asfamily

Sakta, jätte sakta, börjar jag känna lite lust att skriva igen. Inte lust förresten, jag tror att det handlar mer om ork.
Och jag är trött. Inte kroppsligt kanske, men i huvudet och i själen.
Jag är mer en heligt trött på diagnosernas enorma svängningar. Jag är mer än trött på att bli sparkad på, spottad på och att slagen haglar här hemma. Visst, det är inget mer än vad det brukar vara, t o m kanske mindre, men ändå. Jag är skitless på att det alltid, ALLTID, kommer motargument. Till allt, om allt! Det påverkar mig mer nu, av någon anledning. Undrar om någon kan fatta hur det är att leva ihop med någon som hela tiden är opålitlig och oförutsägbar? Det tär, åtminstone på mig. 

Om det vore min man som var så här, så skulle jag få rådet att lämna honom. Om det var en vuxen människa som behandlade en så här, skulle det finnas grund för anmälan. Nu är det mitt barn. Och ett funktionshinder. Ändå skulle det aldrig falla mig in att inte finnas där, för det ju diagnosen som ställer till det. 
Man biter ihop, gör sitt yttersta, kippar efter luft, dyker, kommer upp igen, för att tryckas ner under igen. Man trampar vatten, precis hela tiden, och förhoppningsvis orkar man så att man inte sjunker. Och någonstans, har någon bestämt att det inte är okej för dig att kliva upp, utan du får fortsätta trampa vatten. Dessutom, för att göra det hela lite mer komplicerat, så ska du trampa vatten med barnen hängandes på din rygg. För det är ditt uppdrag, att hålla dom ovanför ytan. Sen att du kommer under ibland...ja, det är bara att ta sig upp igen och dra efter andan. För sjunker du, sjunker barnen. 
Diagnosföräldrar skulle bli världens bästa Navy Seals, never give up! Vi skulle nog klara vilket bootcamp som helst!

Sonen har börjat skolan, på riktigt. Med klassrum, bänk, klasskompisar, matis, skolgård och hela baletten. Det verkar funka. Han har verkligen satt sina lärare på prov denna vecka. Testat varenda gräns som går. Bra eller dåligt, vi får se. 
Den enda sorgen med att han börjat skolan, är att vi fick lämna fina fröknar bakom oss. Med allt det stöd, engagemang och hjärta som dom visat, så var det inte roligt. Men dom kommer ju alltid att vara någons räddande änglar, även om dom inte är våra. Tur att vi vet vart dom finns, om det skulle behövas.... Man vill ju liksom inte släppa bra människor. Dom ska man samla på.
Dom nya, kommer säkert att bli bra dom med. Engagerade och vänliga. Men dom har verkligen en hög ribba att nå upp till. 

Vilket deppigt inlägg efter långt uppehåll, men nu har jag pyst lite på ventilen. Kanske kommer jag igång igen nu. Jag hoppas.  

//Mamman