Vilse i pannkakeland
Nu när jag har börjat mitt nya jobb, så inser jag att diagnoserna har förändrat MIG. Något som jag inte varit medveten om förut, när jag var på mitt gamla jobb.
Jag har alltid varit en "på" person. Inte speciellt tillbakadragen i nya situationer eller med nya människor. Alltid tyckt att det varit kul att träffa människor, nya som gamla. Jag var bra på att kallsnacka. Jag tror inte att någon skulle ha beskrivit mig som tystlåten, tillbakadragen eller blyg. Det var mannens jobb;-) ...
Men nu är jag så. Sitter hellre tyst och iaktar tills jag känt mig för ordentligt. Vill inte sticka ut innan jag vet var jag har människor omkring mig. Avvaktar gärna tills jag har full koll på hur människor är. Läser varenda situation och person. Nu skulle andra beskriva mig som tystlåten, tillbakadragen och kanske blyg.
Och det är inte bara i nya bekantskapskretsar. Jag drar mig för att umgås överhuvudtaget. Orkar inte riktigt ta mig för. Eller nä, orkar inte kallsnacka. Är det inte viktigt på riktigt, så är jag utan. Jag har stängt in mig. I diagnoslandet. Och det ska vara jäkligt viktigt om jag ska glänta på dörren. Den delen av diagnoserna "smittade" av sig som en tråkig förkylning.
Men det är ju inte så jag vill ha det, tror jag.
Det är läskigt. Att inte känna igen sig själv. Någonstans, i alla strider, i allt kämpande, tappade jag bort mig själv. Och nu står jag här, som en helt annan och vet inte hur jag ska tackla det. För helt plötsligt har jag ingen aning om vem jag är och hur ska jag då kunna förhålla mig till andra?! Nu skulle jag inte kunna beskriva för någon hur jag är som person, vad gillar jag, vad gillar jag inte. Det är läskigt!
Jag gick vilse i diagnoslandet och tappade bort mig själv. Kommer jag att hitta mig igen eller får jag bygga nytt?
För så som jag är nu, vet jag inte riktigt om jag vill vara. Jag gillar ju folk! Eller?!
Jag vill kunna säga: "sån här är jag" igen. Hur det nu är....
//Mamman
Jag har alltid varit en "på" person. Inte speciellt tillbakadragen i nya situationer eller med nya människor. Alltid tyckt att det varit kul att träffa människor, nya som gamla. Jag var bra på att kallsnacka. Jag tror inte att någon skulle ha beskrivit mig som tystlåten, tillbakadragen eller blyg. Det var mannens jobb;-) ...
Men nu är jag så. Sitter hellre tyst och iaktar tills jag känt mig för ordentligt. Vill inte sticka ut innan jag vet var jag har människor omkring mig. Avvaktar gärna tills jag har full koll på hur människor är. Läser varenda situation och person. Nu skulle andra beskriva mig som tystlåten, tillbakadragen och kanske blyg.
Och det är inte bara i nya bekantskapskretsar. Jag drar mig för att umgås överhuvudtaget. Orkar inte riktigt ta mig för. Eller nä, orkar inte kallsnacka. Är det inte viktigt på riktigt, så är jag utan. Jag har stängt in mig. I diagnoslandet. Och det ska vara jäkligt viktigt om jag ska glänta på dörren. Den delen av diagnoserna "smittade" av sig som en tråkig förkylning.
Men det är ju inte så jag vill ha det, tror jag.
Det är läskigt. Att inte känna igen sig själv. Någonstans, i alla strider, i allt kämpande, tappade jag bort mig själv. Och nu står jag här, som en helt annan och vet inte hur jag ska tackla det. För helt plötsligt har jag ingen aning om vem jag är och hur ska jag då kunna förhålla mig till andra?! Nu skulle jag inte kunna beskriva för någon hur jag är som person, vad gillar jag, vad gillar jag inte. Det är läskigt!
Jag gick vilse i diagnoslandet och tappade bort mig själv. Kommer jag att hitta mig igen eller får jag bygga nytt?
För så som jag är nu, vet jag inte riktigt om jag vill vara. Jag gillar ju folk! Eller?!
Jag vill kunna säga: "sån här är jag" igen. Hur det nu är....
