Vi är inte mer än bara föräldrar
Visst, vi försöker hela tiden gräva oss igenom en stenmur.
Visst, vi får aldrig ge upp!
Visst, vi får mycket "kred" och mycket oföståelse.
Och vi lär oss massor hela tiden, om uppfostran, om människor, om attityder, om svårigheter, om lagar, om rättigheter, om oss själva.
Men vi är fortfarande bara föräldrar. Eller försöker vara.
Och vi går också i fällorna ibland. Inte lika ofta, men vi hamnar där även vi.
Vi har större koll på regler, gränsdragning, konsekvenser, tydlighet.
Men jag tror att även vi curlar med våra barn, fast på annat sätt. Ibland måste vi göra det, för allas bästa.
Och där kommer svårigheten, när ska vi inte curla?
När ska vi inte vara noga med gränsen, regeln, principen?
För även våra diagnos-barn är också ibland bara barn, varje dag.
Vad är diagnosen, och vad är bara vanligt.
Där går nog de flesta av oss i fällan.
Och det är då vi bara ska vara vanliga föräldrar, gäller att bli lite schizo........
Vi har som bekant haft stora problem med maten. Men den stormen har bedarrat.
Men kvar i dyningarna finns det småsaker kvar.
Som McD tex. Gamle Ronald har varit våran bästa vän flera gånger. Massor av gånger.
Men att bryta ett sånt mönster är skitsvårt.
Och det är då man helt enkelt måste vara vanlig och sätta vanliga gränser.
Och det funkar. Men det tar ofantligt mycket mer energi och mycket mer tid att komma över toppen.
Men väl på andra sidan är belöningen mycket större.
För slöar vi till och omedvetet skapar en rutin så blir den senare så mycket svårare att bryta, när den väl finns där.
Så vi måste hela tiden tänka på vad vi gör.
Vi får inte glömma att våra barn också är en liten del vanliga barn.
Vi får inte glömma att vi också ibland ska vara bara föräldrar.
//pappan
Klockren beskrivning av hur det är att vara förälder till ett barn med Asperger! Jag hittade din blogg precis och jag kommer läsa mer! Det ska bli spännande att läsa om hur ni tänker och hanterar ert barn. Vi alla aspergerföräldrar tvingas bli tusenkonstnärer, för att klara vardagen. Men våra barn är alla unika. Om folk omkring oss visste hur vi har det skulle de ge oss en klapp på axeln istället för menande blickar och missriktade råd om barnuppfostran (som vi givetvis redan testat men utan framgång). En stor styrkekram från mig! (Min son är 6 år)
Nej det är så sant, vi är ju faktiskt "bara vanliga" föräldrar ibland och våra barn är ju desutom "bara vanliga" barn ibland. Men så lätt att glömma bort och visst tror jag att de drar nytta av det ibland. För dumma det är de inte våra små.
VI curlar såklart vi med, men av en helt annan anledning. Vår vardag skulle inte fungera alls utan det ibland.
MEn försök att förklara det när de bara sett en bra dag för omgivningen!!!
Lycka till med flytet och kram till La´familia//Lena
Tänk så himla bra du skriver alltjämt :-)så kloka tankar och reflektioner..
Vi har pratat mycket om det där gubben och jag..vad är diagnosrellaterat och vad är bara ett vanligt barn och normala beteenden?? supersvårt..fast utbrottens art brukar kartlägga vad som var vad..
Länkar ditt inlägg på min fb sida.. :-)
Allt gott till er!!
Kramisar
Kikar in här och läser ikapp lite. Fina och tänkvärda inlägg! Håller med i det ni skriver.
Hoppas det löser sig till det bästa med skolan också.
Kramar om er!
//Bellan
Mmmm det där är så svårt tycker jag. Vi har ju Tjabo som är 17 och ännu inte fått diagnos men håller på att utredas nu. Vi har nog förstått saker och ting väldigt länge, alltså i många år. Men just den där gränsen - vad är normalt och vad är på grund av hans eventuella ADHD - är så svår. När ska man anpassa och när ska man säga stopp och faktiskt även gräla ibland. Det kan låta enkelt för andra men är fasen så svårt. Och ibland borde man anpassa och förstå men så rinner allt bara över för man orkar inte hela tiden tänka att det kan bero på hans svårigheter.
Så jag fattar vad du menar ;-)
Kram!
