asfamily

Vi ska åka till Egypten om 2 veckor, hela familjen. Första gången sen sonen var 2. Från då till nu drabbade livet oss, men nu tar vi mod till oss och gör det vi så gärna skulle göra mer av. Kanske är all inclusive 2 veckor i Egypten inte mitt absoluta drömresmål, men sol, värme och förhoppningsvis återhämtning står högt på listan just nu. Det som snurrar i huvudet just nu är hur i H-vete ska vi klara av 5 timmars flygning med en överladdad, superspeedad och otålig son? Han, som tycker att 40 minuter till stugan, är för lång tid! 5 timmar, fatta vad det kan hända grejjer under 5 timmar på ett flygplan! Man får väl låsa in sig på toan med honom om det barkar iväg. Det är svårt att förbereda honom tycker jag. Man styr ju inte över vad som händer i säkerhetskontroll, passkontroll, bagageband m.m Jag kan ju bara göra schema för det jag vet, så får man hoppas att han har en bra dag... Men tips mottages tacksamt!

Hur fasen gör man för att få medicinen genom säkerhetskontrollen förresten? Upp på att göra listan.

Dottern är på väg ur sitt skov, tror jag. Skönt, för oss alla, då lugnet oftast smittar av sig.

Hamnade i en diskussion ang medicinering idag. "Person diskussion" anser att sonen har en intensiv, energisk och aktiv personlighet och tycker inte att medicinering behövs. Att det förändrar hans personlighet, att vi behöver lugn och ro. Så kan man se det och jag förstår att man har åsikter om detta och att medicinering inte passar alla. MEN, om vårt syftet med sonens medicinering var dessa skäl, så har vi misslyckats totalt! Jajamän, han är i full gång jämt, sån är han och har alltid varit. Och det var inte det som var problemet. Men det var allt det andra, som bara hände, på ett ögonblicks sekund, som var problemet. Han var såå uppe i varv att inget gick att stoppa, ganska ofta blev det rent farligt. Som att knäppa av sig bältet och öppna bildörren fast bilen inte stannat än... För att inte tala om hur han antagligen kände sig efter varenda misslyckande, för det blir det, ett misslyckande varje gång det spårade ur. Eller hur han blev bemött av männsikor. Nu är jag inte säker på att han hann reflektera över detta då, han var redan på väg mot nästa grej, men jag såg. Vi har provat en annan medicin än den vi har nu och den var inte bra. Då var han förändrad. Och då bytte vi. Och nu är han sig själv. Full fart från morgon till kväll. Men det går att hejda, han kan fokusera på att spela ett spel, bygga lego, rita. Och ja, vi får lite lugn och ro. Men jag lovar, det är inte för att jag ska ha lugn och ro som han tar tablett varje morgon! Dom beslut som vi "tvingats" ta för att våra barn ska må bra och få de bästa av förutsättningar tror jag inte att man som utomstående förstår. Bara att erkänna för sig själv att han och hon är inte som andra, vi måste få hjälp. Att "hänga ut" sina barn och öppet tala om deras svårigheter. Att säga: jag klarar det inte, jag orkar inte med det. Att ta ett beslut om att ge sin fullt friska 5-åriga son medicin varje dag. För att inte snacka om alla vardagliga saker som jag gruvar mig över, för att jag vet hur det kan gå. Det finns många beslut som skär i mig. Men som måste tas. Och ibland är det val mellan 2 onda ting, vilket gör minst skada, vilket av dom kanske kan funka. Jag tror inte att man kan ha en åsikt om detta om man aldrig varit i den situationen. Att alltid vara beredd att blotta sitt liv för vem som helst.
Medicin är inte rätt för alla, men för sonen och oss är det rätt. Just nu.

Men vi är jäkligt duktiga på att röra oss framåt, inte fastna i det som varit. Det finns inte tid till det, det är alltid något nytt, bra eller dåligt. Vi kör på att nu är det såhär, hur löser vi det. Ibland är man ledsen, arg och frustrerad, men det är vara att gå vidare. Det är barnens förtjänst. Dom stannar inte upp och ältar, dom rör sig framåt, mot nästa. Går vidare...  

En väldigt klok kiropraktor sa till mig: " Oftast när man hittar rätt person som hjälper en, så kan man vara säker på att den personen omger sig med de rätta männsikorna."