.
Så LCHF + lite pasta/ris/potatis måste vara melodin. Och vatten.
Läsk, juice mm är nog bara förkasta. Blir svårt, men är nog bäst.
Och sen lite fysisk aktivitet på det.

bit ihop.........

//pappan

Kebnekaise - Mt. Everest : 0 - 100

Att leva i diagnosvärlden (räknar alla typer av spektrum hit, även adhd) är som att försöka bestiga Mount Everest utan erfarehet, inte en aning om vad man skulle haft med sig dit helt enkelt.
Utan det fick man reda på första vändan på väg upp, suck, bara och vända ner igen och ta med sig mer och rätt saker. Och försöka igen. Efter flera vändor kanske man tar sig upp, med syrgas, hjärtklappning, andnöd, nedbruten, tvärslut både fysiskt och psykiskt.
Och när man väl lyckats ta sig upp en gång för att komma ner igen, få reda på att man måste upp igen.
Men denna gång med helt andra prylar, man får inte ha med sig samma..........
Och sen måste man upp igen, och igen.

Medan en vanlig "normal" familj får springa upp på Kebnekaise, en dagstur som man klarar av med måttlig ansträngning och egentligen med ingen extra utrustning........

Så kan man väl beskriva våran "arbetsbörda"?!
Vi båda måste ibland bestiga ett berg, men vårt är fan så mycket högre, mycket svårare och kräver ordentligt med planering och förberedelser, och utgången är väldigt oviss om man överhuvud taget kommer fram, bara att ta sig till foten kräver en hel del. Och då har dom andra redan återvänt hem för länge sen...........

//pappan

Vad är lugn o ro?.......Eller vad är vila?

Vi har haft en stadig uppgång en stund nu.
Och med det får alla det lite lättare.
Lättare att hantera och lättare att lära.
Och allting går ju så mycket smidigare när man själv tycker det är lättare.
Är det trägen som vinner?

Och återigen har jag lyckats komma igång med träningen igen, och endorfinerna sprutar!
Det hjälper ju så mycket, att få träna, byta ut surdegar till nya friska. Få bort sur slagg som ligger och blockerar.
Man får mjukare muskler, mjukare sinne, lugn o ro......
Alla vi med ADHD/AS och alla andra köriga diagnoser, borde ju få bidrag till träningskort!!!!
För det är ju så viktigt, för att vi ska orka lite mer, lite lättare.
Är kroppen i trim, är sinnet i trim, och tålamod mycket längre, motståndet tuffare.....
MEN, när motgångarna kommer, så är träningen det första som får på foten. Alltid, märkligt.

Så, vad är lugn o ro, eller vila, i diagnoslandet?
Är det tystnad. Stillasittande. Halvzombiestuk framför tv-n?
Eller är det när allt klaffar, glada sinnen, inget tok, och härliga sociala situationer? När vi har flyt.....
När är det vi laddar batterierna? Är det då?
Det är dom stunderna vi, herrn och frun vilar. Det är då vi har frid. När vi har flyt.

Men, framåt går vi nu i någorlunda enad trupp.
Finns egentligen bara en surdeg, eller 2, sonen är en, och den andra har högt uppsat position i skolledningen.
Vi fick ett första utlåtande kring våran anmälan. Och tråkigt nog infrias mina "förväntningar".
Man (hon) vågar inte vara helt ärlig, utan lever i någon egen påhittad värld.
Det är ju tragiskt synd. Såklart kommer vi att protestera, rätt ska vara rätt.
Tror inte människan förstår att om man svarar som det har gått till, då får man ju till en förändring till det bättre.
Så det inte drabbar fler framöver, men borrar man ned huvudet i sanden och låtsas som det aldrig hänt, då kommer det ju att hända igen, för att man inget lärt sig.
Erkänn istället alla missarna, be om ursäkt och sikta framåt, gör om det gamla dåliga, till nytt bra.
Märkligt.

Nu är det bara veckor kvar till inskolning till riktiga skolan. FY FAN VA SKÖNT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

WOOOOHO!

