asfamily

Hm. Fan vad jobbigt det är när man har en föreställning om hur ens barn skall reagera över en rolig nyhet, och det inte blir alls som man tänkte/trodde.

Från början. Vår dotter går på engelska skolan. Hon hamnade där eftersom skolan hon gick i inte kunde tillgodose hennes behov. Hon är ju smart. Lärde sig att läsa själv när hon var 4,5-5. Genom att lyssna på ljudböcker. Hon lärde sig sen ganska snabbt att skriva. Engelskan knäckte hon vid 7 års ålder. Genom att titta på Hannah Montana på engelska med text. ?!

När hon var 6år hade hon en läsförståelse som en 10-11 åring. Och sen har det rullat på. Hon presterar grymt bra i skolan, fina betyg. Nästan aldrig problem med läxor osv. Så nu har vi belönat henne med en språkresa till England i Engelska skolans regi.

Och man är ju i tron att det ska bli ståhej, kramar, skrik, hallabaluah, att vi är världens bästa föräldrar. För det här är någonting hon verkligen vill göra. Och resan är ju inte heller gratis. Blir ett litet hål.

Men ingen reaktion. Endast ett: - Va kul. ???!!! VA!!?

Svårt. När min uppfattning av glädje inte stämmer med hennes. Hon är garanterat skitglad, men har svårt att visa det. Men fast jag vet om hennes svårigheter med just känslor, så blir jag ändå grymt besviken. Men på vem? Det är ju min föreställning som får sig en törn, mitt sett att se på hur man är tacksam, som denna gång inte stämde. Mitt ego.

Hm. Det är fan svårt det här med uppfostran och diagnosbarn.

//pappan

Tittar på tangenterna, hmmm, kanske är det dax. Kanske, jag får testa helt enkelt.

Lika mycket som bloggen hjälpt till att rensa hjärnan, lika mycket fick jag plötsligt en överdosering. Inte av bloggen i sig kanske, men av diagnoslandet. Man kan inte checka ut från diagnoslandet, men jag orkade inte vrida och vända på allt, inte analysera, inte vältra mig i orättvisor, tråkigheter och bråk.
Inget blev väl bättre av det egentligen, men jag behövde åtminstone inte återuppleva motgångarna igen. Inte heller gick jag klokare från motgångarna :-(
Det har stått mig upp i halsen ett tag nu, har inte ens läst hos fina bloggmammor!!
Men nu kanske...
Hur har vi det här hemma då? Ja, sommarlovet var ett helvete. Sonen gick på som en bulldozer vart han än gick. Eller inte, ska jag väl säga. Han ville inte göra ngt alls och när vi gjorde ngt var det konstanta protester, för att när vi sedan kom hem, deklarera att det var det bästa som hänt?! Till slut spelade det liksom ingen roll om vi var hemma eller borta, för det blev konflikt och diskussion oavsett.
Skolan började och det har varit en lååång startsträcka. Lärarna har fått kämpa med att få honom att vänja sig vid rutinerna igen. Lagom till jullovet är han väl i synk igen;-)
Vi har suttit i IUP möte på soc med alla, för sonen, berörda. Några veckor innan vi skulle dit ringde våran soc"tant" och frågade med stort allvar i rösten: Hur har ni det egentligen?! Jag blev helt ställd! Hon hade suttit och renskrivit föregående möte och slagits av vilken vardag vi har. Hemskt, men skönt på något sätt. Att vi på något sätt lyckas förmedla hur vi lever, att det är en ständig kamp. Och alla är vi överrens om att sonens utagerande måste styras upp på olika sätt. Vi börjar i en ände, han måste bli självmedveten om sina svårigheter och sina braigheter. Och hitta balansen, lära honom att hitta en strategi som funkar när han är på väg att brinna av.
Lång väg och massor med jobb. Men det måste funka, det måste!

Dottern. Lång paus med en suck. Dottern. Om sonen satte sig på tvären under sommarlovet, så satte sig dottern på tvären till allt som inte sonen satte sig på tvären till. Dom kompletterade varann perfekt med andra ord. Det är jobbigt med henne nu, tonår och diagnos coh nästan omöjligt att säga vilket som är vilket. Hon gör sitt allra yttersta för att provocera och hamna i konflikt. Så mycket som man biter ihop och försöker strunta i utbrotten nu så kommer jag snart inte ha några tänder kvar. Jag tycker synd om henne, jag ser ju på henne att allting inuti löper amok, men alltför ofta hamnar jag på hennes nivå:-(
Hon har börjat på en syskongrupp på HAB. Syskon till barn med AS. Lite knepigt eftersom hon själv har diagnos. Men det verkar som om hon har nytta av det. Hon och sonen är ju så extremt olika i sina diagnoser/personligheter, så det är bra att hon får sitta bland andra barn och tala om hur jobbig brorsan är och hur mycket tid han stjäl. Åtminstone hoppas jag att hon tar till sig att det finns många andra som har det som vi har det hemma. Och att hon kan finns tröst i det.

Jag själv då? Jag befinner mig fortfarande i vacuum, vilse och folkskygg. Men viljan att åtminstone kanske försöka börjar infinna sig. Men med rätt människor, måste sålla bort energitjuvar. 

Kanske har jag fått näsan ovanför vattnet, nu gäller det bara att hålla sig där. 

//Mamman