Undrar om Pollack skulle välja glädje i diagnoslandet?
Har varit hemma en vecka nu och barnen kommit in i vardagslunken igen. Eller lunk och lunk... sonen har en speed period just nu. Herregud, vad fort det går ibland! Och då kan jag säga att det är inte lätt att hejda upp när sonen cyklar och jag promenerar... Tur att man kan busvissla!!
Igår fyllde dottern 11 år! Sonen är på kortis, han pallar inte och hon pallar inte att han inte pallar. Så därför har vi gjort så några gånger nu, trist med troligtvis bäst för samtliga. Och i år strålade dottern som en sol. Hon fick ta hem 2 kompisar, hon fick bestämma vad som skulle serveras och hur, och släkten kom på en och samma gång. Värmer gött när hon säger: Det här var den bästa dagen någonsing. BINGO! Äntligen blev det rätt. Annars har födelsedagar varit ångestladdade för henne, men nu funkade det! Ibland får man lite återbäring!
Var på föreläsning i veckan. Kaj Pollack. Om möten och att välja glädje. It's all good, men HUR gör man? Jag förstår hela konceptet att förändring börjar hos mig, rädslor påverkar mitt sätt att tänka och agera. "Som jag tänker, så blir det" och "ingen kan göra dig sårad eller arg utan ditt medgivande". Han menar att varje människa du möter, möter du för att du ska lära dig något om dig själv och att du ska öva det på den människan. Mina tankar kretsade kring hur i h...vete ska jag tillämpa detta hemma i diagnoslandet? Kan inte riktigt se mig själv stå där när dottern får utbrott: "hmmm, intressant att hon reagerar så här. Undrar vad det är som jag ska lära mig och öva på" Den tankebanan känns lite lång och inte så snabb som utbrotten. Där tror jag utbrotten vinner på ren och skär tid faktiskt. Undrar hur herr Pollack skulle hantera en föreläsning för 300 st diagnosföräldrar?
Sen köper jag fullt ut att välja glädje och att negativa tankar om andra nästan alltid handlar om rädsla hos mig själv. Intressant att tänka tillbaka på olika situationer, hur man reagerat och när man gräver lite, så handlar det faktiskt om mig och vad jag är rädd för! Han sa också: Du är nästan aldrig upprörd av de skäl du tror. Ska vi ta och testa den frasen på våra barn kanske och se om det stoppar utbrottet eller kanske faktiskt skyndar på det... Som häromdagen ringer mannen för att tala om att, trots förmaningar, har hans bror köpt presenter till dottern som andra redan har köpt. Var på jag blir ombedd att ringa och be de andra att byta sina saker! Ledsen Pollack, jag hann inte tänka: intressant, undrar vad jag ska lära mig nu. Jag blev förbannad och tyckte att mannens bror fick byta sina grejjer. I efterhand, varför blev jag arg? Var jag upprörd av de skäl jag trodde, alltså dubbelköpta presenter? Nä, det var jag inte. Jag blev arg för jag tycker inte att han lyssnar och att han inte respekterar det vi säger. Jag gör bedömningen utifrån dubbelköpta presenter att han inte respekterar oss, vilket säkert är en rädsla för att jag inte duger som jag är. Men han tyckte säkert bara att det var smidigt att köpa alla böcker i en och samma serie... Det säger mer om mig, än om honom.
Att välja glädje tyckte jag var lite lättare att ta till mig. Jag är glad och tror att man kan "lura" sig själv att bli glad. Jag kan ha haft en hemsk morgon när jag kommer till jobbet. Men jag jobbar på hotell, så det är ju bara att ta på masken och le. Efter ett tag så är jag faktiskt glad, på riktigt. Sen ska jag tänka på herr Pollacks sura och glada gubbe och försöka att inte stanna för länge hos den sura gubben. För den tiden som spenderas där, kan läggas på den glada istället. För den tiden som läggs hos sur-gubben kommer ju aldrig tillbaka, då är det bäst att minimera den tycker jag. Så från och med nu, ska jag verkligen tänka på att inte hamna i surfällan här hemma. Inte gå igång på saker av av vana. Det drabbar ingen annan än mig själv. Jag väljer glad-gubben från och med nu!
Har varit på många såna här föreläsningar genom jobbet och slås ofta av att det är mycket "teori", men HUR gör man? När barnen driver en till blåkulla, HUR gör man? GÖR så här för att ändra dina tankebanor och din syn på dig själv. Inget sånt alls faktiskt...
Imorgon ska vi träffa underbara T & H, för att gå igenom avlastningen och hur de vill ha det. Kul och lättnad.
Hoppas att solen lyser på er, som den gör här!
