Språkresa
Hm. Fan vad jobbigt det är när man har en föreställning om hur ens barn skall reagera över en rolig nyhet, och det inte blir alls som man tänkte/trodde.
Från början. Vår dotter går på engelska skolan. Hon hamnade där eftersom skolan hon gick i inte kunde tillgodose hennes behov. Hon är ju smart. Lärde sig att läsa själv när hon var 4,5-5. Genom att lyssna på ljudböcker. Hon lärde sig sen ganska snabbt att skriva. Engelskan knäckte hon vid 7 års ålder. Genom att titta på Hannah Montana på engelska med text. ?!
När hon var 6år hade hon en läsförståelse som en 10-11 åring. Och sen har det rullat på. Hon presterar grymt bra i skolan, fina betyg. Nästan aldrig problem med läxor osv. Så nu har vi belönat henne med en språkresa till England i Engelska skolans regi.
Och man är ju i tron att det ska bli ståhej, kramar, skrik, hallabaluah, att vi är världens bästa föräldrar. För det här är någonting hon verkligen vill göra. Och resan är ju inte heller gratis. Blir ett litet hål.
Men ingen reaktion. Endast ett: - Va kul. ???!!! VA!!?
Svårt. När min uppfattning av glädje inte stämmer med hennes. Hon är garanterat skitglad, men har svårt att visa det. Men fast jag vet om hennes svårigheter med just känslor, så blir jag ändå grymt besviken. Men på vem? Det är ju min föreställning som får sig en törn, mitt sett att se på hur man är tacksam, som denna gång inte stämde. Mitt ego.
Hm. Det är fan svårt det här med uppfostran och diagnosbarn.
//pappan
Tittar in med en kram så här i adventstider..ni kämpande föräldrar!!
Aspergare brukar ha ganska begränsat kroppsspråk och inte reagera som Pavovs hundar vid betingning och det borde du som förälder känna till.
Själv har jag alltid funnit det obehagligt om folk förväntar sig att jag ska jubla eller stråla med ansiktet, som om jag måste dra på en teatershow.
Hej! Jag heter Joanna och är 24 år och när jag blev 14 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppenhjärtat om mitt liv med diagnosen för att samhället ska få mer insikt och förståelse för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och att alla är lika värda trots bakgrund.
Så kolla gärna in min blogg:)
Ps. Du kanske tom vill göra ett bloglovinbyte?:)
Ps. kör även dagens blogg där du har chansen att bli länkad inför mina 400-600 unika läsare dag och fler andra tävlingar med fina priser så passa på att anmäl dej:)
Själv har jag motvilligt spelat överdriven glädje då jag upptäckt att det är vad personer väntar sig. I sanning ville jag helst bara t.ex. få födelsedagspresenterna och öppna de själv utan att någon är där och stör, bäst om folk skulle varit frånvarande och bara kunna nöja sig med tanken att jag är tacksam.
Jag tycker däremot om sättet ni har hanterat det här med! Jag hade verkligen velat slippa att göra mig till. Jag tror även att ni är helt rätt på det angående att hon är glad. Själv har jag haft några av mina allra gladaste stunder utan att jag velat visa det! Ge er själva en klapp på axeln för att ni betett er optimalt och försök finna nöje i tanken att hon förmodligen är både tacksam och glad!
ja, tänk att uppfattningar skiljer sig mellan människor. Fast nu skriver du iofs att hon garanterat är skitglad. Det får iallafall mig att undra hur du kan veta det.
Hej! Jag heter Emma är 27 år och skriver just nu examensarbete för lärarprogrammet, Linköpings Universitet (är dock bosatt utanför Göteborg). Jag är i ett tidigt skede i mitt examensarbetet och är ute efter att se hur intresset ser ut för att delta i en kvalitativ intervjustudie. Syftet är att ta reda på hur era erfarenheter är av skolan och det bemötande och stöd ni fått/får där med era barn som har Asperger.
Intervjun kan ske över telefon, skype, eller personligen om ni skulle bo i Göteborgstrakten. Förhoppningsvis får man möjlighet att belysa både sånt som fungerar bra och mindre bra så att man kanske kan bygga vidare på det och så att jag i mitt blivande yrke få förutsättningar för att det ska bli ännu bättre och även sprida det resultatet som kommer fram.
Självklart kommer ni att vara anonyma och inget kommer att härledas till just er.
Hoppas ni ser det som en möjlighet samtidigt som det är till stor hjälp för mig, hoppas att det finns intresse!
Tack på förhand/Emma Kontakt i forumet och via mejl: [email protected]
Hei fra Norge!
Ser at det er lenge siden du skrev dette innlegget men ville bare si: ja, helt enig!
Utrolig vanskelig når vi tror de skal vise stor glede, men så er eneste respons et lite nikk eller jaha..
gleden kommer som regel i porsjoner i etterkant er min erfaring.
lykke til videre på ferden!
Åh, det låter som min son på 6 år. Fast han har ingen diagnos... än... har du skrivit om hur det var när ni gjorde utredning? Hur kom det sig att ni tog kontakt med BUP eller var det skolan? Jag har så mycket frågor, funderingar och känslor att jag blir alldeles trött...
