Sarah Dawn Finer på China
Så bra, så mycket, så musikalisk. Time well spent!
http://www.youtube.com/watch?v=CiaWyhBvs8k
http://www.youtube.com/watch?v=CiaWyhBvs8k
Lat lördag
Sonen på kortis, dottern hos farmor, mannen är ute på skotern. Och jag....latar mig. Lapar sol på balkongen med datorn på magen. Ibland är livet så himla gött å leva!
Tack alla fina, supermamas för alla råd, tips och stöd! Jag har inte fått kläm på hur jag ska kommentera varje kommentar för sig än...ngn som kan hjälpa mig?
Igår var vi hos LSS handläggaren för att se om vi kunde få till att duktiga T & H kan få betalt för att dom hjälper oss med sonen. Mötet var över på 30 min och vi gick därifrån några timmar egentid rikare! Nu ska vi bara bestämma om det blir kontaktfamilj, avlösarservice eller en kombo. Kontaktfamilj säger T bestämt, annars blir det ju ingen tid:-) Helt spikat är det inte än, det ska bakgrund kollas först, så det vill ju till att dom inte hittat på en massa hyss;-) Jag beundrar att dessa 2 unga personer, 24 & 25 år gamla, vill göra en insats. För oss och för sonen. Av geniun omtanke. Fantastiskt! All heder, T&H, all heder!
Gårdagskvällen/natten spenderades i vännens nya lägenhet med knytis och gott vin. Mycket gott vin...Kanske är det därför datorn och balkongen är mina bästisar idag;-0
När mannen kommer hem från, av vädret att döma, årets sista skoterhelg, så ska vi köpa pizza, hyra filmer och ligga i sängen o äta o ha film maraton. Som 2 tonisar, fniss!!
Nu är det inte långt till semester och jag tror att vi börjar få koll på läget. Vi har bestämt oss för att ta var sitt barn på flygplatsen och på planet. Vi kommer inte ens att sitta ihop, utan mannen och jag byter platser om det behövs. Låter kanske dumt, men barnen funkar bättre med endast en förälder i ovana situationer. Förhoppningsvis gör detta att det kanske löper mer friktionsfritt, håll tummarna!
Tack alla fina, supermamas för alla råd, tips och stöd! Jag har inte fått kläm på hur jag ska kommentera varje kommentar för sig än...ngn som kan hjälpa mig?
Igår var vi hos LSS handläggaren för att se om vi kunde få till att duktiga T & H kan få betalt för att dom hjälper oss med sonen. Mötet var över på 30 min och vi gick därifrån några timmar egentid rikare! Nu ska vi bara bestämma om det blir kontaktfamilj, avlösarservice eller en kombo. Kontaktfamilj säger T bestämt, annars blir det ju ingen tid:-) Helt spikat är det inte än, det ska bakgrund kollas först, så det vill ju till att dom inte hittat på en massa hyss;-) Jag beundrar att dessa 2 unga personer, 24 & 25 år gamla, vill göra en insats. För oss och för sonen. Av geniun omtanke. Fantastiskt! All heder, T&H, all heder!
Gårdagskvällen/natten spenderades i vännens nya lägenhet med knytis och gott vin. Mycket gott vin...Kanske är det därför datorn och balkongen är mina bästisar idag;-0
När mannen kommer hem från, av vädret att döma, årets sista skoterhelg, så ska vi köpa pizza, hyra filmer och ligga i sängen o äta o ha film maraton. Som 2 tonisar, fniss!!
Nu är det inte långt till semester och jag tror att vi börjar få koll på läget. Vi har bestämt oss för att ta var sitt barn på flygplatsen och på planet. Vi kommer inte ens att sitta ihop, utan mannen och jag byter platser om det behövs. Låter kanske dumt, men barnen funkar bättre med endast en förälder i ovana situationer. Förhoppningsvis gör detta att det kanske löper mer friktionsfritt, håll tummarna!
