Språkresa

Hm. Fan vad jobbigt det är när man har en föreställning om hur ens barn skall reagera över en rolig nyhet, och det inte blir alls som man tänkte/trodde.

Från början. Vår dotter går på engelska skolan. Hon hamnade där eftersom skolan hon gick i inte kunde tillgodose hennes behov. Hon är ju smart. Lärde sig att läsa själv när hon var 4,5-5. Genom att lyssna på ljudböcker. Hon lärde sig sen ganska snabbt att skriva. Engelskan knäckte hon vid 7 års ålder. Genom att titta på Hannah Montana på engelska med text. ?!

När hon var 6år hade hon en läsförståelse som en 10-11 åring. Och sen har det rullat på. Hon presterar grymt bra i skolan, fina betyg. Nästan aldrig problem med läxor osv. Så nu har vi belönat henne med en språkresa till England i Engelska skolans regi.

Och man är ju i tron att det ska bli ståhej, kramar, skrik, hallabaluah, att vi är världens bästa föräldrar. För det här är någonting hon verkligen vill göra. Och resan är ju inte heller gratis. Blir ett litet hål.

Men ingen reaktion. Endast ett: - Va kul. ???!!! VA!!?

Svårt. När min uppfattning av glädje inte stämmer med hennes. Hon är garanterat skitglad, men har svårt att visa det. Men fast jag vet om hennes svårigheter med just känslor, så blir jag ändå grymt besviken. Men på vem? Det är ju min föreställning som får sig en törn, mitt sett att se på hur man är tacksam, som denna gång inte stämde. Mitt ego.

Hm. Det är fan svårt det här med uppfostran och diagnosbarn.

//pappan


Överdos

Tittar på tangenterna, hmmm, kanske är det dax. Kanske, jag får testa helt enkelt.

Lika mycket som bloggen hjälpt till att rensa hjärnan, lika mycket fick jag plötsligt en överdosering. Inte av bloggen i sig kanske, men av diagnoslandet. Man kan inte checka ut från diagnoslandet, men jag orkade inte vrida och vända på allt, inte analysera, inte vältra mig i orättvisor, tråkigheter och bråk.
Inget blev väl bättre av det egentligen, men jag behövde åtminstone inte återuppleva motgångarna igen. Inte heller gick jag klokare från motgångarna :-(
Det har stått mig upp i halsen ett tag nu, har inte ens läst hos fina bloggmammor!!
Men nu kanske...
Hur har vi det här hemma då? Ja, sommarlovet var ett helvete. Sonen gick på som en bulldozer vart han än gick. Eller inte, ska jag väl säga. Han ville inte göra ngt alls och när vi gjorde ngt var det konstanta protester, för att när vi sedan kom hem, deklarera att det var det bästa som hänt?! Till slut spelade det liksom ingen roll om vi var hemma eller borta, för det blev konflikt och diskussion oavsett.
Skolan började och det har varit en lååång startsträcka. Lärarna har fått kämpa med att få honom att vänja sig vid rutinerna igen. Lagom till jullovet är han väl i synk igen;-)
Vi har suttit i IUP möte på soc med alla, för sonen, berörda. Några veckor innan vi skulle dit ringde våran soc"tant" och frågade med stort allvar i rösten: Hur har ni det egentligen?! Jag blev helt ställd! Hon hade suttit och renskrivit föregående möte och slagits av vilken vardag vi har. Hemskt, men skönt på något sätt. Att vi på något sätt lyckas förmedla hur vi lever, att det är en ständig kamp. Och alla är vi överrens om att sonens utagerande måste styras upp på olika sätt. Vi börjar i en ände, han måste bli självmedveten om sina svårigheter och sina braigheter. Och hitta balansen, lära honom att hitta en strategi som funkar när han är på väg att brinna av.
Lång väg och massor med jobb. Men det måste funka, det måste!

