öken
Men mycket har ändå hänt sen vi skrev sist.
Vi var lite vaksamma mot dom nya fröknarna, och om dom nådde upp till de gamlas standard.
Och det gör dom, med råge. Men dom har lite andra förutsättningar.
Nu börjar ju barnen få ett eget medvetande, och mer eftertanke.
Men jobbet, grunden, de gamla fröknarna lade, måste vara guld värt för de nya.
Men vad bra det fungerar!
Smekmånaden tog slut på några dagar. Sonen testar väldigt sällan människor som han inte litar på.
Men när han väl litar på någon, då tar han nästa steg och testar vad den människan går för.
Och står denna person pall, så kommer han alltid att anförto/lita sig på denna. Alltid.
Men vilkén social förändrning det är som sker. Superhärligt att uppleva.
Kan vara svårt för utomstående att förstå. Men har man haft ett barn som varit isolerad socialt, då förstår man.
Och även på detta ställe jobbar man jättehårt för den sociala utvecklingen.
För dom vill, som vi, att förbereda våran son för livet efter skolan.
Det är då dom riktiga utmaningarna börjar. Och med en bra grund från skolan med flera, så ser nog framtiden ganska ljus ut ändå. Hoppas vi. Men det är sjukt lång väg kvar. Sjukt lång.
Ska försöka komma igång med skrivandet igen.
För träningen går som en dans, 20 pass denna månad!
//pappan
Sakta, sakta
Sakta, jätte sakta, börjar jag känna lite lust att skriva igen. Inte lust förresten, jag tror att det handlar mer om ork.
Och jag är trött. Inte kroppsligt kanske, men i huvudet och i själen.
Jag är mer en heligt trött på diagnosernas enorma svängningar. Jag är mer än trött på att bli sparkad på, spottad på och att slagen haglar här hemma. Visst, det är inget mer än vad det brukar vara, t o m kanske mindre, men ändå. Jag är skitless på att det alltid, ALLTID, kommer motargument. Till allt, om allt! Det påverkar mig mer nu, av någon anledning. Undrar om någon kan fatta hur det är att leva ihop med någon som hela tiden är opålitlig och oförutsägbar? Det tär, åtminstone på mig.
Om det vore min man som var så här, så skulle jag få rådet att lämna honom. Om det var en vuxen människa som behandlade en så här, skulle det finnas grund för anmälan. Nu är det mitt barn. Och ett funktionshinder. Ändå skulle det aldrig falla mig in att inte finnas där, för det ju diagnosen som ställer till det.
Man biter ihop, gör sitt yttersta, kippar efter luft, dyker, kommer upp igen, för att tryckas ner under igen. Man trampar vatten, precis hela tiden, och förhoppningsvis orkar man så att man inte sjunker. Och någonstans, har någon bestämt att det inte är okej för dig att kliva upp, utan du får fortsätta trampa vatten. Dessutom, för att göra det hela lite mer komplicerat, så ska du trampa vatten med barnen hängandes på din rygg. För det är ditt uppdrag, att hålla dom ovanför ytan. Sen att du kommer under ibland...ja, det är bara att ta sig upp igen och dra efter andan. För sjunker du, sjunker barnen.
Diagnosföräldrar skulle bli världens bästa Navy Seals, never give up! Vi skulle nog klara vilket bootcamp som helst!
Sonen har börjat skolan, på riktigt. Med klassrum, bänk, klasskompisar, matis, skolgård och hela baletten. Det verkar funka. Han har verkligen satt sina lärare på prov denna vecka. Testat varenda gräns som går. Bra eller dåligt, vi får se.
Den enda sorgen med att han börjat skolan, är att vi fick lämna fina fröknar bakom oss. Med allt det stöd, engagemang och hjärta som dom visat, så var det inte roligt. Men dom kommer ju alltid att vara någons räddande änglar, även om dom inte är våra. Tur att vi vet vart dom finns, om det skulle behövas.... Man vill ju liksom inte släppa bra människor. Dom ska man samla på.
Dom nya, kommer säkert att bli bra dom med. Engagerade och vänliga. Men dom har verkligen en hög ribba att nå upp till.
Vilket deppigt inlägg efter långt uppehåll, men nu har jag pyst lite på ventilen. Kanske kommer jag igång igen nu. Jag hoppas.
//Mamman
IUP
Hab, soc, kortis, avlösare, gamla läraren och de nya lärarna, och så vi, M & P.
Verkar bli bra.
Vi pratade alla samma språk. Och ville åt samma håll.
Vi hade väldigt lite olika uppfattningar, men ändå vissa olika vinklingar och ideer.
Men det kommer absolut något bra ur det här.
Ideer utbyts, erfarenheter inom olika lika vädras.
Vi är ju helt på det klara om vad sonen behöver inför framtiden.
Och detta forum kommer att se till att han lyckas nå dit.
För det är ju sonen som måste lära sig våran värld, och vid vissa tillfällen måste anpassa sig till den.
