Jag tror det finns fler
Vi har en son. En son på 7 år. En son som inte är som alla andra. En son med speciella behov. En son som inte passar in. Som inte passar in i den "vanliga" förskoleklassen. Som inte passar in i den "vanliga" skolklassen.
Det är jobbigt och svårt varje dag. Det har varit en kamp med förskola, rektorer, pedagoger, föräldrar, barn och kommunen. Det har ofta varit en kamp för förståelse, rättigheter, resurser och acceptans.
Har varit är nyckelordet. Åtminstone just nu. Vi har en plats till honom där han passar in. Där det är okej att inte vara som andra. Där man ser honom för den han är och hjälper honom tillrätta utifrån sina egna förutsättningar. Här passar han in. Här finns plats för 6 st barn.
Vår son har Asperger/ADHD. Jag vet att vi inte är ensamma. Långt ifrån. Ändå finns det 6 platser, i hela kommunen, för barn under 6 år. 6 platser! Låter det rimligt?
Jag har frågat varför. Svaret är att det finns inga barn i kö. Och det finns inga barn i kö för att informationen som förmedlas till skolor och föräldrar är att det är fullt i denna grupp. Det stämmer. Det är fullt. Men hur många barn skulle egentligen behöva en plats? Om alla föräldrar och rektorer skulle ställa barnen i kö till denna grupp skulle det betyda att fler platser måste skapas tillslut. Flera barn skulle få den rätt till stöd som de enligt lag har. Flera barn skulle få må som vår son mår nu. Fler barn skulle få chansen att lyckas, istället för att hela tiden misslyckas. Fler barn skulle få någon som ínte ser hindret utan ser potentialen. Det måste vara värt det.
Dessa barn en så bortglömd del i denna kommun. I vårt fall så pass bortglömd att kommunen glömde att ge vår son en skolplacering. I skolan finns några Asperger grupper i kommunen. Med begränsat antal platser. Begränsat utrymme och begränsade resurser. Som inte på något sätt möter det egentliga behovet som finns.
Kommunen har villigt erkänt att de inte har tillräcklig kunskap om vad som är bäst för dessa barn. Men det finns pedagoger där ute som vet. Och som vill. Som behöver att vi föräldrar hjälper dom att få till en förändring.
För dom, precis som vi, kämpar i motvind. Kämpar för förändring, acceptans och rättigheter. Mot fördomar och misslyckanden.
Det måste det vara värt?!
Det är jobbigt och svårt varje dag. Det har varit en kamp med förskola, rektorer, pedagoger, föräldrar, barn och kommunen. Det har ofta varit en kamp för förståelse, rättigheter, resurser och acceptans.
Har varit är nyckelordet. Åtminstone just nu. Vi har en plats till honom där han passar in. Där det är okej att inte vara som andra. Där man ser honom för den han är och hjälper honom tillrätta utifrån sina egna förutsättningar. Här passar han in. Här finns plats för 6 st barn.
Vår son har Asperger/ADHD. Jag vet att vi inte är ensamma. Långt ifrån. Ändå finns det 6 platser, i hela kommunen, för barn under 6 år. 6 platser! Låter det rimligt?
Jag har frågat varför. Svaret är att det finns inga barn i kö. Och det finns inga barn i kö för att informationen som förmedlas till skolor och föräldrar är att det är fullt i denna grupp. Det stämmer. Det är fullt. Men hur många barn skulle egentligen behöva en plats? Om alla föräldrar och rektorer skulle ställa barnen i kö till denna grupp skulle det betyda att fler platser måste skapas tillslut. Flera barn skulle få den rätt till stöd som de enligt lag har. Flera barn skulle få må som vår son mår nu. Fler barn skulle få chansen att lyckas, istället för att hela tiden misslyckas. Fler barn skulle få någon som ínte ser hindret utan ser potentialen. Det måste vara värt det.
Dessa barn en så bortglömd del i denna kommun. I vårt fall så pass bortglömd att kommunen glömde att ge vår son en skolplacering. I skolan finns några Asperger grupper i kommunen. Med begränsat antal platser. Begränsat utrymme och begränsade resurser. Som inte på något sätt möter det egentliga behovet som finns.
Kommunen har villigt erkänt att de inte har tillräcklig kunskap om vad som är bäst för dessa barn. Men det finns pedagoger där ute som vet. Och som vill. Som behöver att vi föräldrar hjälper dom att få till en förändring.
För dom, precis som vi, kämpar i motvind. Kämpar för förändring, acceptans och rättigheter. Mot fördomar och misslyckanden.
Det måste det vara värt?!
jag vill vara ledig
ledig ledig. Inte göra nånting, nånting alls. Bara göra nånting, nånting nice.
JAG VILL VARA LEDIG! Och då snackar jag inte lite semesterledig. Semesterdagarna räcker inte till för denna vila... Skulle ngn komma och säga: Nä, men ska vi ta och sjukskriva dig eller nåt i 3 månader. Japp skulle jag säga och typ fira med champagne. Inte fira sjukskrivning i sig, för då antar jag att det är något mer på tok än bara mitt vanliga svammel dravell. Men fira icke-jobb. Så har jag aldrig känt. Jag gillar att jobba, det är mitt andrum i vanliga fall. Jag är en sån som inte gärna är hemma om jag känner mig risig och till doktorn går jag om jag absolut måste. Jag är nog en sån som tycker/tror att de flesta som är sjuka är simulanter, att de bara inte orkar kliva upp. Väldigt intolerant :-\
Men nu vill jag inge mer. Jag vill inte kliva upp, jag vill inte passa tider, jag vill inte spendera 8 timmar med siffror, jag vill inte pussla för att få ihop allt, jag vill inte komma hem sent, jag vill inte. Just nu kan jag inte sova mig pigg. Jag är konstant trött. Orken är tryter och jag vill inte lägga den lilla ork jag har på jobbet.