Dottern. Lång paus med en suck. Dottern. Om sonen satte sig på tvären under sommarlovet, så satte sig dottern på tvären till allt som inte sonen satte sig på tvären till. Dom kompletterade varann perfekt med andra ord. Det är jobbigt med henne nu, tonår och diagnos coh nästan omöjligt att säga vilket som är vilket. Hon gör sitt allra yttersta för att provocera och hamna i konflikt. Så mycket som man biter ihop och försöker strunta i utbrotten nu så kommer jag snart inte ha några tänder kvar. Jag tycker synd om henne, jag ser ju på henne att allting inuti löper amok, men alltför ofta hamnar jag på hennes nivå:-(
Hon har börjat på en syskongrupp på HAB. Syskon till barn med AS. Lite knepigt eftersom hon själv har diagnos. Men det verkar som om hon har nytta av det. Hon och sonen är ju så extremt olika i sina diagnoser/personligheter, så det är bra att hon får sitta bland andra barn och tala om hur jobbig brorsan är och hur mycket tid han stjäl. Åtminstone hoppas jag att hon tar till sig att det finns många andra som har det som vi har det hemma. Och att hon kan finns tröst i det.

Jag själv då? Jag befinner mig fortfarande i vacuum, vilse och folkskygg. Men viljan att åtminstone kanske försöka börjar infinna sig. Men med rätt människor, måste sålla bort energitjuvar. 

Kanske har jag fått näsan ovanför vattnet, nu gäller det bara att hålla sig där. 

//Mamman


Stort hjärta....

Förundras ofta av hur stort hjärta sonen har.
Så svårt det måste vara. Att sakna lite av förståelsen av hur vi "normala" fungerar, och samtidigt ibland tycka synd om oss.
Han är unik i sin asperger, platsar inte i några mallar alls faktiskt.
En av dom är hans otroliga empati.
Och den är jobbig för honom.
Han hatar orättvisor, illa behandlingar, av sig själv, eller andra. Det är viktigt att det är rättvist och rätt.
Och man ser hur han kämpar. För impulsiviteten, egoisten och "polisen" spelar honom spratt ibland.
Tex.
Dottern drar igång något mot sonen, han exploderar till slut, är odräglig tillbaka, det blir kiv.
Slutar med skrik och vrål och smäll i dörrar. Någon av oss medlar och styr upp.
Dottern får "skäll" om hur man inte kan bete sig i diagnosvärlden, hon gapar och går på, man höjer rösten.
Då kommer sonen tillbaka och är rejält upprörd, över att syrran får skäll.
Spottar och fräser mot oss, och grinar och tröstar syrran.......?
Hur gick detta till. Han var ju skitsur på henne......

Ibland går han in och styr upp orättvisor på skolan eller fritids. Eller tidigare på dagis.
Och det är inte pedagogiskt. Den som blir orättvis behandlad försvarar han,  knuffar eller motar bort, eller skriker till den som utför handlingen. Denna blir oftast skrämd och slutar värt.
Sen tröstar han den som for illa. Ett sätt som är väldigt effektiv, men inte på nåt sätt acceptabel, på det sätt den utförs.
Men är samtidigt väldigt gulligt och starkt. Att försvara någon i underläge. Synd bara att det ibland blir tokfel.

Han har även gett bort sin nyaste och bästa leksak till en kompis som han fick en present av.
Han fick den för att det var så länge sedan dom sågs. Då går sonen och hämtar sin nya favvo-leksak och ger bort den. Jag fick en av honom, han får den bästa.

Delar gärna med sig av både läsk, godis, mat, och utrymme.
Men inte gärna sina leksaker eller sitt rum, eller gungan......eller sin tur i kön.
Och absolut aldrig sin McD-sås, aldrig.

:)

Men stort hjärta och empati har han så det värker ibland.

en skön kommentar:

"Mitt hjärta talar om när jag är arg eller stressig!, och när jag blir snäll igen"


/pappan

Längtar fast jag är trött....

Nu har sonen varit på kortis igen, denna gång med 2 övernattningar.
Man saknar så det gör ont. Har fortfarande lite ångest när han ska iväg. En kombo av egoist och fostran.
Men imorgon kommer han hem igen.
Och oftast hinner det bara gå ca 10 min sen är man uppretad och frustrerad igen.
För just nu kräver han enormt mycket energi.
Skolan har börjat igen, medecinen spökar och har höjts, ny vikarie, nya rutiner. Och höst.
Och det märkliga är att man hinner glömma hur förra hösten var.
Men det var liknande denna på starten. Förändringar, usch..... :) Inte sonens starka sida.

