Stort hjärta....
Förundras ofta av hur stort hjärta sonen har.
Så svårt det måste vara. Att sakna lite av förståelsen av hur vi "normala" fungerar, och samtidigt ibland tycka synd om oss.
Han är unik i sin asperger, platsar inte i några mallar alls faktiskt.
En av dom är hans otroliga empati.
Och den är jobbig för honom.
Han hatar orättvisor, illa behandlingar, av sig själv, eller andra. Det är viktigt att det är rättvist och rätt.
Och man ser hur han kämpar. För impulsiviteten, egoisten och "polisen" spelar honom spratt ibland.
Tex.
Dottern drar igång något mot sonen, han exploderar till slut, är odräglig tillbaka, det blir kiv.
Slutar med skrik och vrål och smäll i dörrar. Någon av oss medlar och styr upp.
Dottern får "skäll" om hur man inte kan bete sig i diagnosvärlden, hon gapar och går på, man höjer rösten.
Då kommer sonen tillbaka och är rejält upprörd, över att syrran får skäll.
Spottar och fräser mot oss, och grinar och tröstar syrran.......?
Hur gick detta till. Han var ju skitsur på henne......
Ibland går han in och styr upp orättvisor på skolan eller fritids. Eller tidigare på dagis.
Och det är inte pedagogiskt. Den som blir orättvis behandlad försvarar han, knuffar eller motar bort, eller skriker till den som utför handlingen. Denna blir oftast skrämd och slutar värt.
Sen tröstar han den som for illa. Ett sätt som är väldigt effektiv, men inte på nåt sätt acceptabel, på det sätt den utförs.
Men är samtidigt väldigt gulligt och starkt. Att försvara någon i underläge. Synd bara att det ibland blir tokfel.
Han har även gett bort sin nyaste och bästa leksak till en kompis som han fick en present av.
Han fick den för att det var så länge sedan dom sågs. Då går sonen och hämtar sin nya favvo-leksak och ger bort den. Jag fick en av honom, han får den bästa.
Delar gärna med sig av både läsk, godis, mat, och utrymme.
Men inte gärna sina leksaker eller sitt rum, eller gungan......eller sin tur i kön.
Och absolut aldrig sin McD-sås, aldrig.
:)
Men stort hjärta och empati har han så det värker ibland.
en skön kommentar:
"Mitt hjärta talar om när jag är arg eller stressig!, och när jag blir snäll igen"
/pappan
Så svårt det måste vara. Att sakna lite av förståelsen av hur vi "normala" fungerar, och samtidigt ibland tycka synd om oss.
Han är unik i sin asperger, platsar inte i några mallar alls faktiskt.
En av dom är hans otroliga empati.
Och den är jobbig för honom.
Han hatar orättvisor, illa behandlingar, av sig själv, eller andra. Det är viktigt att det är rättvist och rätt.
Och man ser hur han kämpar. För impulsiviteten, egoisten och "polisen" spelar honom spratt ibland.
Tex.
Dottern drar igång något mot sonen, han exploderar till slut, är odräglig tillbaka, det blir kiv.
Slutar med skrik och vrål och smäll i dörrar. Någon av oss medlar och styr upp.
Dottern får "skäll" om hur man inte kan bete sig i diagnosvärlden, hon gapar och går på, man höjer rösten.
Då kommer sonen tillbaka och är rejält upprörd, över att syrran får skäll.
Spottar och fräser mot oss, och grinar och tröstar syrran.......?
Hur gick detta till. Han var ju skitsur på henne......
Ibland går han in och styr upp orättvisor på skolan eller fritids. Eller tidigare på dagis.
Och det är inte pedagogiskt. Den som blir orättvis behandlad försvarar han, knuffar eller motar bort, eller skriker till den som utför handlingen. Denna blir oftast skrämd och slutar värt.
Sen tröstar han den som for illa. Ett sätt som är väldigt effektiv, men inte på nåt sätt acceptabel, på det sätt den utförs.
Men är samtidigt väldigt gulligt och starkt. Att försvara någon i underläge. Synd bara att det ibland blir tokfel.
Han har även gett bort sin nyaste och bästa leksak till en kompis som han fick en present av.
Han fick den för att det var så länge sedan dom sågs. Då går sonen och hämtar sin nya favvo-leksak och ger bort den. Jag fick en av honom, han får den bästa.
Delar gärna med sig av både läsk, godis, mat, och utrymme.
Men inte gärna sina leksaker eller sitt rum, eller gungan......eller sin tur i kön.
Och absolut aldrig sin McD-sås, aldrig.
:)
Men stort hjärta och empati har han så det värker ibland.
en skön kommentar:
"Mitt hjärta talar om när jag är arg eller stressig!, och när jag blir snäll igen"
/pappan
Längtar fast jag är trött....
Nu har sonen varit på kortis igen, denna gång med 2 övernattningar.
Man saknar så det gör ont. Har fortfarande lite ångest när han ska iväg. En kombo av egoist och fostran.
Men imorgon kommer han hem igen.
Och oftast hinner det bara gå ca 10 min sen är man uppretad och frustrerad igen.
För just nu kräver han enormt mycket energi.
Skolan har börjat igen, medecinen spökar och har höjts, ny vikarie, nya rutiner. Och höst.
Och det märkliga är att man hinner glömma hur förra hösten var.
Men det var liknande denna på starten. Förändringar, usch..... :) Inte sonens starka sida.
Men imorgon kommer han igen, på med Disney, säkert Manny, eller Chuggington eller kanske 5 myror igen.
