Nu rustar vi för strid
sonen har gått i AS-grupp (den enda som finns i kommunen) i 1½ år och ska till hösten börja i skolan. I och med att han gått i den enda AS-gruppen som finns, så är han även garanterad plats i AS-grupp i skolan. 4 st finns det i vår kommun. Sonen var den enda i sin grupp som skulle vidare till AS-grupp. I sonens grupp är de 6 barn, varav 2 st ska börja skolan till hösten. Sonen var alltså 1 av dom. Inte sååå svårt kan tyckas. Men nu är det snart maj och vi har FORTFARANDE inte fått veta var han ska gå. Förskolechefen hänvisar till kommunen och kommunen skyller på att rektorerna inte lämnat besked om de har plats. " Du måste respektera att detta inte ligger i mitt knä. Jag väntar bara på besked från rektorerna" Men de har inga platser, så ingen av rektorerna tänker räcka upp handen och säga: Vi överfyller gärna här hos oss. Det fattar väl vem som helst. Och hur svårt kan det vara att ringa 4 st rektorer, för att få ett svar?!
Detta innebär att sonen inte har någon skolplats och inte kan uppfylla sin skolplikt till hösten. Så j...la svårt kan det väl inte vara att placera 1 barn?! 1 barn som är garanterad AS-plats! Ja, det är fullt. Men då är det väl bara att bestämma i vilken grupp han ska gå i och lösa det?!
Och hur kommer det sig att "normala" barn redan har fått sina placeringar i början på April och redan påbörjat inskolning (det är ju otroligt viktigt med en bra övergång till skolan så att barnen känner sig trygga med sin nya miljö) och sonen som har speciella behov i bästa fall får 3 veckor? Skolorna slutar som bekant typ 9/6 och 30/6 är sista dagen som han får vara i sin nuvarande grupp. Sen är han tvungen att ha sommarlov fram till skolan börjar, för att han fixar inte sammanslagningarna som man gör på sommaren. Det verkar ju helt i linje med sunt förnuft...NOT!!!
Denna diskussion har jag haft med chefen för stödenheten idag och är det strid hon vill ha, bring it on!
Kommunchefen deklarerade stolt i början av året att vår kommun gjort en vinst på 190 miljoner. 190 miljoner!
Vår kommun är en av de kommuner som lägger minst pengar i budgeten på barn & ungdom. Bedrövligt!
Personalen i sonens AS-grupp är bedrövade, hänger med huvudena och skäms, för att dom inte kan ge oss några svar. Men jag tycker det är ganska uppenbart att DOM har inget att skämmas för. Dom har sonens bästa för ögonen och har kämpat med och för honom under 1½ år. Ingen skugga ska falla på dom. Dom har verkligen gjort det dom ska och säkert mer.
Behöver jag säga att vi inte kommer att tolerera någon tillfällig lösning eller placering i vanlig klass?
They don't know who they're messing with.... Let's get ready to rumble!
Undrar om Pollack skulle välja glädje i diagnoslandet?
Har varit hemma en vecka nu och barnen kommit in i vardagslunken igen. Eller lunk och lunk... sonen har en speed period just nu. Herregud, vad fort det går ibland! Och då kan jag säga att det är inte lätt att hejda upp när sonen cyklar och jag promenerar... Tur att man kan busvissla!!
Igår fyllde dottern 11 år! Sonen är på kortis, han pallar inte och hon pallar inte att han inte pallar. Så därför har vi gjort så några gånger nu, trist med troligtvis bäst för samtliga. Och i år strålade dottern som en sol. Hon fick ta hem 2 kompisar, hon fick bestämma vad som skulle serveras och hur, och släkten kom på en och samma gång. Värmer gött när hon säger: Det här var den bästa dagen någonsing. BINGO! Äntligen blev det rätt. Annars har födelsedagar varit ångestladdade för henne, men nu funkade det! Ibland får man lite återbäring!