 Men imorgon kommer han igen, på med Disney, säkert Manny, eller Chuggington eller kanske 5 myror igen.
Eller Musses klubbhus....suck
Fullt med leksaker, spända överläppen, och fart. Massor av fart.
Huset är alldeles lugnt och tyst idag, men imorgon är det full fart igen.
Hets.

Sonens jobbiga sjukhusvistelse ramlade över mig igen. Har en kompis vars bonusbarn har gjort sig illa väldigt mycket.
Då kom hela våran episod på sjukhuset med sonens då märkliga sjukdom över mig och den stannar kvar. Jobbigt. Usch.
Hoppas allt går väl.

Tur att man har cyklingen som övertrycks-ventil. För den flyter på bra nu.
Flera personliga rekord denna vecka.

sommaren är inte slut.....

Lov är inget för våra kära diagnosbarn. Och det blir ingen semester för föräldrarna direkt, ledigt ja, men semester, njae inte riktigt!
Loven är jobbiga. Inget är ju som det brukar, mamman och pappan fuskar med schemat, ingen skola, inga riktiga rutiner. Ibland regnar det, ibland orkar ingen, ibland roligt, man vet aldrig vad som skall hända...
Om man nu försöker anpassa skolan och utbildningar efter deras bästa förmåga, varför kan man inte anpassa loven också!?
Och ska vi verkligen "offra" våran semester......ta detta på rätt sätt nu, kära bloggläsare.
Men vi är i uppfattningen att vi INTE har semester, ledig ja, men inte är det semester att försöka slå knut på sig själv hela dagar, bråka större delen av dagen, den andra med att försöka lirka,truga, leda, och "lura" och medla, och andas!
Jag upplever stress som mest när vi är lediga, och jag andas ut när jag jobbar eller tränar.
Ska det va så?
När ska jag få semester, bara ligga, göra roliga saker, bara mysa och ha det lugnt.
Känns som att vi diagnosföräldrar så småningom kommer att bli de nya sjuka. För hur länge orkar vi ha dubbla jobb utan ledighet! Finns ju en arbetstidlag....
Tror många håller med mig om att jobba är den lätta delen, det är sen det jobbiga börjar, det riktiga jobbet.
 När man kommer hem.
När "vanliga" föräldrar är lediga, iträder vi vår nästa jobbkostym, hemmapedagogen.
Att ha lov, är som att jobba 24-timmars skift utan rast 35-45 dar i rad!, oftast.
Skönt att hösten nu kommer med mörkerdepressioner, nya rutiner som skall anpassas, och lite "ledig" tid för oss föräldrar med skola och fritids...... nya roliga utmaningar......

/pappan

Pussel



Kan inte vara mer talande just nu.
Vi hör ihop, utan varann blir det ingenting. Men det måste vara rätt, annars blir det förvrängt och fel.
Detta eviga pusslande...

Stora kramar till er där ute som tänker på mig ändå.

Vilse i pannkakeland

Nu när jag har börjat mitt nya jobb, så inser jag att diagnoserna har förändrat MIG. Något som jag inte varit medveten om förut, när jag var på mitt gamla jobb.
Jag har alltid varit en "på" person. Inte speciellt tillbakadragen i nya situationer eller med nya människor. Alltid tyckt att det varit kul att träffa människor, nya som gamla. Jag var bra på att kallsnacka. Jag tror inte att någon skulle ha beskrivit mig som tystlåten, tillbakadragen eller blyg. Det var mannens jobb;-) ...

Men nu är jag så. Sitter hellre tyst och iaktar tills jag känt mig för ordentligt. Vill inte sticka ut innan jag vet var jag har människor omkring mig. Avvaktar gärna tills jag har full koll på hur människor är. Läser varenda situation och person. Nu skulle andra beskriva mig som tystlåten, tillbakadragen och kanske blyg.
Och det är inte bara i nya bekantskapskretsar. Jag drar mig för att umgås överhuvudtaget. Orkar inte riktigt ta mig för. Eller nä, orkar inte kallsnacka. Är det inte viktigt på riktigt, så är jag utan. Jag har stängt in mig. I diagnoslandet. Och det ska vara jäkligt viktigt om jag ska glänta på dörren. Den delen av diagnoserna "smittade" av sig som en tråkig förkylning. 
Men det är ju inte så jag vill ha det, tror jag. 

