asfamily

Nu blev sportlov.
En del står på agendat, men inget direkt spikat.
Men i den ena stugan är vi. Jag och barnen, alltså mannen och barnen.
Själva. Frun jobbar som en tok, jobbar ikapp och förbi, passar på.
Rätt eller fel. Beror på.
Men i stugan är vi. Och hej vad det svänger. Berg-o-dalbana-extrem.
Det är ju något man inte behöver bekymra sig om.
Att inte visa känslor. För det är väl något som sker dagligen, hela tiden.
Man surfar ibland på den nöjda vågen, för att ibland ta en rejäl kallsup i nästa.
Upp på brädan, för att sköljas av, upp igen och iväg, för att störtdyka i nästa.
Så har min 1:a dag varit. Hej o hå!
Ja, det är ett som är säkert, ........inget är säkert. Man har aldrig en aning om hur en dag ska bli.
Man tror när man vaknar att det mesta har man koll på, och planerat, förberett, för att bryskt ryckas tillbaka.
Hur i h-e kunde man glömma att alla dom där grejorna, som är helt osannolika skulle hända.
Ibland får man reaktioner på saker som det aldrig reagerats på förr. Ska man räkna med dom också. PUCKO!
Så, om rätt är fel, så borde rätt vara fel, ....nej om rätt är rätt blir fel rätt, eller är fel rätt och rätt fel, eller....fel är fel och rätt är fel.............man har ingen aning.


Detta provade vi idag, att åka hundspann, rofyllt. Men barnen tyckte det luktade hundbajs!

När får jag TACK. Varför får jag bara vara dålig. Man biter ihop och sliter, men diagnoslandet är otacksamt.
Man får aldrig tack. Man får aldrig förlåt. Man ska bara vara där, i vått och vått. Aldrig i torrt. Torrt räknas inte.
När det går bra är alla tysta och visslar. Och inte ens då får vi ta luft, ett break, det är då vi jobbar som hårdast.
När det går bra, det är då vi sliter, det är då vi är på topp.
Men när vi inte orkar, det är då det faller, och vi faller med. Det är ingen som hejdar oss i fallet. Vi får skrapa upp oss själva och våra barn och börja om igen. Klättra hela vägen upp, med barnen på ryggen.
Och när vi är uppe får vi inget tack, inga applåder. Ingen som sträcker en hjälpande hand.


Mys på isen. Pimpel och grilla. Och bra väder. Och svängit humör. :)

Att bara ta sig ut på en skotertur, som vi gör ganska ofta., slutar ofta i gräl, sura miner, tjafs.
Och ändå så håller vi på. Resa efter resa. Vi vägrar ge upp.
Detta är ju någonting vi gillar, även barnen. Egentligen. När vi väl är ute går det oftast bra.
Men det tar udden av det roliga, att vara sur innans man ens kommit iväg.
Så en sak är säker.
Det blir aldrig tråkigt.
Man blir duktig på sina känslor. Och får man räkna med känslo-resor, då har jag rest långt. Längre än dom flesta.
Varje dag är en resa utan destination.

//pappan

Imorgon är det sista dagen på gamla stället.
Det som känns lite tungt är att de gamla försvinner.
Men han slipper isoleringen, den sociala. Det är det som känns mest bra.
Och vi ser ändå fram emot de nya. De kommer nog att också göra gott för vår son, det betvivlar vi inte.
Där får han klasskamrater, dock i varierande ålder, allt från 2;or till 9:or.
Dom blir totalt 10 st, där sonen är yngst.
Han tycker att dom andra är stora!....:)
Han har ju varit störst länge nu, och nu blir han minst....
Ska bli spännande en tid framöver.

Det som är positivt ändå är att han har forcerat 1:ans vårtermins mattebok på 1 månad!!!!!! WOW!
Och äntligen börjar läsningen släppa, tror han har knäckt koden.
Det är bra gjort för någon som är snart 8, och minus 30% ca 6år........

Sonen är fortfarande ganska lugn. Även på skolan/fritids.
Undrar om maten har påverkan. Det är ju väldigt lite socker och laktosprodukter just nu.
Vi håller i, så borde det visa sig.

Men nu blir det sportlov och massor av skoteråka, pimpling och slalom.
Hoppas det inte blir för kallt!!!