Semester
Vi ska åka till Egypten om 2 veckor, hela familjen. Första gången sen sonen var 2. Från då till nu drabbade livet oss, men nu tar vi mod till oss och gör det vi så gärna skulle göra mer av. Kanske är all inclusive 2 veckor i Egypten inte mitt absoluta drömresmål, men sol, värme och förhoppningsvis återhämtning står högt på listan just nu. Det som snurrar i huvudet just nu är hur i H-vete ska vi klara av 5 timmars flygning med en överladdad, superspeedad och otålig son? Han, som tycker att 40 minuter till stugan, är för lång tid! 5 timmar, fatta vad det kan hända grejjer under 5 timmar på ett flygplan! Man får väl låsa in sig på toan med honom om det barkar iväg. Det är svårt att förbereda honom tycker jag. Man styr ju inte över vad som händer i säkerhetskontroll, passkontroll, bagageband m.m Jag kan ju bara göra schema för det jag vet, så får man hoppas att han har en bra dag... Men tips mottages tacksamt!
Hur fasen gör man för att få medicinen genom säkerhetskontrollen förresten? Upp på att göra listan.
Dottern är på väg ur sitt skov, tror jag. Skönt, för oss alla, då lugnet oftast smittar av sig.
Hamnade i en diskussion ang medicinering idag. "Person diskussion" anser att sonen har en intensiv, energisk och aktiv personlighet och tycker inte att medicinering behövs. Att det förändrar hans personlighet, att vi behöver lugn och ro. Så kan man se det och jag förstår att man har åsikter om detta och att medicinering inte passar alla. MEN, om vårt syftet med sonens medicinering var dessa skäl, så har vi misslyckats totalt! Jajamän, han är i full gång jämt, sån är han och har alltid varit. Och det var inte det som var problemet. Men det var allt det andra, som bara hände, på ett ögonblicks sekund, som var problemet. Han var såå uppe i varv att inget gick att stoppa, ganska ofta blev det rent farligt. Som att knäppa av sig bältet och öppna bildörren fast bilen inte stannat än... För att inte tala om hur han antagligen kände sig efter varenda misslyckande, för det blir det, ett misslyckande varje gång det spårade ur. Eller hur han blev bemött av männsikor. Nu är jag inte säker på att han hann reflektera över detta då, han var redan på väg mot nästa grej, men jag såg. Vi har provat en annan medicin än den vi har nu och den var inte bra. Då var han förändrad. Och då bytte vi. Och nu är han sig själv. Full fart från morgon till kväll. Men det går att hejda, han kan fokusera på att spela ett spel, bygga lego, rita. Och ja, vi får lite lugn och ro. Men jag lovar, det är inte för att jag ska ha lugn och ro som han tar tablett varje morgon! Dom beslut som vi "tvingats" ta för att våra barn ska må bra och få de bästa av förutsättningar tror jag inte att man som utomstående förstår. Bara att erkänna för sig själv att han och hon är inte som andra, vi måste få hjälp. Att "hänga ut" sina barn och öppet tala om deras svårigheter. Att säga: jag klarar det inte, jag orkar inte med det. Att ta ett beslut om att ge sin fullt friska 5-åriga son medicin varje dag. För att inte snacka om alla vardagliga saker som jag gruvar mig över, för att jag vet hur det kan gå. Det finns många beslut som skär i mig. Men som måste tas. Och ibland är det val mellan 2 onda ting, vilket gör minst skada, vilket av dom kanske kan funka. Jag tror inte att man kan ha en åsikt om detta om man aldrig varit i den situationen. Att alltid vara beredd att blotta sitt liv för vem som helst.
Medicin är inte rätt för alla, men för sonen och oss är det rätt. Just nu.
Men vi är jäkligt duktiga på att röra oss framåt, inte fastna i det som varit. Det finns inte tid till det, det är alltid något nytt, bra eller dåligt. Vi kör på att nu är det såhär, hur löser vi det. Ibland är man ledsen, arg och frustrerad, men det är vara att gå vidare. Det är barnens förtjänst. Dom stannar inte upp och ältar, dom rör sig framåt, mot nästa. Går vidare...
En väldigt klok kiropraktor sa till mig: " Oftast när man hittar rätt person som hjälper en, så kan man vara säker på att den personen omger sig med de rätta männsikorna."
Hur fasen gör man för att få medicinen genom säkerhetskontrollen förresten? Upp på att göra listan.
Dottern är på väg ur sitt skov, tror jag. Skönt, för oss alla, då lugnet oftast smittar av sig.