Det är läskigt. Att inte känna igen sig själv. Någonstans, i alla strider, i allt kämpande, tappade jag bort mig själv. Och nu står jag här, som en helt annan och vet inte hur jag ska tackla det. För helt plötsligt har jag ingen aning om vem jag är och hur ska jag då kunna förhålla mig till andra?! Nu skulle jag inte kunna beskriva för någon hur jag är som person, vad gillar jag, vad gillar jag inte. Det är läskigt!

Jag gick vilse i diagnoslandet och tappade bort mig själv. Kommer jag att hitta mig igen eller får jag bygga nytt?
För så som jag är nu, vet jag inte riktigt om jag vill vara. Jag gillar ju folk! Eller?!

 Jag vill kunna säga: "sån här är jag" igen. Hur det nu är....

//Mamman


Sjösjuk....

Påsklov. Lov. Lov är bland det jobbigaste.
Rutinerna bryts, allt ställs upp o ner.
Diagnosbarnen kanske inte ska ha lov, jo, fast inte lika länge, eller bara halva dagar?!
Turbulent och ibland kaos är det i alla fall när det är lov.
I dom inte så bra perioderna är till och med helgerna för långa avbrott.
Men nu är det påsklov.
Mitt första på evigheter. Jag har alltid jobbat på lov tidigare. Alla lov. Skiftjobb, övertid, dagtid, you name it.
Så jag såg fram emot detta lov. För sportlovet gick ju relativt bra, läs här.
Och i min enfald trodde man att detta lov skulle bli liiiiite bättre, trots allt inte kallt och snö.
Men början har inte varit bra.
Det gnabbas, tjatas, bråkas, hela tiden. Man styr upp, skäller ut, diskuterar, talar om hur det är, frågar varför.
Får till svar, förlåt, det var inte meningen, mm, mm. Sen går det en timme och det är full fart/bråk igen, och igen, och igen.
Så idag, 3 dar in på lovet, blev jag "sjösjuk". Det blev för många vågdalar. Fick aldrig något riktigt utbrott.
Utan, jag orkar inte!!!!!! och gick och lade mig med stängd dörr.
Utanför blev det alldeles tyst!?
Hörde hur det tisslades och tasslades. Viskades. Och sen måste jag ha somnat. Ledsen i själen. Blev för mycket på för kort tid helt enkelt. Ibland önskar man sig lite adhd.....:)
Efter en stund vaknar jag till, fortfarande tyst. Kliver upp och börjar laga mat.
Barnen leker tillsammans med något bolibompa spel. Glada.
När maten är klar, ropar jag, och in kommer sonen som en furie, vrålar och härjar.
Jag bara tittar på honom. Han stannar upp. Jag går och lägger mig igen. "Sjösjuk" igen.
Hör åter hur det tisslas och tasslas. Sonen kommer in och säger förlåt.
Kliver upp och går ut i köket igen. Vi äter under tystnad.
Efter en stund bryter dottern tystnaden med ett: Förlåt pappa. Och sonen fyller i också han med ett förlåt.
Sen pratar vi igen, och det blev stilltje på havet en stund. Men prognosen ser bra ut framöver.......enligt NPF(SMHI)!??!!?

Fy för lov.
Fy för pappor som föreställer sig saker, och tar ut i förskott........bites you in the ass! again!
Det är en tuff värld att leva i NPF-landet

/pappan

i små, små delar

Med sonen och dottern vänder vi oss ut och in för att bena ner saker i små delar, så att det ska bli lättare för dom. Tar det steg för steg, förklarar, gör det så begripligt vi kan. To quit while you're ahead. Oftast, i allfall. Man kan ju lugnt säga att man går på sina minor och utbrotten kommer som räkningar i brevlådan.