Igår fyllde dottern 11 år! Sonen är på kortis, han pallar inte och hon pallar inte att han inte pallar. Så därför har vi gjort så några gånger nu, trist med troligtvis bäst för samtliga. Och i år strålade dottern som en sol. Hon fick ta hem 2 kompisar, hon fick bestämma vad som skulle serveras och hur, och släkten kom på en och samma gång. Värmer gött när hon säger: Det här var den bästa dagen någonsing. BINGO! Äntligen blev det rätt. Annars har födelsedagar varit ångestladdade för henne, men nu funkade det! Ibland får man lite återbäring!
Var på föreläsning i veckan. Kaj Pollack. Om möten och att välja glädje. It's all good, men HUR gör man? Jag förstår hela konceptet att förändring börjar hos mig, rädslor påverkar mitt sätt att tänka och agera. "Som jag tänker, så blir det" och "ingen kan göra dig sårad eller arg utan ditt medgivande". Han menar att varje människa du möter, möter du för att du ska lära dig något om dig själv och att du ska öva det på den människan. Mina tankar kretsade kring hur i h...vete ska jag tillämpa detta hemma i diagnoslandet? Kan inte riktigt se mig själv stå där när dottern får utbrott: "hmmm, intressant att hon reagerar så här. Undrar vad det är som jag ska lära mig och öva på" Den tankebanan känns lite lång och inte så snabb som utbrotten. Där tror jag utbrotten vinner på ren och skär tid faktiskt. Undrar hur herr Pollack skulle hantera en föreläsning för 300 st diagnosföräldrar?
Sen köper jag fullt ut att välja glädje och att negativa tankar om andra nästan alltid handlar om rädsla hos mig själv. Intressant att tänka tillbaka på olika situationer, hur man reagerat och när man gräver lite, så handlar det faktiskt om mig och vad jag är rädd för! Han sa också: Du är nästan aldrig upprörd av de skäl du tror. Ska vi ta och testa den frasen på våra barn kanske och se om det stoppar utbrottet eller kanske faktiskt skyndar på det... Som häromdagen ringer mannen för att tala om att, trots förmaningar, har hans bror köpt presenter till dottern som andra redan har köpt. Var på jag blir ombedd att ringa och be de andra att byta sina saker! Ledsen Pollack, jag hann inte tänka: intressant, undrar vad jag ska lära mig nu. Jag blev förbannad och tyckte att mannens bror fick byta sina grejjer. I efterhand, varför blev jag arg? Var jag upprörd av de skäl jag trodde, alltså dubbelköpta presenter? Nä, det var jag inte. Jag blev arg för jag tycker inte att han lyssnar och att han inte respekterar det vi säger. Jag gör bedömningen utifrån dubbelköpta presenter att han inte respekterar oss, vilket säkert är en rädsla för att jag inte duger som jag är. Men han tyckte säkert bara att det var smidigt att köpa alla böcker i en och samma serie... Det säger mer om mig, än om honom.
Att välja glädje tyckte jag var lite lättare att ta till mig. Jag är glad och tror att man kan "lura" sig själv att bli glad. Jag kan ha haft en hemsk morgon när jag kommer till jobbet. Men jag jobbar på hotell, så det är ju bara att ta på masken och le. Efter ett tag så är jag faktiskt glad, på riktigt. Sen ska jag tänka på herr Pollacks sura och glada gubbe och försöka att inte stanna för länge hos den sura gubben. För den tiden som spenderas där, kan läggas på den glada istället. För den tiden som läggs hos sur-gubben kommer ju aldrig tillbaka, då är det bäst att minimera den tycker jag. Så från och med nu, ska jag verkligen tänka på att inte hamna i surfällan här hemma. Inte gå igång på saker av av vana. Det drabbar ingen annan än mig själv. Jag väljer glad-gubben från och med nu!
Har varit på många såna här föreläsningar genom jobbet och slås ofta av att det är mycket "teori", men HUR gör man? När barnen driver en till blåkulla, HUR gör man? GÖR så här för att ändra dina tankebanor och din syn på dig själv. Inget sånt alls faktiskt...
Imorgon ska vi träffa underbara T & H, för att gå igenom avlastningen och hur de vill ha det. Kul och lättnad.
Hoppas att solen lyser på er, som den gör här!
Kommentarer
Postat av: mamma zoffe
Du skriver så kloka och tankvärda inlägg..behövde verkligen läsa ditt i morse då jag gått omkring med den arga gubben allt för många dagar..tack snälla!!
Nickade så igenkännande åt ditt förra inlägg om semestern..att man alltid befinner sig i diagnoslandet fast man är utmlands.. du beskrev det så bra!!
KRaMISAR
Postat av: Thomas Nybom
Tack för en mycket bra blogg. Är pappa till en dotter med Adhd och As. Håller med dig om Pollak. Var på hans föreläsning när jag hade det som jobbigast och blev kräksfärdig. Jag har hittat en metod för hur man gör dock eller iaf jag! jag bryter ihop under några timmar för att sedan komma tillbaks aningen starkare. Det funkar för mig!
Trackback