//Mamman
Sjösjuk....
Påsklov. Lov. Lov är bland det jobbigaste.
Rutinerna bryts, allt ställs upp o ner.
Diagnosbarnen kanske inte ska ha lov, jo, fast inte lika länge, eller bara halva dagar?!
Turbulent och ibland kaos är det i alla fall när det är lov.
I dom inte så bra perioderna är till och med helgerna för långa avbrott.
Men nu är det påsklov.
Mitt första på evigheter. Jag har alltid jobbat på lov tidigare. Alla lov. Skiftjobb, övertid, dagtid, you name it.
Så jag såg fram emot detta lov. För sportlovet gick ju relativt bra, läs här.
Och i min enfald trodde man att detta lov skulle bli liiiiite bättre, trots allt inte kallt och snö.
Men början har inte varit bra.
Det gnabbas, tjatas, bråkas, hela tiden. Man styr upp, skäller ut, diskuterar, talar om hur det är, frågar varför.
Får till svar, förlåt, det var inte meningen, mm, mm. Sen går det en timme och det är full fart/bråk igen, och igen, och igen.
Så idag, 3 dar in på lovet, blev jag "sjösjuk". Det blev för många vågdalar. Fick aldrig något riktigt utbrott.
Utan, jag orkar inte!!!!!! och gick och lade mig med stängd dörr.
Utanför blev det alldeles tyst!?
Hörde hur det tisslades och tasslades. Viskades. Och sen måste jag ha somnat. Ledsen i själen. Blev för mycket på för kort tid helt enkelt. Ibland önskar man sig lite adhd.....:)
Efter en stund vaknar jag till, fortfarande tyst. Kliver upp och börjar laga mat.
Barnen leker tillsammans med något bolibompa spel. Glada.
När maten är klar, ropar jag, och in kommer sonen som en furie, vrålar och härjar.
Jag bara tittar på honom. Han stannar upp. Jag går och lägger mig igen. "Sjösjuk" igen.
Hör åter hur det tisslas och tasslas. Sonen kommer in och säger förlåt.
Kliver upp och går ut i köket igen. Vi äter under tystnad.
Efter en stund bryter dottern tystnaden med ett: Förlåt pappa. Och sonen fyller i också han med ett förlåt.
Sen pratar vi igen, och det blev stilltje på havet en stund. Men prognosen ser bra ut framöver.......enligt NPF(SMHI)!??!!?
Fy för lov.
Fy för pappor som föreställer sig saker, och tar ut i förskott........bites you in the ass! again!
Det är en tuff värld att leva i NPF-landet
/pappan
Rutinerna bryts, allt ställs upp o ner.
Diagnosbarnen kanske inte ska ha lov, jo, fast inte lika länge, eller bara halva dagar?!
Turbulent och ibland kaos är det i alla fall när det är lov.
I dom inte så bra perioderna är till och med helgerna för långa avbrott.
Men nu är det påsklov.
Mitt första på evigheter. Jag har alltid jobbat på lov tidigare. Alla lov. Skiftjobb, övertid, dagtid, you name it.
Så jag såg fram emot detta lov. För sportlovet gick ju relativt bra, läs här.
Och i min enfald trodde man att detta lov skulle bli liiiiite bättre, trots allt inte kallt och snö.
Men början har inte varit bra.
Det gnabbas, tjatas, bråkas, hela tiden. Man styr upp, skäller ut, diskuterar, talar om hur det är, frågar varför.
Får till svar, förlåt, det var inte meningen, mm, mm. Sen går det en timme och det är full fart/bråk igen, och igen, och igen.
Så idag, 3 dar in på lovet, blev jag "sjösjuk". Det blev för många vågdalar. Fick aldrig något riktigt utbrott.
Utan, jag orkar inte!!!!!! och gick och lade mig med stängd dörr.
Utanför blev det alldeles tyst!?
Hörde hur det tisslades och tasslades. Viskades. Och sen måste jag ha somnat. Ledsen i själen. Blev för mycket på för kort tid helt enkelt. Ibland önskar man sig lite adhd.....:)
Efter en stund vaknar jag till, fortfarande tyst. Kliver upp och börjar laga mat.