Men jag delar inte ner det i delar för mig själv. Jag menar inte rent praktiskt, utan i tanken. Att varje "sak" som vi ska göra med barnen, borde jag dela ner känslomässigt. Inte så mycket i förväg kanske, utan mer när vi är mitt i det. Dela ner det i: Ok, nu gick det bra att sitta ner och äta på McD. Då kanske jag får köpa att det blir lite sämre en stund, för nu är dom trötta i huvudet av den ansträngningen.
Jag måste dela ner det för mig själv, där och då, för att inte hamna i besvikelse och frustration. Köpa det dåliga, för att jag förstår det bra. För det är det bra, som är den stora ansträngningen.

Förra helgen var vi på stan med sonen. Världens mardrömsscenario egentligen, lönehelg. Men det gick bra. Lyckades t o m att få honom välja lite kläder. 1,5 timme, sen åkte vi hem innan det spårade ur. Kom på mig själv med att tänka: "Jaha, hade velat vara kvar lite längre." Men kom på att, va fasen det gick ju bra i 1,5 timme! Dessutom slogs jag av att vår son, uppförde sig bättre än många andra. Både barn och vuxna.

Det är viktigt för mig. Att även om de har svårigheter, så ska dom vara väluppfostrade, veta vilka regler som gäller, vad som är rätt och fel.  Jag accepterar diagnosernas svårigheter och beteenden. Men jag köper inte ouppfostran. Det är svårt att veta skillnaden, känna gränsen, anpassa kraven, vad är diagnos, vad är fasoner. Och vi har kämpat med uppfostran mitt i allt, men det känns skönt när man ser att det faktiskt har gått in. Okej, dom kanske inte är väluppfostrade med mig och mannen. Men med andra människor och i andra situationer så är dom det. Och det är ju helt fantastiskt.

Dottern fyller 12 snart. Och hon kommer nog att driva både mig och mannen till vansinne snart. Hon är väldigt tonårig och jag antar att det bara är början. Hon har extremt kort stubin, smäller för minsta lilla. Det är som om alla nerver ligger på utsidan. En blick, "fel blick", från oss och så är hon igång. Hon kan ringa till jobbet och gorma över att mackorna inte duger (fast hon åt dom till frukost). Det har ALDRIG hänt förr. Jädrar, vilket humör! Hon försöker styra och ställa här hemma, allt försöker hon få på sitt sätt. TV, mat, aktiviteter. Kräver kompromisser från oss, men vägrar kompromissa själv. Måste hon ge vika för "den stora massan", då smäller det. Det är stora gester, drama, minspel, hela kittet. 
Och här, kan jag säga, är det skit svårt att urskilja vad som är diagnosen och vad som är tonis. Mentalt skitjobbigt, att hela tiden gå på lina. Vi försöker att inte bemöta hennes nycker, men det är inte lätt att inte gå igång på hennes beteende ibland. Det är så provocerande och hon lär sig otroligt fort vilka knappar hon ska trycka på. Och det är bara börja än...

Med sonen känner jag äntligen en viss ro. Det går bra i skolan. Dom är erfarna och förberedda. Det är skönt att äntligen känna att det kommer att gå bra. Det finns en framtidstro, han kommer att klara sig. Det som vi alla har jobbat för så länge. Han har fått en fantastisk grund med fina fröknar och det visar sig nu. Han är förberedd på bästa tänkbara sätt. Alla runt honom jobbar åt samma håll, strävar mot samma mål. Och det kommer gå bra.
"Plötsligt händer det!"

Stora kramar till fina bloggmammor, jag har läst. Trots min tystnad...




öken

Trots att det snurrar en massa i huvudet är det svårt att få ner det i textad version.
Men mycket har ändå hänt sen vi skrev sist.
Vi var lite vaksamma mot dom nya fröknarna, och om dom nådde upp till de gamlas standard.
Och det gör dom, med råge. Men dom har lite andra förutsättningar.
Nu börjar ju barnen få ett eget medvetande, och mer eftertanke.
Men jobbet, grunden, de gamla fröknarna lade, måste vara guld värt för de nya.

