asfamily

Fick respons snabbare än jag trodde.
Visste att svar skulle komma relativt snabbt, men detta var snabbt.
Om 3! veckor skall kommunens förvaltning ha kommit in med svar angående vårans sons ärende.
Och det gäller framförallt MISSEN! att placera honom i skolan, som dom hade glömt bort att göra.
Ska bli utomordentligt spännande att få läsa/höra kommunens svar.
Man bara hoppas innerligt att dom är ärliga, och svarar precis som det har skett.
Jag bara hoppas.
Annars kommer det antagligen att bli tråkigt, för alla.
Men mina aningar säger mig att tyvärr så tror jag att några inte vågar att vara ärliga.
För då tror man antagligen att man inte gjort sitt jobb ordentligt.
Fast det i själva verket antagligen beror på alldeles för dåliga rutiner och styrdokument kring sådana här ärenden.
Och lägg sen till ett par omorganisationer direkt efter varandra, så fattar ju alla att fel kommer att begås i förvirringen. DUH!
Fast man kan hoppas.
För våran sons skull, och dom andra som kommer efter.
Att kommunens anställda vågar att vara ärliga och säger som det är, som det har hänt.
Man hoppas.
För våra barn med särskilt stöd behöver få upprättelse.
Dom måste synas.
Dom är så "totalt" värda det!
Våran skola skulle bli mycket bättre på alla sätt, om alla fick det stöd dom behöver. Enligt lag!

/pappan

Denna gång vann vi.
Den gick faktiskt över förväntan smärtfri.
Dock fick sonen 3 st "sjunk" på julaftonen, vilket säkert bidrog en del.
Stackarn.
Undrar om det är all stress som strular till det.
Men denna jul var den bästa på väldigt länge. Kul!
Vi har som tradition (2år) att öppna julklapparna direkt på morgonen.
Då behöver/hinner man inte bygga upp förväntan oh fart kring hela grejen.
Som annars normalt sker efter Kalle?!
Nu hinner det inte bli en stor grej, plus att man får tid hela julen och greja med sina saker.....
Fungerar för oss.

Så nu väntar och längtar man efter sonen som varit några dar på kortis.
En bra lösning för oss. Men inte utan lite ångest.
Han får ha vardag och vi får åka runt på lite olika "jul"-grejer.
Sånt som inte är "normalt" och som ruckar lite på hans värld.
Den slipper vi så här.
Men samtidigt tycker vi att man ska utsätta barnen för ""våran" värld, den normala.
För det är ju trots allt den dom senare ska försöka leva i, själva.....
Samtidigt som man vill skydda dom, så måste man ibland även utsätta dom för den.
För jag har svårt att tro att den stora "normala" världen tänker anpassa sig helt efter sonens behov.
Tyvärr måste han lära sig hur man agerar och lever i våran......

Men julen vann vi i alla fall.
Tjoho!

//pappan

Nu vet vi i alla fall vart sonen skall gå någonstans, i skolan.
Och han får ett hjälp-jag.
Nu är det bara dom "tekniska" bitarna kvar.
När blir det inskolning och hur, bla.
Vad spännande!!!!
En bra julklapp.
Kämpat länge nu, och jag känner mig sliten.
Och fuskat med träningen igen.
Gör sitt till på det "goda" humöret.
Snart nyår med nya löften......och förhoppningsvis bättre humör.
Ser mig omkring och försöker vara i nuet..

//pappan

Vilket uppehåll jag har haft från bloggen. Tur att pappan varit duktig och hållit liv i den:-) Har haft extremt mycket både privat, men framför allt på jobbet. Så jag har inte riktigt haft tid eller ork att blogga, tyvärr.
Jag har betsämt mig för att ta tag i min situation, kan snart skvallra  om något roligt;-)
Häromdagen kom jag på mig själv att tänka:" om något år blir det kanske bättre, när han blir lite större" Det är så jag gör, väntar på att det ska bli bättre. Jag väntar med livet. Väntar på att det ska bli lite enklare, lite mer hanterbart. Hur vettigt är det?! Det kanske aldrig blir enklare. Och då gick jag igenom den enkla perioden i tron att det skulle bli bättre. Inte klokt!
Samtidigt som jag måste få tro att det kommer att bli bättre och enklare i framtiden. Vi jobbar ju med sonen så otroligt mycket, så någon gång måste det ju gå in. Någon gång i framtiden måste han ju ha lärt sig. Att inte spotta, sparka, slå och rivas varje gång han blir arg eller besviken. Det måste gå.
Det är ingen idé att fokusera på det som varit, nu måste vi köra nuet och framåt "framrutan ska vara större än backspegeln"
En klok kille sa: det man fokuserar på får man mera av. Vi kör på det tycker jag. Inte vart har vi varit, utan vart ska vi. Från nu.
Julfrid, julfrid, julfrid. Upp till bevis: det man fokuserar på får man mera av.
Stora kramar och fina tankar till er där ute. JULFRID!

