Diagnoslandet, eller rättare sagt känslo-landet

Nu blev sportlov.
En del står på agendat, men inget direkt spikat.
Men i den ena stugan är vi. Jag och barnen, alltså mannen och barnen.
Själva. Frun jobbar som en tok, jobbar ikapp och förbi, passar på.
Rätt eller fel. Beror på.
Men i stugan är vi. Och hej vad det svänger. Berg-o-dalbana-extrem.
Det är ju något man inte behöver bekymra sig om.
Att inte visa känslor. För det är väl något som sker dagligen, hela tiden.
Man surfar ibland på den nöjda vågen, för att ibland ta en rejäl kallsup i nästa.
Upp på brädan, för att sköljas av, upp igen och iväg, för att störtdyka i nästa.
Så har min 1:a dag varit. Hej o hå!
Ja, det är ett som är säkert, ........inget är säkert. Man har aldrig en aning om hur en dag ska bli.
Man tror när man vaknar att det mesta har man koll på, och planerat, förberett, för att bryskt ryckas tillbaka.
Hur i h-e kunde man glömma att alla dom där grejorna, som är helt osannolika skulle hända.
Ibland får man reaktioner på saker som det aldrig reagerats på förr. Ska man räkna med dom också. PUCKO!
Så, om rätt är fel, så borde rätt vara fel, ....nej om rätt är rätt blir fel rätt, eller är fel rätt och rätt fel, eller....fel är fel och rätt är fel.............man har ingen aning.


Detta provade vi idag, att åka hundspann, rofyllt. Men barnen tyckte det luktade hundbajs!

När får jag TACK. Varför får jag bara vara dålig. Man biter ihop och sliter, men diagnoslandet är otacksamt.
Man får aldrig tack. Man får aldrig förlåt. Man ska bara vara där, i vått och vått. Aldrig i torrt. Torrt räknas inte.
När det går bra är alla tysta och visslar. Och inte ens då får vi ta luft, ett break, det är då vi jobbar som hårdast.
När det går bra, det är då vi sliter, det är då vi är på topp.
Men när vi inte orkar, det är då det faller, och vi faller med. Det är ingen som hejdar oss i fallet. Vi får skrapa upp oss själva och våra barn och börja om igen. Klättra hela vägen upp, med barnen på ryggen.
Och när vi är uppe får vi inget tack, inga applåder. Ingen som sträcker en hjälpande hand.


Mys på isen. Pimpel och grilla. Och bra väder. Och svängit humör. :)

Att bara ta sig ut på en skotertur, som vi gör ganska ofta., slutar ofta i gräl, sura miner, tjafs.
Och ändå så håller vi på. Resa efter resa. Vi vägrar ge upp.
Detta är ju någonting vi gillar, även barnen. Egentligen. När vi väl är ute går det oftast bra.
Men det tar udden av det roliga, att vara sur innans man ens kommit iväg.
Så en sak är säker.
Det blir aldrig tråkigt.
Man blir duktig på sina känslor. Och får man räkna med känslo-resor, då har jag rest långt. Längre än dom flesta.
Varje dag är en resa utan destination.

//pappan

Kommentarer
Postat av: Mamma Zoffe

Tror nog att våra barn skulle säga tack om de bara hade insikten med vad vi gör för dem..tack för allt tålamod och för allt engagemang..för alla tysta svordommar vi svär och för allt extra vi gör för att det skall funka..för att vi dränerar oss på energi och för att vi slår knut på oss själva i vår strävan för att få ett så normalt liv som det bara går..



Tycker du verkar vara en fantastisk pappa till era barn..Du får verkligen tummen upp av mig!



K r a m

2011-03-02 @ 16:51:18
URL: http://blogg.aftonbladet.se/19846
Postat av: Mib

Åh vad jag käänner igen! Allt det du skriver om. Kram jag håller med Zoffe du verkar vara en fantastisk pappa!

2011-03-07 @ 19:24:20
URL: http://mibfilosoferar.blogspot.com
Postat av: SmulAnn

Vad jag känner igen mig! Så klockrent skrivet!

"Walk a mile in my shoes"

2011-03-17 @ 12:34:31
URL: http://blogg.aftonbladet.se/25248-
Postat av: Sara

Åååååh så jag känner igen mig i det där att när allt är bra och fungerar, det är då jag sliter och jobbar som allra mest! Och att när jag inte orkar, ja då faller det hela som ett korthus och jag får börja om igen.

Nu har dock min dotter relativt lindrig as, men det är jobbigt ändå emellanåt. Och hon ger mig ibland små ömhetsbetyg eller tecken på tack, även om de är små så är de uppskattade.



Mitt problem är mest att folk inte FÖRSTÅR, hon är ju inte så oartig osv säger de. Men de ser inte allt jobb bakom att lära henne de sociala koderna, att förbereda henne en v innan minst på ev besök hos andra, att göra upp innan hur länge vi ska stanna där etc. Det är inte direkt avslappnat att hälsa på hos folk..

2011-04-14 @ 11:50:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0