Vilse i pannkakeland
Jag har alltid varit en "på" person. Inte speciellt tillbakadragen i nya situationer eller med nya människor. Alltid tyckt att det varit kul att träffa människor, nya som gamla. Jag var bra på att kallsnacka. Jag tror inte att någon skulle ha beskrivit mig som tystlåten, tillbakadragen eller blyg. Det var mannens jobb;-) ...
Men nu är jag så. Sitter hellre tyst och iaktar tills jag känt mig för ordentligt. Vill inte sticka ut innan jag vet var jag har människor omkring mig. Avvaktar gärna tills jag har full koll på hur människor är. Läser varenda situation och person. Nu skulle andra beskriva mig som tystlåten, tillbakadragen och kanske blyg.
Och det är inte bara i nya bekantskapskretsar. Jag drar mig för att umgås överhuvudtaget. Orkar inte riktigt ta mig för. Eller nä, orkar inte kallsnacka. Är det inte viktigt på riktigt, så är jag utan. Jag har stängt in mig. I diagnoslandet. Och det ska vara jäkligt viktigt om jag ska glänta på dörren. Den delen av diagnoserna "smittade" av sig som en tråkig förkylning.
Men det är ju inte så jag vill ha det, tror jag.
Det är läskigt. Att inte känna igen sig själv. Någonstans, i alla strider, i allt kämpande, tappade jag bort mig själv. Och nu står jag här, som en helt annan och vet inte hur jag ska tackla det. För helt plötsligt har jag ingen aning om vem jag är och hur ska jag då kunna förhålla mig till andra?! Nu skulle jag inte kunna beskriva för någon hur jag är som person, vad gillar jag, vad gillar jag inte. Det är läskigt!
Jag gick vilse i diagnoslandet och tappade bort mig själv. Kommer jag att hitta mig igen eller får jag bygga nytt?
För så som jag är nu, vet jag inte riktigt om jag vill vara. Jag gillar ju folk! Eller?!
Jag vill kunna säga: "sån här är jag" igen. Hur det nu är....
//Mamman
Usch ja, vad jag känner igen det du skriver. Jag vet inte heller vem jag är längre och stänger gärna min dörr nuförtiden. Man orkar liksom inte med att umgås en massa även om man vill? Det känns som om man inte har så mycket att säga längre, mer än det som känns - precis som du skriver. Det blir en resa för oss föräldrar också med dessa barn. För visst förändras vi, men vi lär oss också att uppskatta livets små goda stunder och de små stora glädjeämnena som vi inte gjort förr.
Kramar om och önksar en härligt Glad Påskhelg!
Lena
Känner så sjukt bra igen mig!!! Jag är i grunden supersocial, men sedan pöblen på gatan drog igång drar jag mig undan (efter att först ha bett dem att ge fan i hur jag lever mitt liv...). Funderar på om jag verkligen kan bo kvar här med allas dömande ögon på mig. Gillar din presentation med att råd om uppfostran undanbedes och lev en dag i mitt liv:).
Lotta
(änka med två barn varav ett med diagnos som försöker lösa livspusslet efter bästa förmåga)
Jag känner igen så mycket av det du skriver. Precis så blev det för mig också. Och när Tjabolina hade flyttat hemifrån och jag skulle försöka hitta ett eget liv blev det så svårt. Jag tror man måste bygga nytt och så tänker jag att det kanske inte enbart är av ondo det där. Det blir en process där man måste se vem man blivit. Jag orkar inte med ytliga människor längre, men å andra sidan så har jag en ökad förståelse för de som har det svårt i samhället och är annorlunda. Jag har lärt mig massor av mina barn som absolut inte är av ondo. Tack vare dem har jag blivit en ny människa med tiden. Det är jag stolt över. Hoppas du kan komma fram till det också så småningom. Det kan ta tid, men jag hoppas för dig!
Jag har blivt mindre social nu än tidigare..har liksom inte lusten eller orken..jag känner hur jag har mindre gemensamt med vänner som inte vet vad ett diagnosland innebär..svårt att slappna av och bara vara Zoffe..och när vi skall prata om mitt liv känns det som om jag jämt bara pratar elände..för det är ju så det känns..
Ja man lever som i en glaskupa med våra npf barn..ibland vill jag bara spy på hemmets fyra väggar som kväver mig med allt som ser där..likt förbaskat vill jag inte vara utan mina barn en sekund..jag kommer aldrig ångra att de kom tll världen..
kram och lycka till i letandet efter dig själv!!
Hei! Jeg kjenner igjen meg! Jeg har en sønn som har AS. Jeg merker at jeg ikke orker å være så sosial som jeg var tidligere..
Besøk gjerne min norske blogg! Roligt at utvide sitt nettverk:o)
Kramar,
Helene från Norge;o)
