Blank
Tittade på dokumentären "Min håriga familj" (handlar om Ing-Mari Persson och hennes schimpanser) i lördags. Och nu kommer ngt som jag inte har några som helst belägg för, men som jag slogs av när jag såg den. Mannen har varnat mig för att yppa detta utanför hemmets dörrar, men jag blev lite fascinerad. Mina barn och schimpanserna reagerade på liknande sätt i ganska många situationer! Jag ska ge några exempel:
1. När jag varit borta ett tag och kommer hem, så blir det överslag för sonen. Det skriks, kastas saker, springs runt och i vissa fall slåss. Och detta i glädje, antar jag. Schimpanserna gjorde likadant när dels en schimpans,dels Ing-Mari, som varit borta en stund, kom tillbaka in i gruppen.
2. En okänd människa eller schimpans kommer in och oron hos aporna drar igång direkt. Vissa utagerar, vissa drar sig undan coh en del är alldeles FÖR på. Samma hemma hos oss när ngn kommer och hälsar på oförberett eller om det är ngn dom inte känner.
3. En schimpans sitter och pillar med en PET-flaska. Han/hon får inte ut det som är där i. Det slutar med att han/hon skriker, kastar flaskan och slår en förbi passerande schimpans. På samma sätt hanteras, alltför ofta, frustration här hemma.
Jag hoppas att man förstår att dessa reflektioner är mina reflektioner. Och det inte för att på något sätt nedvärdera, kränka eller förlöjliga mina barn eller några barn över huvudtaget!
Ing-Mari har ett sätt att föra sig i dessa situationer. Hon är den enda som har detta unika förhållande med schimpanserna. Jag funderade på om mina barn skulle reagera på samma sätt som schimpanserna gör i hennes närhet. Skulle hon kunna hantera härdsmältorna hos mina barn med bara sin erfarenhet från schimpanserna? Vi bor ju i samma stad, så man får väl fråga ;-o
Vore coolt och se, eller?
Jag är besviken. Känner mig lurad och ljugen för. Någon i min närhet, som jag trodde fanns för oss eller för mig iaf, har visat en sida jag inte trodde fanns. Ska jag acceptera denna sida och fortsätta relationen, ska jag låta denna relation rinna ut i sanden, ska jag låtsas som om inget har hänt? Kan jag leva med det här draget eller kommer jag alltid ha det i bakhuvudet? Jag vet inte, vet varken ut eller in. Men uppenbarligen finns det ngn anledning till att lögnerna blev lättare än ärligheten. Och det trodde jag inte behövdes. Varför förväntas det att jag ska acceptera en massa saker, men denna någon, får fritt välja det man vill?
Det är rörigt i mitt huvud just nu... Det känns som jag famlar, letar efter en universal lösning på hur sonen blir bemött, härdsmältorna och svårigheterna. Vem fasen gav oss denna situation utan en manual?! Kan inte någon bara skapa en manual: Raseriutbrott under R, Utagerande under U, så här gör du och det funkar ALLTID! Universal lösning, det är allt jag kräver... Diagnoshantering for dummies, JA TACK!
Vi har "kommit över" en, eller två egentligen, människor med stora hjärtan. Dessa två unga människor vill umgås med sonen, gillar honom trots allt det jobbiga. T har varit "fröken" i sonens AS-grupp i 1 år och pluggar nu, så hon är väl medveten om allt det jobbiga. Sonen var i super dåligt skick när han kom dit, men nu mår han så bra. Tack vare dessa människor! Sonen diggar T och var ledsen när hon slutade, så det är verkligen jättekul att hon och "frun" vill fortsätta träffa honom. Vi ska träffa LSS handläggaren för att se om vi kan få använda dom som avlösare eller stödperson. Hoppas! Annars tar vi det ur egen ficka. Det är ju inga andra hål som pengarna rinner ut från i den fickan menar jag...
Som sagt, det är rörigt i huvudet just nu...
Mannen är iväg på kill-skoterresa, Lofsis -Åre t/r. Sonen är på kortis i helgen och jag o dottern ska spendera helgen på hotell i Sthlm. Sweet!
Hejsan!
Måste lägga in dig som favorit hos mig! Jag hade glömt din adress. Men nu ska det bli!
Ha en superskön helg!
Kram!
Hejsan!
hittade hit från Bellan och kommer lägga dig till favoriter. Mycket intressant reflektion och jag tycker det skulle vara lika intressant att se om hon skulle ha en bra inverkan på dina barn - som hon uppenbarligen har på schimpanserna och inte är det kränkade på något sätt att jämföra så här - utan på detta sätt har många professorer kommit fram till olika lösningar :)
Jag känner att min dotter (asperger) är ju väldigt rak, sann och logisk i sitt sätt - konkret, basen - grunden utan alla tillsatser, om du förstår hur jag menar? Inte det där spelet som alla andra har.
Alla vi andra är ju som skådespelare, olika roller i olika situationer, miner - ansiketen, vi är ju inte ärliga i sig - igentligen. Alla sociala koder outtalade är ju inte äkta liksom.
Om den där sk. vännen som nu visat en annan sida - skulle jag helt enkelt ställa mot väggen och ifrågasätta, säga vad jag tyckte och bestämma mig om jag vill ha den människan i mitt liv eller inte och utgå ifrån det. Är det värt det, att ha någon i sin närhet som tar positiv energi av dig?
Återkommer gärna igen och läser här, mycket intressant! //M i a
SmulAnn: Kul att du tittade in igen! Var in på din blogg och läste om det läskiga som hänt. Vad är det för fel på folk?!
Mia: Tack för titten! Vad kul att du gillade mitt inlägg. Det är ju inte utan att man tror man är lite knäpp ibland! Men det tar jag, om det betyder att dessa barn, nu eller senare, får det dom behöver med samma självklarhet som alla andra. Som du kanske förstått har även jag en dotter med AS och en son med AS/ADHD och ibland måste jag nästan påminna mig själv om att köra socialspelet när jag är ute bland folk. Här hemma är det ofta kaos, då barnen inte alls synkar, men det är raka puckar. Säg vad du menar, visa vad du menar...
Förstår att det kan vara kaos och osynkat =) men väldigt raka puckar! Tycker du hade jätte intressanta och härliga reflektioner och kommer läsa här i fortsättningen - glad jag hittade hit!
Länkar på min privata blogg.
Roligt att du hittade till min andra sajt också =)
UNIKA FÖRÄLDRAR, viktigt att vi gör oss synliga och att vi hörs högt och tydligt!