Men imorgon är det gråtkalas!! :)

//pappan

Mmmm.
Vi har ju börjat få bra kontroll över maten nu.
Inga revben som syns, och magen börjar bli större....:)
En kamp som hållit på över ett år. Men skam den som ger sig.
Och mitt i kampen så släpper man på principer och gränser.
Efter en stund så blev man desperat och var glad om det gick i nåt över huvud taget.
Vad som helst.
Kexchoklad, McD, chips, popcorn, läsk, va som.
Och efter en stund så började sonen att använda detta som argumentation.
Han är ju skarp. Och han spelade ut många med detta grepp.
Efter otaliga besök och peptalk från hab+dietist så lyckades vi vända trenden.
Och började åter ställa krav. Och flytta upp gränsen igen. Och vi blev mer konsekventa.
Men det har tagit enormt med kraft och tid.
Både från oss, dagis och hab.
Och nu har vi kommit så långt att McD och godis äts i stort endast på helgerna.
Och någon enstaka gång som motivator om något bra har hänt.
McD är ju sonens solklara favorit, den bästa.

MEN.
Nu när sockerintaget och den onyttiga maten blivit mindre, tycker vi att vi märker av sockerkänsligheten mera.
Ja just det, vi har ju helt skippat även mjölkprodukterna.
Det är laktos-fritt som gäller. Blir ju enklare när mannen i huset är intolerant.
Så nu märks det när colan tar skruv.
Och ändå är det ju för tidigt att egentligen säga nåt, men......
Och som vanligt händer det ju massor som också påverkar.
Men humöret har sakta blivit stabilare.
Och nu börjar vi även snegla på vitaminer.
Har läst att Zink, Järn och magnesium är viktigt. Så även Omega-3/fiskolja.
Finns ju massor på internet, för mycket.
Så LCHF + lite pasta/ris/potatis måste vara melodin. Och vatten.
Läsk, juice mm är nog bara förkasta. Blir svårt, men är nog bäst.
Och sen lite fysisk aktivitet på det.

bit ihop.........

//pappan

men det har inte denna man. Vi var på kick off och fick 3 timmar med honom. Om jag ska försöka förmedla en grej, så var det att fundera på: vart är jag på väg och vill jag vara där?

http://www.youtube.com/watch?v=oO0l_eFvnG8

Jag skulle behöva göra ett jätte inlägg, för att rensa lite, men det tar stopp. Tankarna är för många, för röriga och orden för få. Har ingen ro.

Det är tur att mannen håller bloggen vid liv och kan förmedla lite av våra hemma-diskussioner;-)

Jag har tagit en ofrivillig paus...

I 6/10 frågor var vi oense om vad som egentligen har hänt, eller hur det hänt, i anmälan till skolverket som våran kommun fått svara på. Ska bli spännande och se fortsättningen efter våra kommentarer på deras svar.
Vi var även snälla att bifoga våran mailkorrespondens med de som anmälan gäller. Och den stämmer inte riktigt med svaret dom gav till skolinspektionen. Klantigt? doh!
Det vi inte förstår är varför man känner att man måste börja ljuga i sådana här ärenden.
Vi har ju inte pekat ut någon specifik person, utan systemet.
Och enda sättet att få det här att inte hända igen måste väl ändå vara att berätta sanningen.
Utreda vad som gick snett och varför. Förändra så det inte händer igen och gå vidare.
Och kanske be de drabbade om ursäkt, men den pinsamma situationen vill man väl helst undvika.
Då kommer verkligheten för nära........

to be continued

/pappan

Att leva i diagnosvärlden (räknar alla typer av spektrum hit, även adhd) är som att försöka bestiga Mount Everest utan erfarehet, inte en aning om vad man skulle haft med sig dit helt enkelt.
Utan det fick man reda på första vändan på väg upp, suck, bara och vända ner igen och ta med sig mer och rätt saker. Och försöka igen. Efter flera vändor kanske man tar sig upp, med syrgas, hjärtklappning, andnöd, nedbruten, tvärslut både fysiskt och psykiskt.
Och när man väl lyckats ta sig upp en gång för att komma ner igen, få reda på att man måste upp igen.
Men denna gång med helt andra prylar, man får inte ha med sig samma..........
Och sen måste man upp igen, och igen.

Medan en vanlig "normal" familj får springa upp på Kebnekaise, en dagstur som man klarar av med måttlig ansträngning och egentligen med ingen extra utrustning........

Så kan man väl beskriva våran "arbetsbörda"?!
Vi båda måste ibland bestiga ett berg, men vårt är fan så mycket högre, mycket svårare och kräver ordentligt med planering och förberedelser, och utgången är väldigt oviss om man överhuvud taget kommer fram, bara att ta sig till foten kräver en hel del. Och då har dom andra redan återvänt hem för länge sen...........

