asfamily

En sak som jag har svårt att tackla är kravet på ögonblicklig tillfredställelse. Så här kan det vara hos oss:

-Mamma, jag är hungrig
-OK, jag sätter igång o laga mat.
-Mamma, var min "vad som helst"?
-Jag vet inte. Jag lagar mat nu, jag hjälper dig sen.
UTBROTT!

Eller som häromdagen:
-Mamma, knäpp mitt halsband.
-Jag kan inte nu (2 tunga kassar i händerna, ryggsäck och träningsväska) Jag måste ställa ifrån mig först.
UTBROTT!!!

Det gör mig galen! De har också krav på ögonblicklig uppmärksamhet och vi får konstant påminna om att vänta på sin tur.

Sweet life!

Det känns verkligen som om hösten är här. Det är skönt att vi har vardag igen, även om det är skönt med sovmorgon. Sonens skola är igång. Och han verkar gilla det. Han har egen lärare i samma hus som den förskola han gått på. Och fritids är hans "gamla" förskola. Tryggt och bra, både för oss och honom. Nu ska det bara lösas hur hans framtida skolgång ska se ut. Bara... Men vi ger inte kommunen ngn tidsfrist i detta, det ska vara löst innan oktober är slut. Och en lösning som vi, som förstår hur han funkar, är nöjda med. Inget mer, inget mindre.
Sonen verkar gilla skolan och fröken A-K verkar kanonbra med honom. Nu har kommunen ställt till det. Nu vill vi ju aldrig byta plats eller personal;-)

Sonens alla prover är klara, förutom MRT, allt ser bra ut. Vi ser däremot ett väldigt tydligt mönster i humör/beteende. Det är en cykel på 3 veckor ganska prick. Börjar med dessa "sjunk"/attacker, som jag personligen tror är ångestattacker, likblek, hjärtat rusar, darrar, kräks ibland, gråtmild, utmattad. Det håller i sig ett dygn ungefär. Sen har vi en vecka med lugn, harmoni och utveckling. Han till och med pratar på ett annat sätt, ett mer sammansatt sätt. Därefter stegras tempot och humöret, så pass att vi vissa dagar trott att vi glömt att ge honom medicin. En vecka med hanterbara utbrott och hanterbart humör, men det stegras dag för dag, för att avslutas i några dagars kaos. Osså börjar vi om.
Nu ska doktorerna och vi fundera ut vad vi ska göra åt detta, vad det är. Jag vet vad jag tror, men vi får se vad farbror doktor säger. Som sagt MRT först, för att se om det är ngr förändringar av alla kramperna.

Har bestämt mig för att inte fega längre, prova saker som jag alltid velat prova men inte gjort för att jag fegat.
Först ut: streetdance
Sen kommer zumba och en kurs i beteendehantering via Attention. Så småningom en italienskakurs.

One life - one chance

Det är tufft nu i Asfamily hemmet. Nya "saker" poppar upp snabbare än vad vi/jag hinner med att förstå och åtgärda.
Det mesta rör sonen. Ja, dottern has fight for herself just nu. Bara det skär en i bitar!

Sonen har ju, precis som alla, haft sommarlov. Han tyckte förresten, att 2 veckor var fullt tillräckligt för fina fröknar att vara lediga:-)
Under den tiden har det kommit till nya saker som åtminstone inte vi har sett förut. Han får raseriutbrott, men det har han haft förut också. Men dessa är plötsligare, mer utagerande, mer, helt enkelt. En bergodal bana utan dess like. I vanliga fall kan vi se det komma eller i efterhand förstå vad det var som triggade igång. Men nu, det är som att vända på en hand. Från en sekund till en annan är det igång och när det är över är det som att han knappt vet vad som hänt. Häromdagen visste han inte vart han lagt glasögonen under utbrottet och han vet alltid vart han lägger saker. Det värsta med dessa "nya" utbrott är han gör allt för att göra en illa. Han sparkar, klöser, slåss, spottar på en och tittar om man reagerar. Ju mindre man reagerar, desto kortare blir utbrottet. Inte helt lätt. Han är 7, det gör ordentligt ont ibland. 

Nej förresten. Det är inte det värsta. Det värsta är att han mår skit och jag kan inte hjälpa honom.
 
Vi har aningar om vad som händer, men undersökningar som redan påbörjats måste avslutas först innan vi börjar i den här ändan. Tur är att vi har läkare som, precis som vi, säger att nu måste vi hitta på vad det är som gör att han mår så här.Tids nog kommer det på bloggen, men just nu är det aningar. 

"Att springa fort. Fortast. Och ändå inte komma ikapp" 

Det kanske ger sig själv när vardagen kommer tillbaka... vem vet...

Det finns personer runt oss och sonen i detta nu som kan förstå hur vi har det. Som också erbjuder hjälp fast vi inte ber om det. Det är så mycket värt, för vi är så vana att ta oss igenom själva. T & H, fina fröknar, vad mycket enklare det blir för oss med förståelse och tolerans. Respekt! 

Vi har ändå haft lite semester, vissa saker har fungerat, andra inte. Det är väl så det är. Mannen har varit fantastisk! Gått på skogsturer med barnen och lämnat mig hemma. I och för sig har jag jobbat, men det är lyx att komma hem efter jobbet och känna att jobbet inte fortsätter. Bara reda sig själv.... Jag blir handlingsförlamad. Ju mer jag är själv, desto tröttare blir jag, desto mindre tålmodig är jag när de kommer tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?!

Just nu är mannen och dottern på den årliga fjällresan och sonen på kortis. Tystnad...