Barnen leker tillsammans med något bolibompa spel. Glada.
När maten är klar, ropar jag, och in kommer sonen som en furie, vrålar och härjar.
Jag bara tittar på honom. Han stannar upp. Jag går och lägger mig igen. "Sjösjuk" igen.
Hör åter hur det tisslas och tasslas. Sonen kommer in och säger förlåt.
Kliver upp och går ut i köket igen. Vi äter under tystnad.
Efter en stund bryter dottern tystnaden med ett: Förlåt pappa. Och sonen fyller i också han med ett förlåt.
Sen pratar vi igen, och det blev stilltje på havet en stund. Men prognosen ser bra ut framöver.......enligt NPF(SMHI)!??!!?
Fy för lov.
Fy för pappor som föreställer sig saker, och tar ut i förskott........bites you in the ass! again!
Det är en tuff värld att leva i NPF-landet
/pappan
i små, små delar
Med sonen och dottern vänder vi oss ut och in för att bena ner saker i små delar, så att det ska bli lättare för dom. Tar det steg för steg, förklarar, gör det så begripligt vi kan. To quit while you're ahead. Oftast, i allfall. Man kan ju lugnt säga att man går på sina minor och utbrotten kommer som räkningar i brevlådan.
Men jag delar inte ner det i delar för mig själv. Jag menar inte rent praktiskt, utan i tanken. Att varje "sak" som vi ska göra med barnen, borde jag dela ner känslomässigt. Inte så mycket i förväg kanske, utan mer när vi är mitt i det. Dela ner det i: Ok, nu gick det bra att sitta ner och äta på McD. Då kanske jag får köpa att det blir lite sämre en stund, för nu är dom trötta i huvudet av den ansträngningen.
Jag måste dela ner det för mig själv, där och då, för att inte hamna i besvikelse och frustration. Köpa det dåliga, för att jag förstår det bra. För det är det bra, som är den stora ansträngningen.
Förra helgen var vi på stan med sonen. Världens mardrömsscenario egentligen, lönehelg. Men det gick bra. Lyckades t o m att få honom välja lite kläder. 1,5 timme, sen åkte vi hem innan det spårade ur. Kom på mig själv med att tänka: "Jaha, hade velat vara kvar lite längre." Men kom på att, va fasen det gick ju bra i 1,5 timme! Dessutom slogs jag av att vår son, uppförde sig bättre än många andra. Både barn och vuxna.
Det är viktigt för mig. Att även om de har svårigheter, så ska dom vara väluppfostrade, veta vilka regler som gäller, vad som är rätt och fel. Jag accepterar diagnosernas svårigheter och beteenden. Men jag köper inte ouppfostran. Det är svårt att veta skillnaden, känna gränsen, anpassa kraven, vad är diagnos, vad är fasoner. Och vi har kämpat med uppfostran mitt i allt, men det känns skönt när man ser att det faktiskt har gått in. Okej, dom kanske inte är väluppfostrade med mig och mannen. Men med andra människor och i andra situationer så är dom det. Och det är ju helt fantastiskt.
Dottern fyller 12 snart. Och hon kommer nog att driva både mig och mannen till vansinne snart. Hon är väldigt tonårig och jag antar att det bara är början. Hon har extremt kort stubin, smäller för minsta lilla. Det är som om alla nerver ligger på utsidan. En blick, "fel blick", från oss och så är hon igång. Hon kan ringa till jobbet och gorma över att mackorna inte duger (fast hon åt dom till frukost). Det har ALDRIG hänt förr. Jädrar, vilket humör! Hon försöker styra och ställa här hemma, allt försöker hon få på sitt sätt. TV, mat, aktiviteter. Kräver kompromisser från oss, men vägrar kompromissa själv. Måste hon ge vika för "den stora massan", då smäller det. Det är stora gester, drama, minspel, hela kittet.
Och här, kan jag säga, är det skit svårt att urskilja vad som är diagnosen och vad som är tonis. Mentalt skitjobbigt, att hela tiden gå på lina. Vi försöker att inte bemöta hennes nycker, men det är inte lätt att inte gå igång på hennes beteende ibland. Det är så provocerande och hon lär sig otroligt fort vilka knappar hon ska trycka på. Och det är bara börja än...