Var på föreläsning i veckan. Kaj Pollack. Om möten och att välja glädje. It's all good, men HUR gör man? Jag förstår hela konceptet att förändring börjar hos mig, rädslor påverkar mitt sätt att tänka och agera. "Som jag tänker, så blir det" och "ingen kan göra dig sårad eller arg utan ditt medgivande". Han menar att varje människa du möter, möter du för att du ska lära dig något om dig själv och att du ska öva det på den människan. Mina tankar kretsade kring hur i h...vete ska jag tillämpa detta hemma i diagnoslandet? Kan inte riktigt se mig själv stå där när dottern får utbrott: "hmmm, intressant att hon reagerar så här. Undrar vad det är som jag ska lära mig och öva på" Den tankebanan känns lite lång och inte så snabb som utbrotten. Där tror jag utbrotten vinner på ren och skär tid faktiskt. Undrar hur herr Pollack skulle hantera en föreläsning för 300 st diagnosföräldrar?
Sen köper jag fullt ut att välja glädje och att negativa tankar om andra nästan alltid handlar om rädsla hos mig själv. Intressant att tänka tillbaka på olika situationer, hur man reagerat och när man gräver lite, så handlar det faktiskt om mig och vad jag är rädd för! Han sa också: Du är nästan aldrig upprörd av de skäl du tror. Ska vi ta och testa den frasen på våra barn kanske och se om det stoppar utbrottet eller kanske faktiskt skyndar på det... Som häromdagen ringer mannen för att tala om att, trots förmaningar, har hans bror köpt presenter till dottern som andra redan har köpt. Var på jag blir ombedd att ringa och be de andra att byta sina saker! Ledsen Pollack, jag hann inte tänka: intressant, undrar vad jag ska lära mig nu. Jag blev förbannad och tyckte att mannens bror fick byta sina grejjer. I efterhand, varför blev jag arg? Var jag upprörd av de skäl jag trodde, alltså dubbelköpta presenter? Nä, det var jag inte. Jag blev arg för jag tycker inte att han lyssnar och att han inte respekterar det vi säger. Jag gör bedömningen utifrån dubbelköpta presenter att han inte respekterar oss, vilket säkert är en rädsla för att jag inte duger som jag är. Men han tyckte säkert bara att det var smidigt att köpa alla böcker i en och samma serie... Det säger mer om mig, än om honom.
Att välja glädje tyckte jag var lite lättare att ta till mig. Jag är glad och tror att man kan "lura" sig själv att bli glad. Jag kan ha haft en hemsk morgon när jag kommer till jobbet. Men jag jobbar på hotell, så det är ju bara att ta på masken och le. Efter ett tag så är jag faktiskt glad, på riktigt. Sen ska jag tänka på herr Pollacks sura och glada gubbe och försöka att inte stanna för länge hos den sura gubben. För den tiden som spenderas där, kan läggas på den glada istället. För den tiden som läggs hos sur-gubben kommer ju aldrig tillbaka, då är det bäst att minimera den tycker jag. Så från och med nu, ska jag verkligen tänka på att inte hamna i surfällan här hemma. Inte gå igång på saker av av vana. Det drabbar ingen annan än mig själv. Jag väljer glad-gubben från och med nu!
Har varit på många såna här föreläsningar genom jobbet och slås ofta av att det är mycket "teori", men HUR gör man? När barnen driver en till blåkulla, HUR gör man? GÖR så här för att ändra dina tankebanor och din syn på dig själv. Inget sånt alls faktiskt...
Imorgon ska vi träffa underbara T & H, för att gå igenom avlastningen och hur de vill ha det. Kul och lättnad.
Hoppas att solen lyser på er, som den gör här!
Igår fyllde dottern 11 år! Sonen är på kortis, han pallar inte och hon pallar inte att han inte pallar. Så därför har vi gjort så några gånger nu, trist med troligtvis bäst för samtliga. Och i år strålade dottern som en sol. Hon fick ta hem 2 kompisar, hon fick bestämma vad som skulle serveras och hur, och släkten kom på en och samma gång. Värmer gött när hon säger: Det här var den bästa dagen någonsing. BINGO! Äntligen blev det rätt. Annars har födelsedagar varit ångestladdade för henne, men nu funkade det! Ibland får man lite återbäring!