Men vad bra det fungerar!
Smekmånaden tog slut på några dagar. Sonen testar väldigt sällan människor som han inte litar på.
Men när han väl litar på någon, då tar han nästa steg och testar vad den människan går för.
Och står denna person pall, så kommer han alltid att anförto/lita sig på denna. Alltid.
Men vilkén social förändrning det är som sker. Superhärligt att uppleva.
Kan vara svårt för utomstående att förstå. Men har man haft ett barn som varit isolerad socialt, då förstår man.
Och även på detta ställe jobbar man jättehårt för den sociala utvecklingen.
För dom vill, som vi, att förbereda våran son för livet efter skolan.
Det är då dom riktiga utmaningarna börjar. Och med en bra grund från skolan med flera, så ser nog framtiden ganska ljus ut ändå. Hoppas vi. Men det är sjukt lång väg kvar. Sjukt lång.

Ska försöka komma igång med skrivandet igen.
För träningen går som en dans, 20 pass denna månad!

//pappan

Sakta, sakta

Sakta, jätte sakta, börjar jag känna lite lust att skriva igen. Inte lust förresten, jag tror att det handlar mer om ork.
Och jag är trött. Inte kroppsligt kanske, men i huvudet och i själen.
Jag är mer en heligt trött på diagnosernas enorma svängningar. Jag är mer än trött på att bli sparkad på, spottad på och att slagen haglar här hemma. Visst, det är inget mer än vad det brukar vara, t o m kanske mindre, men ändå. Jag är skitless på att det alltid, ALLTID, kommer motargument. Till allt, om allt! Det påverkar mig mer nu, av någon anledning. Undrar om någon kan fatta hur det är att leva ihop med någon som hela tiden är opålitlig och oförutsägbar? Det tär, åtminstone på mig. 

Om det vore min man som var så här, så skulle jag få rådet att lämna honom. Om det var en vuxen människa som behandlade en så här, skulle det finnas grund för anmälan. Nu är det mitt barn. Och ett funktionshinder. Ändå skulle det aldrig falla mig in att inte finnas där, för det ju diagnosen som ställer till det. 
Man biter ihop, gör sitt yttersta, kippar efter luft, dyker, kommer upp igen, för att tryckas ner under igen. Man trampar vatten, precis hela tiden, och förhoppningsvis orkar man så att man inte sjunker. Och någonstans, har någon bestämt att det inte är okej för dig att kliva upp, utan du får fortsätta trampa vatten. Dessutom, för att göra det hela lite mer komplicerat, så ska du trampa vatten med barnen hängandes på din rygg. För det är ditt uppdrag, att hålla dom ovanför ytan. Sen att du kommer under ibland...ja, det är bara att ta sig upp igen och dra efter andan. För sjunker du, sjunker barnen. 
Diagnosföräldrar skulle bli världens bästa Navy Seals, never give up! Vi skulle nog klara vilket bootcamp som helst!

Sonen har börjat skolan, på riktigt. Med klassrum, bänk, klasskompisar, matis, skolgård och hela baletten. Det verkar funka. Han har verkligen satt sina lärare på prov denna vecka. Testat varenda gräns som går. Bra eller dåligt, vi får se. 
Den enda sorgen med att han börjat skolan, är att vi fick lämna fina fröknar bakom oss. Med allt det stöd, engagemang och hjärta som dom visat, så var det inte roligt. Men dom kommer ju alltid att vara någons räddande änglar, även om dom inte är våra. Tur att vi vet vart dom finns, om det skulle behövas.... Man vill ju liksom inte släppa bra människor. Dom ska man samla på.
Dom nya, kommer säkert att bli bra dom med. Engagerade och vänliga. Men dom har verkligen en hög ribba att nå upp till. 

Vilket deppigt inlägg efter långt uppehåll, men nu har jag pyst lite på ventilen. Kanske kommer jag igång igen nu. Jag hoppas.  