För världen kommer inte att anpassa sig till honom, tråkigt nog, eller?!
Men vi påminde att han är den han är, och den vill vi inte förändra, men vi måste hitta rätt nycklar åt honom till framtiden. Och lära honom om vilken han är, vad han är bra, vad han har svårt med, vad är diagnos,mm.
För hans utåtagerande kommer inte att tolereras av någon, när han blir vuxen.
Diagnos eller inte. Den nycklen måste vi hitta åt honom. Vi kan inte vänta och se om den eventuellt växer bort, för tänk om den inte gör det........
Men det var ett givande möte, och "kul" att se att alla har nästan likadan bild av våran son.
Det måste betyda att de flesta jobbar lika kring honom, när hans agerande är snarlikt överallt.
Men vi har kämpat för att alla ska dra å samma håll, och likadant.
Nya ideer kom fram som skall landsättas, kommer att bli intressant.
Kämpa, kämpa, käämpaaa!
//pappan
håller tummarna så de nästan går ur led....
Sonen kommer hem med ett sprudlande humör.
Läser i kontaktboken att allt gått superbra.
Och får höra i telefon av en av lärarna att de andra barnen tycker att han verkar snäll och att han är jättesöt.....
Kan det bli en bättre början?
Han började med en kortdag i och för sig, men ändå.
Stolt och glad är man.
Inget bråk, inga situationer. (Jag vrålar i mitt huvud: WHAAAAHOOO, YIPPIE!!!)
Övergången har gått långt över förväntan. Vet att det bara är första dagen.
Men första dagen för våran son är så avgörande. Den styr hur resten av resan blir.
Och med denna dags lagda grund, blir det inte dåligt, det är ett som är säkert.
Tack gamla, som gjort ett strålande jobb under flera år. Ni finns i våra hjärtan för alltid!
Tack nya, för ett super välkomnande.
Nu väntar en glädje-sträcka, sen får vi se när tryggheten kommer. Då kommer prövningen.
Men med denna början...... :)
Helgen flöt på också.
Sonen på kortis.
Mamman hade shopping-streak med dottern.
Hon börjar bli stor nu. Medi-Tonnis och light-diagnos.
Attityd? Öh, skoja ru eller?
Men jag har gjort allt jag kunnat fram hit. Och många värderingar sitter. Och det är skönt.
Nu är det bara o försöka hänga med. Försöka att inte vara för pinsam, tänka före innan man pratar.
Känslig ålder som det är, utan menlöst pladder från pappan.........
Men vi hade en supersöndag uppe vid stugan, kanonväder även denna dag.
Skoteräventyr och grillning. Inte många helger kvar nu för skoterkul.
Härligt med gött väder och inte.
Jag är ju en naturmupp, och jag gillar våra årstider. Finns nåt trevligt med alla fyra av dom.
//pappan
Sportlov - summering
Och jag summerar att de bra stunderna långt överträffade de dåliga.
Vi klarade även en överfull skidbacke med godkänt.
Vi har haft flera härliga stunder uppe på en tjärn, pimplandes och grillandes.
Trötta sköna kvällar.
Med diagnosmått mätt har det varit strålande. Bara ett par utbrott och situationer per dag.
Men trött är jag.
Trött i huvudet, för det låter och snackas och händer hela tiden.
Och som ensam förälder blir det genast mer arbete.
Planering, matlagning, koll, kläder, tvätt, koll, koll, mat, koll, osv osv
HEDER TILL ALLA ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR MED DIAGNOSBARN!
NI GÖR ETT SUPERJOBB!!!!!
Dag 1: Hundspann och skoter upp på isen för pimpling.
Dag 2: "Sjunk". Sonen mådde inget bra, hemmadag.
Dag 3: Brorsan kom på besök, pimpling och skoterlek uppe på isen.
Dag 4: Dag i skidbacken, dottern hade sin avlösare med sig.
Dag 5: Kompisar på besök, kälke och skotrar upp på isen, pimpel och mycket skoterkul.
Dagen då brorsan tittade upp var nog den bästa. Det har aldrig funkat så bra förr, med sonen och min bror.
Oftast triggar dom varandra, men nu lurades inte brorsan med. Utan behöll lugnet.
Sonen var som ett klisterlapp på honom, snackade och snackade.
Alla abborrar vi drog upp, petade sonen ner i hålet där brorsan stod och pimplade. :=)
Jag stod 50 meter bort och bara njöt! Äntligen, det var så härligt att se.
Tror vi alla mådde bra den dan. :)
Även med mina kompisar funkade det bättre denna gång. Sonen har börjat acceptera kompisens familj, och hetsen/oroligheten börjar lägga sig lite. Känns bra för framtiden. ÅH, så kul att vara med en familj som accepterar sonen för den han är. Kvalite.
Lite bilder
Brorsan stilar lite! Jag och dottern lekte också på en skida, så mycket att vi till slut trillade av......
En härlig dag på isen.
Härlig dag i backen
//pappan
