Så lite kan ge så mycket
Jul och Nyår har ju som bekant passerat och aldrig obemärkta hos oss. I år njöt jag av julen för första gången på flera år! Barnen kom igenom utan större utbrott. Visst är det speedat och spänt, men det är väl "normala" barn också?! Julefrid första gången, med hjälp av kortis. Sonen åkte dit på juldagen och mammahjärtat kändes som om det skulle gå sönder. Tusen gånger var jag på väg att ringa kortis och säga att han inte skulle komma. Men kloka A på kortis sa: "Hörru mamman, nu tänker du åt fel håll. Låt sonen vila från julkrav på kortis." Och så blev det.
I diagnoslandet får man tydligen välja, "vill ni att jul eller nyår ska funka". Nyårsafton spenderades med vänner. Sonen var i övervarv redan på morgonen och det blev inte bättre när vi kom på plats hos vännerna. På under timmen hade han slagits, sparkats, spottat och mamman hade, på sitt inte pedagosgiska sätt, skällt. Tillslut lyckades mannen få någon minut där sonen var mottaglig för förslag och fick honom att sätta sig med en film. Men en känsla av: va fan!, kröp under skinnet. På något sätt så har det blivit så att för att alla ska ha trevligt, så krävs det att sonen får"eget rum" där han kan få "gå undan". Och det är ju egentligen bra, men nu ska han bara vara där och motas friskt av de andra barnen när han kommer till dom. Jag fattar, han fattar inte hur han ska umgås med andra barn, men det känns inte rätt i magen att han sitter själv och tittar på film för att de andra barnen/vuxna ska ha en bra kväll. Inget barn hade någon tolerans eller tålamod med honom och det kravet ställdes inte heller på dom av deras föräldrar. Nej, nästa år gör vi på ett annat sätt. Och sonen ska få vara med, i samma rum som alla andra. Kanske blir det kaos, kanske inte...
Jag har sagt upp mig och fått ett nytt jobb(som L redan har gissat). Jag bestämde mig för att acceptera, förändra eller sticka. Tillslut valde jag sticka. Jobbet har tidigare varit mitt andningshål från diagnoslandet, men när det slutade att vara så måste jag bestämma vad som var viktigt. Som en trebent pall, hälsa, familj och arbete. När alla benen börja vackla, då måste man se till att fixa det.
Tack alla ni som läser och tack alla ni som skickar så fina och stöttande kommentarer. Jag är oändligt tacksam.
Nej storhelger är och förblir kaos av olika styrka hur man än vänder och vrider på det hela. Det är inte lätt att veta vad som kommer att fungera ibland, men man lär sig ju hela tiden.
Sen vet jag inte om det är så hemskt att våra barn får vara i ett eget rum, det är ju vår värdering av det hela. Att man måste vara tillsammans för att det ska vara bra. Våra barn vill ju faktiskt inte alltid det, och de trivs väldigt ofta med att vara just själva. För för dem är det ju inte att vara ensam om de har oss i ett annat rum alla gånger, en precis lagom dos av sällskap.
Men vilken fin korttidsfröken, somsa det på det sättet. Det måste ju ha varit skönt att se det från sonens vinkel på det sättet. Det är ju så lätt att lägga över sina egna känslor på barnen.
Kram och lycka till med nya jobbet. Hoppas att det blir bra//Lena
Jag känner verkligen igen det första du skrev! Du har rätt: Det är väldigt svårt att vårda förhållandet när man har en aspergare som pratar konstant och lägger sig i alla vuxenkonversationer samt t o m skickar störsignaler bara för att söndra och härska. Maken och jag har ofta konflikter och kommunikationsproblem, men när barnen sover är de som bortblåsta... Vi måste spara alla viktiga diskussioner till efter att barnen somnat, för vi blir bara irriterade när sonen lägger sig i.
