uppmärksamhet
-Mamma, jag är hungrig
-OK, jag sätter igång o laga mat.
-Mamma, var min "vad som helst"?
-Jag vet inte. Jag lagar mat nu, jag hjälper dig sen.
UTBROTT!
Eller som häromdagen:
-Mamma, knäpp mitt halsband.
-Jag kan inte nu (2 tunga kassar i händerna, ryggsäck och träningsväska) Jag måste ställa ifrån mig först.
UTBROTT!!!
Det gör mig galen! De har också krav på ögonblicklig uppmärksamhet och vi får konstant påminna om att vänta på sin tur.
Sweet life!
Det känns verkligen som om hösten är här. Det är skönt att vi har vardag igen, även om det är skönt med sovmorgon. Sonens skola är igång. Och han verkar gilla det. Han har egen lärare i samma hus som den förskola han gått på. Och fritids är hans "gamla" förskola. Tryggt och bra, både för oss och honom. Nu ska det bara lösas hur hans framtida skolgång ska se ut. Bara... Men vi ger inte kommunen ngn tidsfrist i detta, det ska vara löst innan oktober är slut. Och en lösning som vi, som förstår hur han funkar, är nöjda med. Inget mer, inget mindre.
Sonen verkar gilla skolan och fröken A-K verkar kanonbra med honom. Nu har kommunen ställt till det. Nu vill vi ju aldrig byta plats eller personal;-)
Sonens alla prover är klara, förutom MRT, allt ser bra ut. Vi ser däremot ett väldigt tydligt mönster i humör/beteende. Det är en cykel på 3 veckor ganska prick. Börjar med dessa "sjunk"/attacker, som jag personligen tror är ångestattacker, likblek, hjärtat rusar, darrar, kräks ibland, gråtmild, utmattad. Det håller i sig ett dygn ungefär. Sen har vi en vecka med lugn, harmoni och utveckling. Han till och med pratar på ett annat sätt, ett mer sammansatt sätt. Därefter stegras tempot och humöret, så pass att vi vissa dagar trott att vi glömt att ge honom medicin. En vecka med hanterbara utbrott och hanterbart humör, men det stegras dag för dag, för att avslutas i några dagars kaos. Osså börjar vi om.
Nu ska doktorerna och vi fundera ut vad vi ska göra åt detta, vad det är. Jag vet vad jag tror, men vi får se vad farbror doktor säger. Som sagt MRT först, för att se om det är ngr förändringar av alla kramperna.
Har bestämt mig för att inte fega längre, prova saker som jag alltid velat prova men inte gjort för att jag fegat.
Först ut: streetdance
Sen kommer zumba och en kurs i beteendehantering via Attention. Så småningom en italienskakurs.
One life - one chance
Ja, det känner jag igen. Omedelbar uppmärksamhet, liksom. Iaf i perioder. Och gärna alla möjliga uppmärksamheter samtidigt...
Hoppas ni får rätsida på dom där attackerna. Lite likt när vår tjej blir tröttsjuk.
Härligt att hitta på lite egna grejor! Lycka till!
Kram Nina!
Jobbade idag, och in kom en mamma med två barn, en dotter på ca 5-6 år och en liten i vagn som sov. 5-6 åringen ville ha glass, mamman suckade, pekade på ett antal glassar medan ungen sa nej nej nej, inte den. Mamman suckar, blir tillslut förbannad på ungen för att hon inte väljer glass. Bad day? Inget tålamod iaf.
Tänkte på er då och ert tålamod, ni är ju bara bäst! Kämpa på! :D kram T & H
Hej, känner verkligen igen det där att saker ska ske NU på sekunden liksom och sen utbrott!
Hoppas också ni får rätsida på attackerna.
Hälsningar från Mib.