//pappan

Visst, vi får kämpa fan så mycket mer än vanliga föräldrar.
Visst, vi försöker hela tiden gräva oss igenom en stenmur.
Visst, vi får aldrig ge upp!
Visst, vi får mycket "kred" och mycket oföståelse.

Och vi lär oss massor hela tiden, om uppfostran, om människor, om attityder, om svårigheter, om lagar, om rättigheter, om oss själva.
Men vi är fortfarande bara föräldrar. Eller försöker vara.
Och vi går också i fällorna ibland. Inte lika ofta, men vi hamnar där även vi.
Vi har större koll på regler, gränsdragning, konsekvenser, tydlighet.
Men jag tror att även vi curlar med våra barn, fast på annat sätt. Ibland måste vi göra det, för allas bästa.
Och där kommer svårigheten, när ska vi inte curla?
När ska vi inte vara noga med gränsen, regeln, principen?
För även våra diagnos-barn är också ibland bara barn, varje dag.
Vad är diagnosen, och vad är bara vanligt.
Där går nog de flesta av oss i fällan.
Och det är då vi bara ska vara vanliga föräldrar, gäller att bli lite schizo........

Vi har som bekant haft stora problem med maten. Men den stormen har bedarrat.
Men kvar i dyningarna finns det småsaker kvar.
Som McD tex. Gamle Ronald har varit våran bästa vän flera gånger. Massor av gånger.
Men att bryta ett sånt mönster är skitsvårt.
Och det är då man helt enkelt måste vara vanlig och sätta vanliga gränser.
Och det funkar. Men det tar ofantligt mycket mer energi och mycket mer tid att komma över toppen.
Men väl på andra sidan är belöningen mycket större.
För slöar vi till och omedvetet skapar en rutin så blir den senare så mycket svårare att bryta, när den väl finns där.
Så vi måste hela tiden tänka på vad vi gör.

Vi får inte glömma att våra barn också är en liten del vanliga barn.
Vi får inte glömma att vi också ibland ska vara bara föräldrar.

//pappan

Vi har haft en stadig uppgång en stund nu.
Och med det får alla det lite lättare.
Lättare att hantera och lättare att lära.
Och allting går ju så mycket smidigare när man själv tycker det är lättare.
Är det trägen som vinner?

Och återigen har jag lyckats komma igång med träningen igen, och endorfinerna sprutar!
Det hjälper ju så mycket, att få träna, byta ut surdegar till nya friska. Få bort sur slagg som ligger och blockerar.
Man får mjukare muskler, mjukare sinne, lugn o ro......
Alla vi med ADHD/AS och alla andra köriga diagnoser, borde ju få bidrag till träningskort!!!!
För det är ju så viktigt, för att vi ska orka lite mer, lite lättare.
Är kroppen i trim, är sinnet i trim, och tålamod mycket längre, motståndet tuffare.....
MEN, när motgångarna kommer, så är träningen det första som får på foten. Alltid, märkligt.

Så, vad är lugn o ro, eller vila, i diagnoslandet?
Är det tystnad. Stillasittande. Halvzombiestuk framför tv-n?
Eller är det när allt klaffar, glada sinnen, inget tok, och härliga sociala situationer? När vi har flyt.....
När är det vi laddar batterierna? Är det då?
Det är dom stunderna vi, herrn och frun vilar. Det är då vi har frid. När vi har flyt.

Men, framåt går vi nu i någorlunda enad trupp.
Finns egentligen bara en surdeg, eller 2, sonen är en, och den andra har högt uppsat position i skolledningen.
Vi fick ett första utlåtande kring våran anmälan. Och tråkigt nog infrias mina "förväntningar".
Man (hon) vågar inte vara helt ärlig, utan lever i någon egen påhittad värld.
Det är ju tragiskt synd. Såklart kommer vi att protestera, rätt ska vara rätt.
Tror inte människan förstår att om man svarar som det har gått till, då får man ju till en förändring till det bättre.
Så det inte drabbar fler framöver, men borrar man ned huvudet i sanden och låtsas som det aldrig hänt, då kommer det ju att hända igen, för att man inget lärt sig.
Erkänn istället alla missarna, be om ursäkt och sikta framåt, gör om det gamla dåliga, till nytt bra.
Märkligt.

Nu är det bara veckor kvar till inskolning till riktiga skolan. FY FAN VA SKÖNT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

WOOOOHO!

//pappan