//Mamman
  


IUP

Då har vi haft vårat första IUP-möte om våran son.
Hab, soc, kortis, avlösare, gamla läraren och de nya lärarna, och så vi, M & P.
Verkar bli bra.
Vi pratade alla samma språk. Och ville åt samma håll.
Vi hade väldigt lite olika uppfattningar, men ändå vissa olika vinklingar och ideer.
Men  det kommer absolut något bra ur det här.
Ideer utbyts, erfarenheter inom olika lika vädras.
Vi är ju helt på det klara om vad sonen behöver inför framtiden.
Och detta forum kommer att se till att han lyckas nå dit.
För det är ju sonen som måste lära sig våran värld, och vid vissa tillfällen måste anpassa sig till den.
För världen kommer inte att anpassa sig till honom, tråkigt nog, eller?!
Men vi påminde att han är den han är, och den vill vi inte förändra, men vi måste hitta rätt nycklar åt honom till framtiden. Och lära honom om vilken han är, vad han är bra, vad han har svårt med, vad är diagnos,mm.
För hans utåtagerande kommer inte att tolereras av någon, när han blir vuxen.
Diagnos eller inte. Den nycklen måste vi hitta åt honom. Vi kan inte vänta och se om den eventuellt växer bort, för tänk om den inte gör det........

Men det var ett givande möte, och "kul" att se att alla har nästan likadan bild av våran son.
Det måste betyda att de flesta jobbar lika kring honom, när hans agerande är snarlikt överallt.
Men vi har kämpat för att alla ska dra å samma håll, och likadant.

Nya ideer kom fram som skall landsättas, kommer att bli intressant.

Kämpa, kämpa, käämpaaa!

//pappan

håller tummarna så de nästan går ur led....

1:a dan avklarad med bravur.
Sonen kommer hem med ett sprudlande humör.
Läser i kontaktboken att allt gått superbra.
Och får höra i telefon av en av lärarna att de andra barnen tycker att han verkar snäll och att han är jättesöt.....
Kan det bli en bättre början?
Han började med en kortdag i och för sig, men ändå.
Stolt och glad är man.
Inget bråk, inga situationer.  (Jag vrålar i mitt huvud: WHAAAAHOOO, YIPPIE!!!)
Övergången har gått långt över förväntan. Vet att det bara är första dagen.
Men första dagen för våran son är så avgörande. Den styr hur resten av resan blir.
Och med denna dags lagda grund, blir det inte dåligt, det är ett som är säkert.
Tack gamla, som gjort ett strålande jobb under flera år. Ni finns i våra hjärtan för alltid!
Tack nya, för ett super välkomnande.
Nu väntar en glädje-sträcka, sen får vi se när tryggheten kommer. Då kommer prövningen.
Men med denna början...... :)


Helgen flöt på också.
Sonen på kortis.
Mamman hade shopping-streak med dottern.
Hon börjar bli stor nu. Medi-Tonnis och light-diagnos.
Attityd? Öh, skoja ru eller?
Men jag har gjort allt jag kunnat fram hit. Och många värderingar sitter. Och det är skönt.
Nu är det bara o försöka hänga med. Försöka att inte vara för pinsam, tänka före innan man pratar.
Känslig ålder som det är, utan menlöst pladder från pappan.........
Men vi hade en supersöndag uppe vid stugan, kanonväder även denna dag.
Skoteräventyr och grillning. Inte många helger kvar nu för skoterkul.
Härligt med gött väder och inte.
Jag är ju en naturmupp, och jag gillar våra årstider. Finns nåt trevligt med alla fyra av dom.

//pappan

Sportlov - summering

Då var sportlovet över.
Och jag summerar att de bra stunderna långt överträffade de dåliga.
Vi klarade även en överfull skidbacke med godkänt.
Vi har haft flera härliga stunder uppe på en tjärn, pimplandes och grillandes.
Trötta sköna kvällar.
Med diagnosmått mätt har det varit strålande. Bara ett par utbrott och situationer per dag.
Men trött är jag.
Trött i huvudet, för det låter och snackas och händer hela tiden.
Och som ensam förälder blir det genast mer arbete.
Planering, matlagning, koll, kläder, tvätt, koll, koll, mat, koll, osv osv
HEDER TILL ALLA ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR MED DIAGNOSBARN!
NI GÖR ETT SUPERJOBB!!!!!

Dag 1: Hundspann och skoter upp på isen för pimpling.
Dag 2: "Sjunk". Sonen mådde inget bra, hemmadag.
Dag 3: Brorsan kom på besök, pimpling och skoterlek uppe på isen.
Dag 4: Dag i skidbacken, dottern hade sin avlösare med sig.
Dag 5: Kompisar på besök, kälke och skotrar upp på isen, pimpel och mycket skoterkul.