Hamnade i en diskussion ang medicinering idag. "Person diskussion" anser att sonen har en intensiv, energisk och aktiv personlighet och tycker inte att medicinering behövs. Att det förändrar hans personlighet, att vi behöver lugn och ro. Så kan man se det och jag förstår att man har åsikter om detta och att medicinering inte passar alla. MEN, om vårt syftet med sonens medicinering var dessa skäl, så har vi misslyckats totalt! Jajamän, han är i full gång jämt, sån är han och har alltid varit. Och det var inte det som var problemet. Men det var allt det andra, som bara hände, på ett ögonblicks sekund, som var problemet. Han var såå uppe i varv att inget gick att stoppa, ganska ofta blev det rent farligt. Som att knäppa av sig bältet och öppna bildörren fast bilen inte stannat än... För att inte tala om hur han antagligen kände sig efter varenda misslyckande, för det blir det, ett misslyckande varje gång det spårade ur. Eller hur han blev bemött av männsikor. Nu är jag inte säker på att han hann reflektera över detta då, han var redan på väg mot nästa grej, men jag såg. Vi har provat en annan medicin än den vi har nu och den var inte bra. Då var han förändrad. Och då bytte vi. Och nu är han sig själv. Full fart från morgon till kväll. Men det går att hejda, han kan fokusera på att spela ett spel, bygga lego, rita. Och ja, vi får lite lugn och ro. Men jag lovar, det är inte för att jag ska ha lugn och ro som han tar tablett varje morgon! Dom beslut som vi "tvingats" ta för att våra barn ska må bra och få de bästa av förutsättningar tror jag inte att man som utomstående förstår. Bara att erkänna för sig själv att han och hon är inte som andra, vi måste få hjälp. Att "hänga ut" sina barn och öppet tala om deras svårigheter. Att säga: jag klarar det inte, jag orkar inte med det. Att ta ett beslut om att ge sin fullt friska 5-åriga son medicin varje dag. För att inte snacka om alla vardagliga saker som jag gruvar mig över, för att jag vet hur det kan gå. Det finns många beslut som skär i mig. Men som måste tas. Och ibland är det val mellan 2 onda ting, vilket gör minst skada, vilket av dom kanske kan funka. Jag tror inte att man kan ha en åsikt om detta om man aldrig varit i den situationen. Att alltid vara beredd att blotta sitt liv för vem som helst.
Medicin är inte rätt för alla, men för sonen och oss är det rätt. Just nu.
Men vi är jäkligt duktiga på att röra oss framåt, inte fastna i det som varit. Det finns inte tid till det, det är alltid något nytt, bra eller dåligt. Vi kör på att nu är det såhär, hur löser vi det. Ibland är man ledsen, arg och frustrerad, men det är vara att gå vidare. Det är barnens förtjänst. Dom stannar inte upp och ältar, dom rör sig framåt, mot nästa. Går vidare...
En väldigt klok kiropraktor sa till mig: " Oftast när man hittar rätt person som hjälper en, så kan man vara säker på att den personen omger sig med de rätta männsikorna."
Känselspröt
Vad är det som gör att man känner hur man ska hantera situationerna som vi ställs inför? Jag vet om det ska lirkas, ignoreras, om jag ska kräva, om jag ska ta till stora rösten eller avleda. Bara på en känsla. Har vi diagnosföräldrar större känselspröt?
Mannen och jag slås ofta, när vi är någonstans, av att både han och jag "plockar" speciella barn. Kanske är det ett beteendemönster som man känner igen. Det är så klockrent ofta!
Tack för alla uppmuntrande ord! Det är skönt att veta att man inte är ensam om dessa känslor. Att man inte är på väg att bli tokig. Det går över. Det blir lite mycket ibland bara...
Vi har sportlov denna vecka. Sonen är klen, jag är klen, vi är hundvakt åt fina hunden och dottern är ett kapitel för sig just nu.