Var på föreläsning i veckan. Kaj Pollack. Om möten och att välja glädje. It's all good, men HUR gör man? Jag förstår hela konceptet att förändring börjar hos mig, rädslor påverkar mitt sätt att tänka och agera. "Som jag tänker, så blir det" och "ingen kan göra dig sårad eller arg utan ditt medgivande". Han menar att varje människa du möter, möter du för att du ska lära dig något om dig själv och att du ska öva det på den människan. Mina tankar kretsade kring hur i h...vete ska jag tillämpa detta hemma i diagnoslandet? Kan inte riktigt se mig själv stå där när dottern får utbrott: "hmmm, intressant att hon reagerar så här. Undrar vad det är som jag ska lära mig och öva på" Den tankebanan känns lite lång och inte så snabb som utbrotten. Där tror jag utbrotten vinner på ren och skär tid faktiskt. Undrar hur herr Pollack skulle hantera en föreläsning för 300 st diagnosföräldrar?
Sen köper jag fullt ut att välja glädje och att negativa tankar om andra nästan alltid handlar om rädsla hos mig själv. Intressant att tänka tillbaka på olika situationer, hur man reagerat och när man gräver lite, så handlar det faktiskt om mig och vad jag är rädd för! Han sa också: Du är nästan aldrig upprörd av de skäl du tror. Ska vi ta och testa den frasen på våra barn kanske och se om det stoppar utbrottet eller kanske faktiskt skyndar på det... Som häromdagen ringer mannen för att tala om att, trots förmaningar, har hans bror köpt presenter till dottern som andra redan har köpt. Var på jag blir ombedd att ringa och be de andra att byta sina saker! Ledsen Pollack, jag hann inte tänka: intressant, undrar vad jag ska lära mig nu. Jag blev förbannad och tyckte att mannens bror fick byta sina grejjer. I efterhand, varför blev jag arg? Var jag upprörd av de skäl jag trodde, alltså dubbelköpta presenter? Nä, det var jag inte. Jag blev arg för jag tycker inte att han lyssnar och att han inte respekterar det vi säger. Jag gör bedömningen utifrån dubbelköpta presenter att han inte respekterar oss, vilket säkert är en rädsla för att jag inte duger som jag är. Men han tyckte säkert bara att det var smidigt att köpa alla böcker i en och samma serie... Det säger mer om mig, än om honom.
Att välja glädje tyckte jag var lite lättare att ta till mig. Jag är glad och tror att man kan "lura" sig själv att bli glad. Jag kan ha haft en hemsk morgon när jag kommer till jobbet. Men jag jobbar på hotell, så det är ju bara att ta på masken och le. Efter ett tag så är jag faktiskt glad, på riktigt. Sen ska jag tänka på herr Pollacks sura och glada gubbe och försöka att inte stanna för länge hos den sura gubben. För den tiden som spenderas där, kan läggas på den glada istället. För den tiden som läggs hos sur-gubben kommer ju aldrig tillbaka, då är det bäst att minimera den tycker jag. Så från och med nu, ska jag verkligen tänka på att inte hamna i surfällan här hemma. Inte gå igång på saker av av vana. Det drabbar ingen annan än mig själv. Jag väljer glad-gubben från och med nu!
Har varit på många såna här föreläsningar genom jobbet och slås ofta av att det är mycket "teori", men HUR gör man? När barnen driver en till blåkulla, HUR gör man? GÖR så här för att ändra dina tankebanor och din syn på dig själv. Inget sånt alls faktiskt...
Imorgon ska vi träffa underbara T & H, för att gå igenom avlastningen och hur de vill ha det. Kul och lättnad.
Hoppas att solen lyser på er, som den gör här!
Att dom klarar det!
Jag skulle inte klara många timmar, det kan jag lova! Inte konstigt att dom brinner av...
Testa
http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/
Testa
http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/
stukade, vid liv, överraskade
Jag har försökt att samla alla tankar och känslor. Men det är många reflektioner och insikter...
När folk frågar mig: Har ni haft det bra? så svarar jag: ja, vi har haft det bra. Det har varit soligt, varmt och vi har badat och snorklat. Maten var OK, hotellet var OK.
Dom flesta är nöjda där. Sen har vi den skaran som frågar: Gick det bra med barnen? Och där fastnar jag. Jo, det gick väl bra med barnen, eller kanske inte så bra, eller nej det gjorde det inte alls. Det gick lite av allt, bra, dåligt och förjävligt. Men en sak kan jag säga bestämt, någon semester, det har inte jag och mannen haft. Jo, vi har varit utomlands. Men semester, nej!
