att fortsätta

kan inte riktigt se att det finns något slut på denna ständiga kamp. Kamp med skola, med utveckling, med sonen, med alla nej, med dottern, med alla runt omkring, med ALLT! Blir det någonsin lättare? Kommer det någonsin avta eller kommer det alltid att vara såhär? Visst måste det väl bli enklare någon gång? Kommer vi oxå få sitta i soffan och känna oss tillräckliga? Det hoppas jag. Men jag ser inget slut och det gör mig orkeslös och ger mig en känsla av hopplöshet. Att inte räcka, att inte vilja, inte orka. 
Vilja kliva av det här tåget, ingen frågade mig om jag ville ha en biljett. "man får inte mer än vad man orkar", okej, men vad har man för val?! Man lägger en strid bakom sig, bara för att genast plocka upp nästa boll. Bollarna tar aldrig slut eller?
Kanske är det just det, att jag inte har något val, PANIK! Någon annan får göra det här, jag säger upp mig. Jag kan inte, vill inte.
De är så många dåliga dagar, ibland väger de bra stunderna knappt upp. Måste hitta ngt som får vågskålen att väga lika. Jahapp, nästa kamp. Det känns inte helt naturligt, att behöva kämpa för att hitta positiva saker för att jämna ut det. Man får helt enkelt inte tänka på det, köra som det kommer. Vissa dagar går det bra, andra dagar sjunker man...
Men vem, om inte jag/vi som älskar och känner dom bäst, ska annars kämpa för dom? Dom har ju bara mig/oss och räknar med min fulla uppmärksamhet och stöd.
Idag vet jag att andra delar det jag går igenom, men jag skulle önska att det inte var så. Önskar ingen detta. Fast det känns bättre att veta att det man känner inte är en förvisning om att man håller på att förlora förståndet helt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0