Dagen då brorsan tittade upp var nog den bästa. Det har aldrig funkat så bra förr, med sonen och min bror.
Oftast triggar dom varandra, men nu lurades inte brorsan med. Utan behöll lugnet.
Sonen var som ett klisterlapp på honom, snackade och snackade.
Alla abborrar vi drog upp, petade sonen ner i hålet där brorsan stod och pimplade. :=)
Jag stod 50 meter bort och bara njöt! Äntligen, det var så härligt att se.
Tror vi alla mådde bra den dan. :)

Även med mina kompisar funkade det bättre denna gång. Sonen har börjat acceptera kompisens familj, och hetsen/oroligheten börjar lägga sig lite. Känns bra för framtiden. ÅH, så kul att vara med en familj som accepterar sonen för den han är. Kvalite.

Lite bilder


Brorsan stilar lite! Jag och dottern lekte också på en skida, så mycket att vi till slut trillade av......


En härlig dag på isen.


Härlig dag i backen


//pappan

Diagnoslandet, eller rättare sagt känslo-landet

Nu blev sportlov.
En del står på agendat, men inget direkt spikat.
Men i den ena stugan är vi. Jag och barnen, alltså mannen och barnen.
Själva. Frun jobbar som en tok, jobbar ikapp och förbi, passar på.
Rätt eller fel. Beror på.
Men i stugan är vi. Och hej vad det svänger. Berg-o-dalbana-extrem.
Det är ju något man inte behöver bekymra sig om.
Att inte visa känslor. För det är väl något som sker dagligen, hela tiden.
Man surfar ibland på den nöjda vågen, för att ibland ta en rejäl kallsup i nästa.
Upp på brädan, för att sköljas av, upp igen och iväg, för att störtdyka i nästa.
Så har min 1:a dag varit. Hej o hå!
Ja, det är ett som är säkert, ........inget är säkert. Man har aldrig en aning om hur en dag ska bli.
Man tror när man vaknar att det mesta har man koll på, och planerat, förberett, för att bryskt ryckas tillbaka.
Hur i h-e kunde man glömma att alla dom där grejorna, som är helt osannolika skulle hända.
Ibland får man reaktioner på saker som det aldrig reagerats på förr. Ska man räkna med dom också. PUCKO!
Så, om rätt är fel, så borde rätt vara fel, ....nej om rätt är rätt blir fel rätt, eller är fel rätt och rätt fel, eller....fel är fel och rätt är fel.............man har ingen aning.


Detta provade vi idag, att åka hundspann, rofyllt. Men barnen tyckte det luktade hundbajs!

När får jag TACK. Varför får jag bara vara dålig. Man biter ihop och sliter, men diagnoslandet är otacksamt.
Man får aldrig tack. Man får aldrig förlåt. Man ska bara vara där, i vått och vått. Aldrig i torrt. Torrt räknas inte.
När det går bra är alla tysta och visslar. Och inte ens då får vi ta luft, ett break, det är då vi jobbar som hårdast.
När det går bra, det är då vi sliter, det är då vi är på topp.
Men när vi inte orkar, det är då det faller, och vi faller med. Det är ingen som hejdar oss i fallet. Vi får skrapa upp oss själva och våra barn och börja om igen. Klättra hela vägen upp, med barnen på ryggen.
Och när vi är uppe får vi inget tack, inga applåder. Ingen som sträcker en hjälpande hand.


Mys på isen. Pimpel och grilla. Och bra väder. Och svängit humör. :)

Att bara ta sig ut på en skotertur, som vi gör ganska ofta., slutar ofta i gräl, sura miner, tjafs.
Och ändå så håller vi på. Resa efter resa. Vi vägrar ge upp.
Detta är ju någonting vi gillar, även barnen. Egentligen. När vi väl är ute går det oftast bra.
Men det tar udden av det roliga, att vara sur innans man ens kommit iväg.
Så en sak är säker.
Det blir aldrig tråkigt.
Man blir duktig på sina känslor. Och får man räkna med känslo-resor, då har jag rest långt. Längre än dom flesta.
Varje dag är en resa utan destination.

//pappan

Antal besökare
sedan 101108

besöksräknare

Om

Min profilbild

ASmum

RSS 2.0