Alla diagnoserna följer ju med oss på semester. Ändå tycker jag att vi var inställda på att det skulle bli rörigt och jobbigt. Jag tycker inte att vi lurade oss själva där så som vi kan göra ibland "Åh vad skönt med semester och ledigt. Hemma och bara ta det lugnt" Nej, vi hade inte gjort det denna gång. Vi var på det klara att detta blir som det vanliga diagnoslivet, med plusmeny, fast utomlands.
Flygresan ner gick ganska okej. Sonen var jättespeedad, spänd och orolig, men hanterade det bra med bara några korta utbrott. Dottern hade svårt med Arlanda och säkerhetskontrollen mm. Hon får ett sånt enormt kontrollbehov när hon blir osäker. Första dagarna var ganska konfliktfyllda, och det var vi beredda på. Sonen ville inte att andra barn skulle vara i poolen, ville inte kliva upp ur poolen, ville inte äta mat, ville inte, ville inte och ville inte. Det var vi väl hyfsat med på. Dottern, jag tror jag kommer till henne sen...
Sen var det de vanliga sakerna som triggade: övergångar (byta aktiviteter t ex), stimmiga miljöer och andras energi. När jag tänker efter nu i efterhand, så gick det bra för sonen. Inga större grejjer alls faktiskt. Men kombon, sonen och dottern, var helt sjuk! Ni kommer att förstå. Var och en hade det säkert varit hanterbart, men dom två ihop blev jobbigt.
Dottern hade vi också räknat med att hon skulle ha en inställningperiod. Hon var väldigt förberedd och vi trodde vi var hemma där. Ack, så fel vi hade.
Allt har varit en strid, hon har ifrågasatt allt, varit dramadrottning, ja alla jobbigheterna på en gång. När vi bett henne att komma ur poolen - konflikt. När vi bett henne duscha (vilket i vanliga fall bara är lite stånk och stön) - konflikt. När vi försökt lösa en situation med sonen, så har hon klivit in och gjort den värre! När sonen frågat (på vanligt sätt) om hon vill spela spel, eller om han får låna hennes Nintendo eller liknande har hon svarat (skrikit): Nä, det får du inte! När jag då frågar varför han inte får låna Nintendot (det låg inlåst i kassaskåpet) så var det bara för att han inte fick och för att ingen skulle spela. Hon har verkligen hällt bensin på lågorna i många fall. Konflikter med sonen, som vi kunnat lösa på mindre än 5 min om hon inte varit där. Usch, det låter så hemskt. Som att allt var hennes fel. Det är inte så jag menar. Utan att dom två, utanför sina "safetyzones", triggade varann väldigt mycket. Och dottern var mindre tolerant mot sonen än vad han var med henne.
Efersom dottern är fantastiskt smart och medveten om vilka sonens jobbigheter är, och vad som brukar hända så vet hon också hur vi brukar hantera dessa situationer. Högre krav på tolerans antar jag. Rätt eller fel, jag vet inte. Men uppenbarligen så hade hon för jobbigt med sig själv denna gång.
Fast samtidigt så undrar jag om det var så. För efter 10 dgr av med ständig konflikt med henne, så fick jag ett frispel. Satt där med tårarna rinnande och deklarerade att jag orkar inte mer av det här, jag vill hellre åka hem. Pedagogiskt och bra va?! Efter det så förändrades situationen och den lite mer toleranta dottern var tillbaka. Säkert har jag gett henne men för livet med tårar, självömkan och hot. Hemskt!
Det jag slås av är att det förakt jag känner för mig själv när jag inte längre kan hantera situationer. Jag hatar att jag beter mig/hanterar mina barn på detta sätt. Att jag tillslut gör saker som jag inte står för.
Jag har också insett att sonen inte har något behov av avbrott i vardagen, även om det inkluderar sånt som han gillar bäst (bada). Dottern vill gärna, men med garanti på fullständig uppmärksamhet från en förälder så att hon har ens fokus. Dom har heller inget behov av att vara tillsammans med varandra.
Sen tror jag inte att sonen ska få "slippa" åka på semester. Jag tror att det är en nyttig erfarenhet för honom, inom rimliga gränser. Men då blir det med bara honom. Och en semester för bara henne. Sen när dom gjort det några gånger, kanske att vi kan ta dom båda...