//pappan

kanske lyckades svänga in på rätt väg?!.......

Verkar som det ordnar sig med skolan trots allt.
Stor sten som faller av, och man hoppas att man slipper lyfta upp den igen.
Det blir en specialklass för sonen såklart.
Och med erfarna pedagoger som hållit på sen -96.
-96.
Ett sammansvetsat gäng med en plan.
Och vi måste stå på sidan om......wow.
Vi får inte vara med och peta och ringa och planera och och och......men inte nu.
Nu ska vi vara föräldrar.
????
Hur gör man då?   ;)
Spännande.

hm
På fredag skall kommunen ha kommit med svar......till Skolinspektionen, undrar vad dom svarar?

Jahapp, det var ett steg, bara några till kvar då.

//pappan

Anmält.

Fick respons snabbare än jag trodde.
Visste att svar skulle komma relativt snabbt, men detta var snabbt.
Om 3! veckor skall kommunens förvaltning ha kommit in med svar angående vårans sons ärende.
Och det gäller framförallt MISSEN! att placera honom i skolan, som dom hade glömt bort att göra.
Ska bli utomordentligt spännande att få läsa/höra kommunens svar.
Man bara hoppas innerligt att dom är ärliga, och svarar precis som det har skett.
Jag bara hoppas.
Annars kommer det antagligen att bli tråkigt, för alla.
Men mina aningar säger mig att tyvärr så tror jag att några inte vågar att vara ärliga.
För då tror man antagligen att man inte gjort sitt jobb ordentligt.
Fast det i själva verket antagligen beror på alldeles för dåliga rutiner och styrdokument kring sådana här ärenden.
Och lägg sen till ett par omorganisationer direkt efter varandra, så fattar ju alla att fel kommer att begås i förvirringen. DUH!
Fast man kan hoppas.
För våran sons skull, och dom andra som kommer efter.
Att kommunens anställda vågar att vara ärliga och säger som det är, som det har hänt.
Man hoppas.
För våra barn med särskilt stöd behöver få upprättelse.
Dom måste synas.
Dom är så "totalt" värda det!
Våran skola skulle bli mycket bättre på alla sätt, om alla fick det stöd dom behöver. Enligt lag!

/pappan

Familjen - Julen 1-0

Denna gång vann vi.
Den gick faktiskt över förväntan smärtfri.
Dock fick sonen 3 st "sjunk" på julaftonen, vilket säkert bidrog en del.
Stackarn.
Undrar om det är all stress som strular till det.
Men denna jul var den bästa på väldigt länge. Kul!
Vi har som tradition (2år) att öppna julklapparna direkt på morgonen.
Då behöver/hinner man inte bygga upp förväntan oh fart kring hela grejen.
Som annars normalt sker efter Kalle?!
Nu hinner det inte bli en stor grej, plus att man får tid hela julen och greja med sina saker.....
Fungerar för oss.

Så nu väntar och längtar man efter sonen som varit några dar på kortis.
En bra lösning för oss. Men inte utan lite ångest.
Han får ha vardag och vi får åka runt på lite olika "jul"-grejer.
Sånt som inte är "normalt" och som ruckar lite på hans värld.
Den slipper vi så här.
Men samtidigt tycker vi att man ska utsätta barnen för ""våran" värld, den normala.
För det är ju trots allt den dom senare ska försöka leva i, själva.....
Samtidigt som man vill skydda dom, så måste man ibland även utsätta dom för den.
För jag har svårt att tro att den stora "normala" världen tänker anpassa sig helt efter sonens behov.
Tyvärr måste han lära sig hur man agerar och lever i våran......

Men julen vann vi i alla fall.
Tjoho!

//pappan

Nya killen.....

Det blev en ny kille till slut, eller lite mer sig själv. Lite mer ork med sig själv.
Och han är mycke trevligare än den gamla.
Men han är fortfarande något arg.
Men det är nog bara så. Det kanske är hans personlighet lite grann.
Men ibland blir det för mycket av det arga.
Och det borde man nog kunna lösa med lite kognitiv träning av nåt slag.