Med sonen känner jag äntligen en viss ro. Det går bra i skolan. Dom är erfarna och förberedda. Det är skönt att äntligen känna att det kommer att gå bra. Det finns en framtidstro, han kommer att klara sig. Det som vi alla har jobbat för så länge. Han har fått en fantastisk grund med fina fröknar och det visar sig nu. Han är förberedd på bästa tänkbara sätt. Alla runt honom jobbar åt samma håll, strävar mot samma mål. Och det kommer gå bra.
"Plötsligt händer det!"
Stora kramar till fina bloggmammor, jag har läst. Trots min tystnad...
Men jag delar inte ner det i delar för mig själv. Jag menar inte rent praktiskt, utan i tanken. Att varje "sak" som vi ska göra med barnen, borde jag dela ner känslomässigt. Inte så mycket i förväg kanske, utan mer när vi är mitt i det. Dela ner det i: Ok, nu gick det bra att sitta ner och äta på McD. Då kanske jag får köpa att det blir lite sämre en stund, för nu är dom trötta i huvudet av den ansträngningen.
Jag måste dela ner det för mig själv, där och då, för att inte hamna i besvikelse och frustration. Köpa det dåliga, för att jag förstår det bra. För det är det bra, som är den stora ansträngningen.
Förra helgen var vi på stan med sonen. Världens mardrömsscenario egentligen, lönehelg. Men det gick bra. Lyckades t o m att få honom välja lite kläder. 1,5 timme, sen åkte vi hem innan det spårade ur. Kom på mig själv med att tänka: "Jaha, hade velat vara kvar lite längre." Men kom på att, va fasen det gick ju bra i 1,5 timme! Dessutom slogs jag av att vår son, uppförde sig bättre än många andra. Både barn och vuxna.
Det är viktigt för mig. Att även om de har svårigheter, så ska dom vara väluppfostrade, veta vilka regler som gäller, vad som är rätt och fel. Jag accepterar diagnosernas svårigheter och beteenden. Men jag köper inte ouppfostran. Det är svårt att veta skillnaden, känna gränsen, anpassa kraven, vad är diagnos, vad är fasoner. Och vi har kämpat med uppfostran mitt i allt, men det känns skönt när man ser att det faktiskt har gått in. Okej, dom kanske inte är väluppfostrade med mig och mannen. Men med andra människor och i andra situationer så är dom det. Och det är ju helt fantastiskt.
Dottern fyller 12 snart. Och hon kommer nog att driva både mig och mannen till vansinne snart. Hon är väldigt tonårig och jag antar att det bara är början. Hon har extremt kort stubin, smäller för minsta lilla. Det är som om alla nerver ligger på utsidan. En blick, "fel blick", från oss och så är hon igång. Hon kan ringa till jobbet och gorma över att mackorna inte duger (fast hon åt dom till frukost). Det har ALDRIG hänt förr. Jädrar, vilket humör! Hon försöker styra och ställa här hemma, allt försöker hon få på sitt sätt. TV, mat, aktiviteter. Kräver kompromisser från oss, men vägrar kompromissa själv. Måste hon ge vika för "den stora massan", då smäller det. Det är stora gester, drama, minspel, hela kittet.
Och här, kan jag säga, är det skit svårt att urskilja vad som är diagnosen och vad som är tonis. Mentalt skitjobbigt, att hela tiden gå på lina. Vi försöker att inte bemöta hennes nycker, men det är inte lätt att inte gå igång på hennes beteende ibland. Det är så provocerande och hon lär sig otroligt fort vilka knappar hon ska trycka på. Och det är bara börja än...
Med sonen känner jag äntligen en viss ro. Det går bra i skolan. Dom är erfarna och förberedda. Det är skönt att äntligen känna att det kommer att gå bra. Det finns en framtidstro, han kommer att klara sig. Det som vi alla har jobbat för så länge. Han har fått en fantastisk grund med fina fröknar och det visar sig nu. Han är förberedd på bästa tänkbara sätt. Alla runt honom jobbar åt samma håll, strävar mot samma mål. Och det kommer gå bra.
"Plötsligt händer det!"
Stora kramar till fina bloggmammor, jag har läst. Trots min tystnad...