Jag är ingen chartermänniska. Ja, smidigt med barn, men nej.
Det som jag inte räknat med var andra familjer på semester. Dom tog verkligen semester! Barnen hoppade i soffor, slet upp lampor ur gräsmattor, klättrade på möbler, kastade skräp överallt, sprang i restaurangerna, tar andras leksaker m m. Det gjorde det verkligen inte lättare att styra upp sonen kan jag säga. Och sen blänger dom på oss när vi säger till våra barn vad som gäller...Och folk har verkligen tittat och dömt oss, som om det skulle göra det enklare för oss.
Dottern träffade en norsk tjej, som snabbt som attan berättade att hon hade ADHD. Ganska fascinerande att hon drogs till dottern av alla dessa barn. Hon var helt salig över att ha träffat vår familj och sonen kunde vara i närheten utan problem. Undrar om hon såg en acceptans hos oss, som inte fanns hos de andra?
Jo, nog har vi haft det bra. Jag vill inte ha det ogjort, jag ångrar inte att vi åkte. Nu kan jag se att det fanns bra stunder varje dag. Det var bara det att konflikterna blev så jobbiga att de överskuggade de bra stunderna för ofta. Det ser jag nu och jag tänker fokusera på de där bra stunderna som fanns varje dag.
Tack alla ni som tänkt på oss och välkomnat oss hem! Det beyder mycket för mig. Jag har saknat att läsa mina favvisbloggar när jag varit borta. Jag kommer få körigt med att komma ikapp hos er alla:-)
"Att vara där du är - medans du är där". Det får jag nog öva lite på tror jag...
När folk frågar mig: Har ni haft det bra? så svarar jag: ja, vi har haft det bra. Det har varit soligt, varmt och vi har badat och snorklat. Maten var OK, hotellet var OK.
Dom flesta är nöjda där. Sen har vi den skaran som frågar: Gick det bra med barnen? Och där fastnar jag. Jo, det gick väl bra med barnen, eller kanske inte så bra, eller nej det gjorde det inte alls. Det gick lite av allt, bra, dåligt och förjävligt. Men en sak kan jag säga bestämt, någon semester, det har inte jag och mannen haft. Jo, vi har varit utomlands. Men semester, nej!
Alla diagnoserna följer ju med oss på semester. Ändå tycker jag att vi var inställda på att det skulle bli rörigt och jobbigt. Jag tycker inte att vi lurade oss själva där så som vi kan göra ibland "Åh vad skönt med semester och ledigt. Hemma och bara ta det lugnt" Nej, vi hade inte gjort det denna gång. Vi var på det klara att detta blir som det vanliga diagnoslivet, med plusmeny, fast utomlands.
Flygresan ner gick ganska okej. Sonen var jättespeedad, spänd och orolig, men hanterade det bra med bara några korta utbrott. Dottern hade svårt med Arlanda och säkerhetskontrollen mm. Hon får ett sånt enormt kontrollbehov när hon blir osäker. Första dagarna var ganska konfliktfyllda, och det var vi beredda på. Sonen ville inte att andra barn skulle vara i poolen, ville inte kliva upp ur poolen, ville inte äta mat, ville inte, ville inte och ville inte. Det var vi väl hyfsat med på. Dottern, jag tror jag kommer till henne sen...
Sen var det de vanliga sakerna som triggade: övergångar (byta aktiviteter t ex), stimmiga miljöer och andras energi. När jag tänker efter nu i efterhand, så gick det bra för sonen. Inga större grejjer alls faktiskt. Men kombon, sonen och dottern, var helt sjuk! Ni kommer att förstå. Var och en hade det säkert varit hanterbart, men dom två ihop blev jobbigt.
Dottern hade vi också räknat med att hon skulle ha en inställningperiod. Hon var väldigt förberedd och vi trodde vi var hemma där. Ack, så fel vi hade.
