bara ngr glimtar
Morgon, vilken som helst. Går in väcker sonen. Det absolut första som kommer ur hans mun: STICK!
Lite senare samma morgon, vilken som helst. Det är 7 grader ute, inser att det är läge för strumpor, inte bra. Ett helvete helt enkelt, enligt sonen. Jag "vinner" och strumporna är på.
Sen är jag tvåa, sonen är ute genom dörren, utan jacka, innan jag ens har fått på mig skorna. Shit! Undrar hur långt han hinner, stora gatan med massor med bilar runt hörnet! Hinner ikapp honom ute på gården och strider på honom jackan.
Ica Maxi, vi måste handla. Och denna gång måste sonen med. Går in genom dörrarna, ett ordentligt påklistrat leende, redo att lirka och i värsta fall fly fältet. Det kan gå bra och det kan gå åt .... Det vet man aldrig!
Kväll, vilken som helst. Diskussion, igen, om tandborstningen. "Godnatt hjärtat, sov gott!" VA JÄVEL, SKITMAMMA!
Inte så konstigt att man tappar hår...Man är vaken när man kommer till jobbet i allafall.
Det är nog svårt för "vanliga" att förstå, att det mesta av "jobbet" med diagnosbarnen inte sitter i det man fysiskt måste göra. Utan i den psykiska påfrestningen. Det är jobbigt att mötas av STICK, när man väcker det käraste man har.
Och så finns det människor som tycker att " hur jobbigt kan det vara"!
Till er: Lev en dag, bara en dag, i vårt liv. Jag lovar att ni är glada att det bara var för en dag.
Och till er som tror att jag har energi över till "fjortis-fasoner". Jag är ledsen att jag inte ägnar så mycket tid åt era liv som ni tror. Jag har fullt upp med att ta mig igenom, ta oss igenom. För att, förhoppningsvis, komma ut starkare på andra sidan.
Och jag blir ledsen över att ni inte kan se det.
Så, nu är det ur systemet. Moving on.
Usch, va surt det blev. Välj den glada gubben, välj den glada gubben.
Någon gång ibland när jag väcker sonen, så är inte det första ordet: STICK!
Någon gång ibland får jag en kram innan han går och lägger sig.
Och faktiskt, så är vi ändå oftast sams när han sätter sig i taxin på morgonen och jag får pussa honom på pannan och önska honom en bra dag.
Det är de dagarna som gör det värt det, som gör att man kan ta "STICK" dagar. För man vet att imorgon kan vara en av de bra dagarna.
Jag kämpar för att "STICK" dagarna inte ska bli så många, för att det någon gång ska jämna ut sig.
Bara en sån sak!
Det finns människor som kan förstå och dom ska man hålla hårt i. Dom är för få...
Fina diagnosmammor. Jag läser och följer, men är usel på att kommentera. Är ödmjuk och tacksam för ert stöd.
Tack T&H för fina tankar.
U, K, I, A-K1 och A-K2. Det värmer oss att se genuin känsla och omtanke. Nu ska vi kämpa för att ni ska få den uppskattning ni så väl förtjänar.
Kära du!
Tyvärr är det ju så att vi diagnosmammor känner igen oss i det här, men det är väl det som gör att vi förstår varann.
Ett av mina vanligaste tilltalsnamn just nu är... kärring! Bara att svälja och ta, för innerst inne vet jag ju att han inte menar det han säger. Och visst är det så att man får förtränga de dåliga stunderna och försöka leva på att det ibland kan vara bättre.
Och det har gett mycket att komma i kontakt med andra diagnosmammor, det gör att man orkar kämpa lite till.
Många styrkekramar till dig från mig! //Bellan
Skriver under på vad Bellan skrev.. Jag har fått många smeknamn av sonen, den som är mest poppulär är nu är "jävla kärringjävel". Men det är som du skriver, inte varje dag som de namnen kommer tack o lov.. Just nu är Sam inne i sin harmoniska period ännu så de fula orden har klingat av en hel del..