Eller Musses klubbhus....suck
Fullt med leksaker, spända överläppen, och fart. Massor av fart.
Huset är alldeles lugnt och tyst idag, men imorgon är det full fart igen.
Hets.
Sonens jobbiga sjukhusvistelse ramlade över mig igen. Har en kompis vars bonusbarn har gjort sig illa väldigt mycket.
Då kom hela våran episod på sjukhuset med sonens då märkliga sjukdom över mig och den stannar kvar. Jobbigt. Usch.
Hoppas allt går väl.
Tur att man har cyklingen som övertrycks-ventil. För den flyter på bra nu.
Flera personliga rekord denna vecka.
Man saknar så det gör ont. Har fortfarande lite ångest när han ska iväg. En kombo av egoist och fostran.
Men imorgon kommer han hem igen.
Och oftast hinner det bara gå ca 10 min sen är man uppretad och frustrerad igen.
För just nu kräver han enormt mycket energi.
Skolan har börjat igen, medecinen spökar och har höjts, ny vikarie, nya rutiner. Och höst.
Och det märkliga är att man hinner glömma hur förra hösten var.
Men det var liknande denna på starten. Förändringar, usch..... :) Inte sonens starka sida.
Men imorgon kommer han igen, på med Disney, säkert Manny, eller Chuggington eller kanske 5 myror igen.
Eller Musses klubbhus....suck
Fullt med leksaker, spända överläppen, och fart. Massor av fart.
Huset är alldeles lugnt och tyst idag, men imorgon är det full fart igen.
Hets.
Sonens jobbiga sjukhusvistelse ramlade över mig igen. Har en kompis vars bonusbarn har gjort sig illa väldigt mycket.
Då kom hela våran episod på sjukhuset med sonens då märkliga sjukdom över mig och den stannar kvar. Jobbigt. Usch.
Hoppas allt går väl.
Tur att man har cyklingen som övertrycks-ventil. För den flyter på bra nu.
Flera personliga rekord denna vecka.
sommaren är inte slut.....
Lov är inget för våra kära diagnosbarn. Och det blir ingen semester för föräldrarna direkt, ledigt ja, men semester, njae inte riktigt!
Loven är jobbiga. Inget är ju som det brukar, mamman och pappan fuskar med schemat, ingen skola, inga riktiga rutiner. Ibland regnar det, ibland orkar ingen, ibland roligt, man vet aldrig vad som skall hända...
Om man nu försöker anpassa skolan och utbildningar efter deras bästa förmåga, varför kan man inte anpassa loven också!?
Och ska vi verkligen "offra" våran semester......ta detta på rätt sätt nu, kära bloggläsare.
Men vi är i uppfattningen att vi INTE har semester, ledig ja, men inte är det semester att försöka slå knut på sig själv hela dagar, bråka större delen av dagen, den andra med att försöka lirka,truga, leda, och "lura" och medla, och andas!
Jag upplever stress som mest när vi är lediga, och jag andas ut när jag jobbar eller tränar.
Ska det va så?
När ska jag få semester, bara ligga, göra roliga saker, bara mysa och ha det lugnt.
Känns som att vi diagnosföräldrar så småningom kommer att bli de nya sjuka. För hur länge orkar vi ha dubbla jobb utan ledighet! Finns ju en arbetstidlag....
Tror många håller med mig om att jobba är den lätta delen, det är sen det jobbiga börjar, det riktiga jobbet.
När man kommer hem.
När "vanliga" föräldrar är lediga, iträder vi vår nästa jobbkostym, hemmapedagogen.
Att ha lov, är som att jobba 24-timmars skift utan rast 35-45 dar i rad!, oftast.
Skönt att hösten nu kommer med mörkerdepressioner, nya rutiner som skall anpassas, och lite "ledig" tid för oss föräldrar med skola och fritids...... nya roliga utmaningar......
/pappan
Loven är jobbiga. Inget är ju som det brukar, mamman och pappan fuskar med schemat, ingen skola, inga riktiga rutiner. Ibland regnar det, ibland orkar ingen, ibland roligt, man vet aldrig vad som skall hända...
Om man nu försöker anpassa skolan och utbildningar efter deras bästa förmåga, varför kan man inte anpassa loven också!?
Och ska vi verkligen "offra" våran semester......ta detta på rätt sätt nu, kära bloggläsare.
Men vi är i uppfattningen att vi INTE har semester, ledig ja, men inte är det semester att försöka slå knut på sig själv hela dagar, bråka större delen av dagen, den andra med att försöka lirka,truga, leda, och "lura" och medla, och andas!
Jag upplever stress som mest när vi är lediga, och jag andas ut när jag jobbar eller tränar.
Ska det va så?
När ska jag få semester, bara ligga, göra roliga saker, bara mysa och ha det lugnt.
Känns som att vi diagnosföräldrar så småningom kommer att bli de nya sjuka. För hur länge orkar vi ha dubbla jobb utan ledighet! Finns ju en arbetstidlag....
Tror många håller med mig om att jobba är den lätta delen, det är sen det jobbiga börjar, det riktiga jobbet.
När man kommer hem.
När "vanliga" föräldrar är lediga, iträder vi vår nästa jobbkostym, hemmapedagogen.
Att ha lov, är som att jobba 24-timmars skift utan rast 35-45 dar i rad!, oftast.
Skönt att hösten nu kommer med mörkerdepressioner, nya rutiner som skall anpassas, och lite "ledig" tid för oss föräldrar med skola och fritids...... nya roliga utmaningar......
/pappan