Allt har varit en strid, hon har ifrågasatt allt, varit dramadrottning, ja alla jobbigheterna på en gång. När vi bett henne att komma ur poolen - konflikt. När vi bett henne duscha (vilket i vanliga fall bara är lite stånk och stön) - konflikt. När vi försökt lösa en situation med sonen, så har hon klivit in och gjort den värre! När sonen frågat (på vanligt sätt) om hon vill spela spel, eller om han får låna hennes Nintendo eller liknande har hon svarat (skrikit): Nä, det får du inte! När jag då frågar varför han inte får låna Nintendot (det låg inlåst i kassaskåpet) så var det bara för att han inte fick och för att ingen skulle spela. Hon har verkligen hällt bensin på lågorna i många fall. Konflikter med sonen, som vi kunnat lösa på mindre än 5 min om hon inte varit där. Usch, det låter så hemskt. Som att allt var hennes fel. Det är inte så jag menar. Utan att dom två, utanför sina "safetyzones", triggade varann väldigt mycket. Och dottern var mindre tolerant mot sonen än vad han var med henne.
Efersom dottern är fantastiskt smart och medveten om vilka sonens jobbigheter är, och vad som brukar hända så vet hon också hur vi brukar hantera dessa situationer. Högre krav på tolerans antar jag. Rätt eller fel, jag vet inte. Men uppenbarligen så hade hon för jobbigt med sig själv denna gång.
Fast samtidigt så undrar jag om det var så. För efter 10 dgr av med ständig konflikt med henne, så fick jag ett frispel. Satt där med tårarna rinnande och deklarerade att jag orkar inte mer av det här, jag vill hellre åka hem. Pedagogiskt och bra va?! Efter det så förändrades situationen och den lite mer toleranta dottern var tillbaka. Säkert har jag gett henne men för livet med tårar, självömkan och hot. Hemskt!
Det jag slås av är att det förakt jag känner för mig själv när jag inte längre kan hantera situationer. Jag hatar att jag beter mig/hanterar mina barn på detta sätt. Att jag tillslut gör saker som jag inte står för.
Jag har också insett att sonen inte har något behov av avbrott i vardagen, även om det inkluderar sånt som han gillar bäst (bada). Dottern vill gärna, men med garanti på fullständig uppmärksamhet från en förälder så att hon har ens fokus. Dom har heller inget behov av att vara tillsammans med varandra.
Sen tror jag inte att sonen ska få "slippa" åka på semester. Jag tror att det är en nyttig erfarenhet för honom, inom rimliga gränser. Men då blir det med bara honom. Och en semester för bara henne. Sen när dom gjort det några gånger, kanske att vi kan ta dom båda...
Jag är ingen chartermänniska. Ja, smidigt med barn, men nej.
Det som jag inte räknat med var andra familjer på semester. Dom tog verkligen semester! Barnen hoppade i soffor, slet upp lampor ur gräsmattor, klättrade på möbler, kastade skräp överallt, sprang i restaurangerna, tar andras leksaker m m. Det gjorde det verkligen inte lättare att styra upp sonen kan jag säga. Och sen blänger dom på oss när vi säger till våra barn vad som gäller...Och folk har verkligen tittat och dömt oss, som om det skulle göra det enklare för oss.
Dottern träffade en norsk tjej, som snabbt som attan berättade att hon hade ADHD. Ganska fascinerande att hon drogs till dottern av alla dessa barn. Hon var helt salig över att ha träffat vår familj och sonen kunde vara i närheten utan problem. Undrar om hon såg en acceptans hos oss, som inte fanns hos de andra?
Jo, nog har vi haft det bra. Jag vill inte ha det ogjort, jag ångrar inte att vi åkte. Nu kan jag se att det fanns bra stunder varje dag. Det var bara det att konflikterna blev så jobbiga att de överskuggade de bra stunderna för ofta. Det ser jag nu och jag tänker fokusera på de där bra stunderna som fanns varje dag.
Tack alla ni som tänkt på oss och välkomnat oss hem! Det beyder mycket för mig. Jag har saknat att läsa mina favvisbloggar när jag varit borta. Jag kommer få körigt med att komma ikapp hos er alla:-)
"Att vara där du är - medans du är där". Det får jag nog öva lite på tror jag...
Hemma igen
Ja, nu är vi hemma igen och vi har haft det okej och vi har överlevt. Jag återkommer med mera. Jag måste bara samla mig lite. Det är så svårt detta. Det är svårt att ha semester...
