bara ngr glimtar
ur diagnoslivet. Bara ngr glimtar om hur....annorlunda vi har det.
Morgon, vilken som helst. Går in väcker sonen. Det absolut första som kommer ur hans mun: STICK!
Lite senare samma morgon, vilken som helst. Det är 7 grader ute, inser att det är läge för strumpor, inte bra. Ett helvete helt enkelt, enligt sonen. Jag "vinner" och strumporna är på.
Sen är jag tvåa, sonen är ute genom dörren, utan jacka, innan jag ens har fått på mig skorna. Shit! Undrar hur långt han hinner, stora gatan med massor med bilar runt hörnet! Hinner ikapp honom ute på gården och strider på honom jackan.
Ica Maxi, vi måste handla. Och denna gång måste sonen med. Går in genom dörrarna, ett ordentligt påklistrat leende, redo att lirka och i värsta fall fly fältet. Det kan gå bra och det kan gå åt .... Det vet man aldrig!
Kväll, vilken som helst. Diskussion, igen, om tandborstningen. "Godnatt hjärtat, sov gott!" VA JÄVEL, SKITMAMMA!
Inte så konstigt att man tappar hår...Man är vaken när man kommer till jobbet i allafall.
Det är nog svårt för "vanliga" att förstå, att det mesta av "jobbet" med diagnosbarnen inte sitter i det man fysiskt måste göra. Utan i den psykiska påfrestningen. Det är jobbigt att mötas av STICK, när man väcker det käraste man har.
Och så finns det människor som tycker att " hur jobbigt kan det vara"!
Till er: Lev en dag, bara en dag, i vårt liv. Jag lovar att ni är glada att det bara var för en dag.
Och till er som tror att jag har energi över till "fjortis-fasoner". Jag är ledsen att jag inte ägnar så mycket tid åt era liv som ni tror. Jag har fullt upp med att ta mig igenom, ta oss igenom. För att, förhoppningsvis, komma ut starkare på andra sidan.
Och jag blir ledsen över att ni inte kan se det.
Så, nu är det ur systemet. Moving on.
Usch, va surt det blev. Välj den glada gubben, välj den glada gubben.
Någon gång ibland när jag väcker sonen, så är inte det första ordet: STICK!
Någon gång ibland får jag en kram innan han går och lägger sig.
Och faktiskt, så är vi ändå oftast sams när han sätter sig i taxin på morgonen och jag får pussa honom på pannan och önska honom en bra dag.
Det är de dagarna som gör det värt det, som gör att man kan ta "STICK" dagar. För man vet att imorgon kan vara en av de bra dagarna.
Jag kämpar för att "STICK" dagarna inte ska bli så många, för att det någon gång ska jämna ut sig.
Bara en sån sak!
Det finns människor som kan förstå och dom ska man hålla hårt i. Dom är för få...
Fina diagnosmammor. Jag läser och följer, men är usel på att kommentera. Är ödmjuk och tacksam för ert stöd.
Tack T&H för fina tankar.
U, K, I, A-K1 och A-K2. Det värmer oss att se genuin känsla och omtanke. Nu ska vi kämpa för att ni ska få den uppskattning ni så väl förtjänar.
Morgon, vilken som helst. Går in väcker sonen. Det absolut första som kommer ur hans mun: STICK!
Lite senare samma morgon, vilken som helst. Det är 7 grader ute, inser att det är läge för strumpor, inte bra. Ett helvete helt enkelt, enligt sonen. Jag "vinner" och strumporna är på.
Sen är jag tvåa, sonen är ute genom dörren, utan jacka, innan jag ens har fått på mig skorna. Shit! Undrar hur långt han hinner, stora gatan med massor med bilar runt hörnet! Hinner ikapp honom ute på gården och strider på honom jackan.
Ica Maxi, vi måste handla. Och denna gång måste sonen med. Går in genom dörrarna, ett ordentligt påklistrat leende, redo att lirka och i värsta fall fly fältet. Det kan gå bra och det kan gå åt .... Det vet man aldrig!
Kväll, vilken som helst. Diskussion, igen, om tandborstningen. "Godnatt hjärtat, sov gott!" VA JÄVEL, SKITMAMMA!
Inte så konstigt att man tappar hår...Man är vaken när man kommer till jobbet i allafall.
Det är nog svårt för "vanliga" att förstå, att det mesta av "jobbet" med diagnosbarnen inte sitter i det man fysiskt måste göra. Utan i den psykiska påfrestningen. Det är jobbigt att mötas av STICK, när man väcker det käraste man har.
Och så finns det människor som tycker att " hur jobbigt kan det vara"!
Till er: Lev en dag, bara en dag, i vårt liv. Jag lovar att ni är glada att det bara var för en dag.
Och till er som tror att jag har energi över till "fjortis-fasoner". Jag är ledsen att jag inte ägnar så mycket tid åt era liv som ni tror. Jag har fullt upp med att ta mig igenom, ta oss igenom. För att, förhoppningsvis, komma ut starkare på andra sidan.
Och jag blir ledsen över att ni inte kan se det.
Så, nu är det ur systemet. Moving on.
Usch, va surt det blev. Välj den glada gubben, välj den glada gubben.
Någon gång ibland när jag väcker sonen, så är inte det första ordet: STICK!
Någon gång ibland får jag en kram innan han går och lägger sig.
Och faktiskt, så är vi ändå oftast sams när han sätter sig i taxin på morgonen och jag får pussa honom på pannan och önska honom en bra dag.
Det är de dagarna som gör det värt det, som gör att man kan ta "STICK" dagar. För man vet att imorgon kan vara en av de bra dagarna.
Jag kämpar för att "STICK" dagarna inte ska bli så många, för att det någon gång ska jämna ut sig.
Bara en sån sak!
Det finns människor som kan förstå och dom ska man hålla hårt i. Dom är för få...
Fina diagnosmammor. Jag läser och följer, men är usel på att kommentera. Är ödmjuk och tacksam för ert stöd.
Tack T&H för fina tankar.
U, K, I, A-K1 och A-K2. Det värmer oss att se genuin känsla och omtanke. Nu ska vi kämpa för att ni ska få den uppskattning ni så väl förtjänar.