Jag vet precis hur ni har det..och det är så sant allt det som du nämner i ditt inlägg. Hoppas det är ok att jag länkar ditt inlägg till min FB sida längre fram? Sitter på jobbet nu en snabbis och läser. Det är så många som skulle behöva ta del av det!
STYRKEKRAMISAR mamma Zoffe
Tack mina fina! Länka på du zoffe:-)
Tusen Tack för dina blogginlägg. Jag vet exakt hur det är att leva med denna diagnos i familjen, och det hjälper oerhört mycket att följa Ert liv och veta att man inte är ensam. Jag har själv inte ork att blogga, men om det är ok så vill även jag länka din blogg på min FB sida. Är så otroligt viktigt att sprida information om hur vår vardag ser ut.
Många kramar från mamma med 7 årig asperger pojke och en 5 årig "normaltrotsig" tjej
Hej kära fina Du!
Usch... Tårarna strömmar när jag läser - av sorg, lättnad, igenkänning, medkänsla, You name it..!
Och precis som Du skriver - de som tror att det "inte är så farligt" och att "vi" diagnosmammor överdriver, de borde absolut testat åtminstone en dag i våra liv... Och inte många - om någon!? - hade pallat! För vi som dagligen lever och brottas med det, hittar nog någonstans ändå en styrka..? Just när vi tror att vi inte orkar mer, när vi inte kan ta flera svordomar och hemska "smeknamn" eller slag och allmän vandalisering, så har barnet /barnen ifråga en bra dag eller åtminstone timme, som gör att vi orkar fortsätta kämpa!
För JA - det är klart att de är det finaste och käraste vi har, no matter what!
Kärlek till Dig och alla andra föräldrar i vår gemensamma dagliga kamp! :-)
//Anna
Så bra skrivet :-) Så skönt att känna igen sig, att man inte är ensam. Precis så är det. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Men, bättre mammor kan inte våra barn få, vi som orkar med dessa dagar, vi som orkar kämpa och som är värda guld i våra barns liv, även om de inte ser det nu när de är små.
Och när en av de där bra dagarna kommer känner man sig mer älskad än någonannan i världen, deras kärlek är ju lika intensiv som utbrotten ;-)
Det är det som gör all möda värd, hur ensamt och hopplöst det än kan kännas ibland.
Tänker på dig och oss alla andra som har det så här...vi behöver all uppmuntran vi kan få, precis som våra barn. Vi är enastående föräldrar med unika barn...vi har nåt som ingen annan har!
Hoppas att det känns lite bättre efter att du fått ösa ur dig//
Lenaeff
Hej igen kära Du!
Hoppas Du och familjen har en härlig helg! :-)
Ville bara säga att även jag skrivit om detta ämne på min blogg, kika gärna in och läs om och när Du vill!
Och jag kan ju bara hålla med Lena här uppe - så rätt hon har; vi är enastående föräldrar med unika barn! :-) Helt underbart sagt, det ska jag bära med mig nästa gång det kraschar hemma..!
Allt gott till Dig!
Kramar,
Anna.
Hej vän!
Du har helt rätt i att vi vanliga inte kan föreställa oss vad ni går igjenom varje dag.
Jag läser också och följer med och jag är full av beundran över vad ni klarar. Hur aktiva ni är tillsammans i familjen. Jag sitter många gånger med en tår i ögonvrån och känner vilken tur jag har och hur mycket jag önskar att jag kunde hjälpa. Det vill jag att du ska veta att även om jag bara är en vanlig mamma och ganska utanför så blir jag berörd av er situation och vill skicka i alla fall mitt mentala stöd, i brist på nåt bättre!
Kram Sara
Oj, vad jag behövde läsa detta nu! Det är konstigt nog en tröst att få höra att andra har det likadant. Det kanske beror på att det det är för få i ens omgivning som förstår och stöttar. Jag kan bara instämma med ovanstående: Vi är enastående föräldrar till unika barn, och de fina stunderna gör det värt att kämpa! Ps. Din underrubrik "Mitt barn är inte..." är klockren. Den säger allt.