Men jag tror inte att man "ledigar" mig för att jag inte orkar kliva upp. Och det blir svårt att simulera en sjukskrivning, jag är skitdålig på att ljuga! Jag har gått tillbaka till en butik för att jag fick 25:- rabatt för att dom trodde att jag var min mamma...Dom bara stirrade på mig när jag ville betala igen pengarna!!
Kan man bli sjukskriven för mental trötthet och brist på ork?!
Sonens justering i medicinen har fallit mycket väl ut. Och han verkar må bättre än vad han gjort på väldigt länge. Det är små saker som andra säkert tar för givet. Han satt med oss och tittade på Tv och skrattade på "rätt" ställen. Han kan återberätta vad han varit med om, han kan tala om för oss när det blir för mycket eller vad som gör honom orolig. Det är sååå mycket värt.
Nu ska vi bara få ordning på maten och skolan. Bara...
Dottern har hittat en kompis, på riktigt. Och hon strålar ikapp med solen. "Mamma, med S kan jag vara precis som jag är. Och det gör inget!" Det är underbart att se dom samspela.
Jag, däremot, har tydligen rensat i min bekantskapskrets. Jag har skrivit om denna vän tidigare. Jag tog ett beslut om att ta upp en sak som stört mig, jag tyckte inte att jag förtjänade att bli ljugen för. I min värld för att rensa luften. I hennes betydde det något annat. Har inte hört av henne sen dess, så vänskapen var väl inte den tighta vänskap som jag trodde. Synd, för jag gillar hennes humor och vi har haft mycket kul. Men den överlevde inte ärlighet, då kanske det var för det bästa. Men det är ändå jobbigt att göra slut...
På torsdag sticker dotter, jag, mamma och brorsdotter till Rimini på den årliga tjejresan. Så lite ledig blir jag, några dagar. Men det känns som om jag skulle behöva ett år för att samla ihop mig.
Njut, det är så vackert ute!
JAG VILL VARA LEDIG! Och då snackar jag inte lite semesterledig. Semesterdagarna räcker inte till för denna vila... Skulle ngn komma och säga: Nä, men ska vi ta och sjukskriva dig eller nåt i 3 månader. Japp skulle jag säga och typ fira med champagne. Inte fira sjukskrivning i sig, för då antar jag att det är något mer på tok än bara mitt vanliga svammel dravell. Men fira icke-jobb. Så har jag aldrig känt. Jag gillar att jobba, det är mitt andrum i vanliga fall. Jag är en sån som inte gärna är hemma om jag känner mig risig och till doktorn går jag om jag absolut måste. Jag är nog en sån som tycker/tror att de flesta som är sjuka är simulanter, att de bara inte orkar kliva upp. Väldigt intolerant :-\
Men nu vill jag inge mer. Jag vill inte kliva upp, jag vill inte passa tider, jag vill inte spendera 8 timmar med siffror, jag vill inte pussla för att få ihop allt, jag vill inte komma hem sent, jag vill inte. Just nu kan jag inte sova mig pigg. Jag är konstant trött. Orken är tryter och jag vill inte lägga den lilla ork jag har på jobbet.
Men jag tror inte att man "ledigar" mig för att jag inte orkar kliva upp. Och det blir svårt att simulera en sjukskrivning, jag är skitdålig på att ljuga! Jag har gått tillbaka till en butik för att jag fick 25:- rabatt för att dom trodde att jag var min mamma...Dom bara stirrade på mig när jag ville betala igen pengarna!!
Kan man bli sjukskriven för mental trötthet och brist på ork?!
Sonens justering i medicinen har fallit mycket väl ut. Och han verkar må bättre än vad han gjort på väldigt länge. Det är små saker som andra säkert tar för givet. Han satt med oss och tittade på Tv och skrattade på "rätt" ställen. Han kan återberätta vad han varit med om, han kan tala om för oss när det blir för mycket eller vad som gör honom orolig. Det är sååå mycket värt.
Nu ska vi bara få ordning på maten och skolan. Bara...
Dottern har hittat en kompis, på riktigt. Och hon strålar ikapp med solen. "Mamma, med S kan jag vara precis som jag är. Och det gör inget!" Det är underbart att se dom samspela.
Jag, däremot, har tydligen rensat i min bekantskapskrets. Jag har skrivit om denna vän tidigare. Jag tog ett beslut om att ta upp en sak som stört mig, jag tyckte inte att jag förtjänade att bli ljugen för. I min värld för att rensa luften. I hennes betydde det något annat. Har inte hört av henne sen dess, så vänskapen var väl inte den tighta vänskap som jag trodde. Synd, för jag gillar hennes humor och vi har haft mycket kul. Men den överlevde inte ärlighet, då kanske det var för det bästa. Men det är ändå jobbigt att göra slut...
På torsdag sticker dotter, jag, mamma och brorsdotter till Rimini på den årliga tjejresan. Så lite ledig blir jag, några dagar. Men det känns som om jag skulle behöva ett år för att samla ihop mig.
Njut, det är så vackert ute!
