En sak är säker...det blir inte tråkigit iaf
Det mesta rör sonen. Ja, dottern has fight for herself just nu. Bara det skär en i bitar!
Sonen har ju, precis som alla, haft sommarlov. Han tyckte förresten, att 2 veckor var fullt tillräckligt för fina fröknar att vara lediga:-)
Under den tiden har det kommit till nya saker som åtminstone inte vi har sett förut. Han får raseriutbrott, men det har han haft förut också. Men dessa är plötsligare, mer utagerande, mer, helt enkelt. En bergodal bana utan dess like. I vanliga fall kan vi se det komma eller i efterhand förstå vad det var som triggade igång. Men nu, det är som att vända på en hand. Från en sekund till en annan är det igång och när det är över är det som att han knappt vet vad som hänt. Häromdagen visste han inte vart han lagt glasögonen under utbrottet och han vet alltid vart han lägger saker. Det värsta med dessa "nya" utbrott är han gör allt för att göra en illa. Han sparkar, klöser, slåss, spottar på en och tittar om man reagerar. Ju mindre man reagerar, desto kortare blir utbrottet. Inte helt lätt. Han är 7, det gör ordentligt ont ibland.
Nej förresten. Det är inte det värsta. Det värsta är att han mår skit och jag kan inte hjälpa honom.
Vi har aningar om vad som händer, men undersökningar som redan påbörjats måste avslutas först innan vi börjar i den här ändan. Tur är att vi har läkare som, precis som vi, säger att nu måste vi hitta på vad det är som gör att han mår så här.Tids nog kommer det på bloggen, men just nu är det aningar.
"Att springa fort. Fortast. Och ändå inte komma ikapp"
Det kanske ger sig själv när vardagen kommer tillbaka... vem vet...
Det finns personer runt oss och sonen i detta nu som kan förstå hur vi har det. Som också erbjuder hjälp fast vi inte ber om det. Det är så mycket värt, för vi är så vana att ta oss igenom själva. T & H, fina fröknar, vad mycket enklare det blir för oss med förståelse och tolerans. Respekt!
Vi har ändå haft lite semester, vissa saker har fungerat, andra inte. Det är väl så det är. Mannen har varit fantastisk! Gått på skogsturer med barnen och lämnat mig hemma. I och för sig har jag jobbat, men det är lyx att komma hem efter jobbet och känna att jobbet inte fortsätter. Bara reda sig själv.... Jag blir handlingsförlamad. Ju mer jag är själv, desto tröttare blir jag, desto mindre tålmodig är jag när de kommer tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?!
Just nu är mannen och dottern på den årliga fjällresan och sonen på kortis. Tystnad...
Ja, tröttheten kommer säkert ikapp dig när du slappnar av en aning..
Hoppas det blir bättre när lovet är slut.
Styrkekramar!
Nina
Hej!
Trevligt att läsa här igen även om det inte är så positivt för er just nu.
Jag undrar om inte utbrotten för min son började i samma ålder som din son... kommer inte riktigt ihåg exakt. Och ja, du ser ju på min blogg hur vi har det nu när han är 12... Men på nåt sätt så kommer det ljusglimtar och de får man försöka ta vara på.
Hoppas det lugnar sig när skolan och rutinerna drar igång. Mycket viktigt att skolan gör sin del för att diagnoserna ska må så bra som möjligt. Vi har sett skillnad före och efter att skolan strukturerat och förstått mer.
Många kramar till er alla! //Bellan
Hej!
Har hittat hit via Mamma Zoffe. Kallar mig Mib och tänkte att jag skulle följa din blogg. Jag har också annorlunda barn :-)
Ha det så bra!