Det blev en ny kille till slut, eller lite mer sig själv. Lite mer ork med sig själv.
Och han är mycke trevligare än den gamla.
Men han är fortfarande något arg.
Men det är nog bara så. Det kanske är hans personlighet lite grann.
Men ibland blir det för mycket av det arga.
Och det borde man nog kunna lösa med lite kognitiv träning av nåt slag.

Har tänkt mycket på våra diagnosbarn på sista tiden.
Och blivit väldigt förvånad ju mer jag tänker på det.
Det är ju väldigt märkligt att vi inte kommit längre här i Sverige.
Vi rättfärdsstaten. Vi som vill visa utåt att vi bryr oss om alla. Alla har lika värde.
Men inte våra egna?!....?
Dom låtsas vi inte om att dom finns.
Är det inte märkligt?
Vi skänker pengar till alla möjliga stackare överallt i världen.
Men väldigt väldigt lite till våra egna, som är mitt ibland oss, precis framför näsan.
Dom fnyser vi åt.

Varför gör vi så???????
Varför drar ingen igång en insamlingskampanj till alla dom???
Eller anses det fult?
Borde vi inte ta hand om våra, alla våra, oavsett?

//pappan

Att våga och inte blicka bakåt.
Det är svårare än man tror.
För det är ju erfarenheterna man har med sig som egentligen är historia.
Det som har hänt har hänt.
Och inte påverka vad som händer i framtiden/nuet med historian är ju svårt.
Men ibland är det väldigt nödvändigt att man släpper det som har hänt, även det dåliga och försöker för stunden  att hitta rätt väg framåt.
Men ibland måste man också ta med historian med sig in i framtiden för att det ska bli bättre.
Svår  balansgång det där.
Att välja rätt historia att ta med sig.
Och lämna kvar den som inte ger nåt.

Och jag känner att med diagnos blir det än svårare att välja rätt historia att ta med.
För allting är så komplext.
Det är aldrig samma tydliga avslut.
Saker tar längre tid att lära, ibland måste man t o m lära om igen.
En sak som hänt väldigt långt tillbaka kan ställa till det mycket längre fram.
Saker är helt enkelt inte lika tydliga.

Ett beslut är aldrig enkelt.
Det är så många faktorer som spelar in, när väldigt lite kan accepteras att gå fel.

Helst av allt skulle man vilja ha en tidsmaskin.
Så man kan åka fram och tillbaka, och kolla vad som blev mest rätt.
För ingenting blir helt rätt.

bara en fundering.....

//pappan

Vi har fortfarande inte hört nåt från skolan, suck!
Jag blir så trött när jag får rätt.
Skulle vara kul att bli överraskad någon gång.
Men i diagnoslandet börjar allt bli mer och mer uppenbart.
Man kan inte släppa taget en enda gång.
Man kan inte delegera bort på andra.

ÄR det för att andra inte förstår?
För skulle dom förstå, skulle dom då förhala allt så här.
Vi lider, sonen lider, och per automatik folket runt om.
Varför inte bara ta ett beslut, med rätt fakta, och bara gör.
Protester blir det ju alltid i Jante-Sverige.
VÅGA TA ETT BESLUT!

Undrar vad skolverket säger om allt det här?

//pappan

Snart får vi lösningen kring skolsituationen.
ÄNTLIGEN! (Som en känd man i rosa sportkläder brukar utropa..)
Det är iallafall bestämt att sonen ska få ett "hjälp-jag".
Alltså typ, assistent, fast bättre. En pedagog/lärare som ska hjälpa till.
Sen får vi se vilken typ av skola det blir och hur upplägget blir.
Nästa vecka.

Men nu börjar nog medicinen verka ordentligt. Hoppas jag.
Hemma har vi fortfarande "flyt". Inget "sjunk" - än.
Igår t o m bytte han film själv när den första krånglade. Lite sur, men inget utbrott!...?
Och häromdan blev ett spel för svårt, då kom det svordomar.
Vanligtvis fortsätter sonen spela för att till slut tappa helt. Och det går fort.
Men denna gång slog han av spelet efter andra "-FAAAAAN" VA JÄVEL.
Helt otroligt.

Och även på skolan/dagis/fritis går det mot det bättre verkar det som.
Va kul!
Verkar som vi vinner till slut!

//pappan