Har tänkt mycket på våra diagnosbarn på sista tiden.
Och blivit väldigt förvånad ju mer jag tänker på det.
Det är ju väldigt märkligt att vi inte kommit längre här i Sverige.
Vi rättfärdsstaten. Vi som vill visa utåt att vi bryr oss om alla. Alla har lika värde.
Men inte våra egna?!....?
Dom låtsas vi inte om att dom finns.
Är det inte märkligt?
Vi skänker pengar till alla möjliga stackare överallt i världen.
Men väldigt väldigt lite till våra egna, som är mitt ibland oss, precis framför näsan.
Dom fnyser vi åt.

Varför gör vi så???????
Varför drar ingen igång en insamlingskampanj till alla dom???
Eller anses det fult?
Borde vi inte ta hand om våra, alla våra, oavsett?

//pappan

blicka bakåt?.....

Att våga och inte blicka bakåt.
Det är svårare än man tror.
För det är ju erfarenheterna man har med sig som egentligen är historia.
Det som har hänt har hänt.
Och inte påverka vad som händer i framtiden/nuet med historian är ju svårt.
Men ibland är det väldigt nödvändigt att man släpper det som har hänt, även det dåliga och försöker för stunden  att hitta rätt väg framåt.
Men ibland måste man också ta med historian med sig in i framtiden för att det ska bli bättre.
Svår  balansgång det där.
Att välja rätt historia att ta med sig.
Och lämna kvar den som inte ger nåt.

Och jag känner att med diagnos blir det än svårare att välja rätt historia att ta med.
För allting är så komplext.
Det är aldrig samma tydliga avslut.
Saker tar längre tid att lära, ibland måste man t o m lära om igen.
En sak som hänt väldigt långt tillbaka kan ställa till det mycket längre fram.
Saker är helt enkelt inte lika tydliga.

Ett beslut är aldrig enkelt.
Det är så många faktorer som spelar in, när väldigt lite kan accepteras att gå fel.

Helst av allt skulle man vilja ha en tidsmaskin.
Så man kan åka fram och tillbaka, och kolla vad som blev mest rätt.
För ingenting blir helt rätt.

bara en fundering.....

//pappan

tiden rinner iväg......

Vi har fortfarande inte hört nåt från skolan, suck!
Jag blir så trött när jag får rätt.
Skulle vara kul att bli överraskad någon gång.
Men i diagnoslandet börjar allt bli mer och mer uppenbart.
Man kan inte släppa taget en enda gång.
Man kan inte delegera bort på andra.

ÄR det för att andra inte förstår?
För skulle dom förstå, skulle dom då förhala allt så här.
Vi lider, sonen lider, och per automatik folket runt om.
Varför inte bara ta ett beslut, med rätt fakta, och bara gör.
Protester blir det ju alltid i Jante-Sverige.
VÅGA TA ETT BESLUT!

Undrar vad skolverket säger om allt det här?

//pappan

lösningen är nära.....

Snart får vi lösningen kring skolsituationen.
ÄNTLIGEN! (Som en känd man i rosa sportkläder brukar utropa..)
Det är iallafall bestämt att sonen ska få ett "hjälp-jag".
Alltså typ, assistent, fast bättre. En pedagog/lärare som ska hjälpa till.
Sen får vi se vilken typ av skola det blir och hur upplägget blir.
Nästa vecka.

Men nu börjar nog medicinen verka ordentligt. Hoppas jag.
Hemma har vi fortfarande "flyt". Inget "sjunk" - än.
Igår t o m bytte han film själv när den första krånglade. Lite sur, men inget utbrott!...?
Och häromdan blev ett spel för svårt, då kom det svordomar.
Vanligtvis fortsätter sonen spela för att till slut tappa helt. Och det går fort.
Men denna gång slog han av spelet efter andra "-FAAAAAN" VA JÄVEL.
Helt otroligt.

Och även på skolan/dagis/fritis går det mot det bättre verkar det som.
Va kul!
Verkar som vi vinner till slut!

//pappan

Tidigare inlägg
RSS 2.0