Dottern är en dröm i skolan och en pest hemma just nu. Hon sköter sig jättebra, funkar OK med kompisar (det finns några som finner sig i/tycker att det är OK att hon styr lekarna som en liten överste) och vågar sig på saker hon inte prövat förut. Och det är ju helt fantastiskt! Med hennes "jobbigheter" så är det helt fenomenalt, men hon är ett monster hemma. Hon pallar väl inte egentligen, men håller ihop tills hon kommer hem. Missförstå mig inte, jag är evigt tacksam att det funkar i skolan nu, men det är skitjobbigt med totala härdsmältor VARJE DAG! Tänk om vi kunde få besök av den tjejen som är i skolan varje dag, bara någon gång?! Allt, ALLT är en kamp från det att dörren slår igen. Hon gör läxorna utan att knorra, men får ett utbrott när jag kollar igenom och påpekar om något är fel. Och då är det OM något är fel, det händer inte så ofta. Men hon kanske har glömt en bokstav eller ett ord och då bryter helvetet lös. Först tänkte jag att jag skiter i att säga om det är fel, men ändrade mig. Det är ju det jag ska göra, och annars lär ju hennes lärare göra det och då kommer det väl tillslut inte funka i skolan heller... Bara en sån sak som att be henne borsta tänderna (trots schema)! Hon får det att framstå som den värsta förolämpningen! För att inte tala om vilka diskussioner hon drar igång med lillebror! Ibland undrar jag om det är hon som är 6 år och han som är 10! Hon varvar upp honom tills utbrottet inte går att hejda, trots att vi flera gånger går in och bryter. Men hon kan inte sluta, måste fortsätta tills urladdningen är ett faktum. Då försöker vi hålla undan och ber henne gå in på sitt rum (för att han inte ska förstöra något eller råka göra illa henne) Och då blir hon förbannad för det! Skriker och domderar att vi alltid skyller på henne m m. Och det trots att vi talar om för henne vad skälet är till att hon får gå in på sitt rum. Jag kan lugnt säga att orden: "det är ju DU som dragit igång detta!" ligger på tungan mer än en gång!!
Det är jobbigare med dottern tycker jag. Sonen har ordentliga utbrott, där saker går sönder och man gör illa sig ibland och det är ju skit. Men sen är det ju över. Men dottern, det kan pågå i timmar, ibland dagar. Hon är smart, verbal och martyr och vet precis hur hon ska gå till väga. Ibland tror jag att hon inte ger sig förrens det blir ett ordentligt bråk. Hon kanske också behöver skrika, kasta saker och slåss egentligen?! För att få ut allt på en gång liksom. Inte gå och dra med det i flera dagar. Men vill jag det? Vilket är bäst, härdsmälta eller flera dagars gräl-sjuka?
Mannen och jag slås ofta, när vi är någonstans, av att både han och jag "plockar" speciella barn. Kanske är det ett beteendemönster som man känner igen. Det är så klockrent ofta!
Tack för alla uppmuntrande ord! Det är skönt att veta att man inte är ensam om dessa känslor. Att man inte är på väg att bli tokig. Det går över. Det blir lite mycket ibland bara...
Vi har sportlov denna vecka. Sonen är klen, jag är klen, vi är hundvakt åt fina hunden och dottern är ett kapitel för sig just nu.
Dottern är en dröm i skolan och en pest hemma just nu. Hon sköter sig jättebra, funkar OK med kompisar (det finns några som finner sig i/tycker att det är OK att hon styr lekarna som en liten överste) och vågar sig på saker hon inte prövat förut. Och det är ju helt fantastiskt! Med hennes "jobbigheter" så är det helt fenomenalt, men hon är ett monster hemma. Hon pallar väl inte egentligen, men håller ihop tills hon kommer hem. Missförstå mig inte, jag är evigt tacksam att det funkar i skolan nu, men det är skitjobbigt med totala härdsmältor VARJE DAG! Tänk om vi kunde få besök av den tjejen som är i skolan varje dag, bara någon gång?! Allt, ALLT är en kamp från det att dörren slår igen. Hon gör läxorna utan att knorra, men får ett utbrott när jag kollar igenom och påpekar om något är fel. Och då är det OM något är fel, det händer inte så ofta. Men hon kanske har glömt en bokstav eller ett ord och då bryter helvetet lös. Först tänkte jag att jag skiter i att säga om det är fel, men ändrade mig. Det är ju det jag ska göra, och annars lär ju hennes lärare göra det och då kommer det väl tillslut inte funka i skolan heller... Bara en sån sak som att be henne borsta tänderna (trots schema)! Hon får det att framstå som den värsta förolämpningen! För att inte tala om vilka diskussioner hon drar igång med lillebror! Ibland undrar jag om det är hon som är 6 år och han som är 10! Hon varvar upp honom tills utbrottet inte går att hejda, trots att vi flera gånger går in och bryter. Men hon kan inte sluta, måste fortsätta tills urladdningen är ett faktum. Då försöker vi hålla undan och ber henne gå in på sitt rum (för att han inte ska förstöra något eller råka göra illa henne) Och då blir hon förbannad för det! Skriker och domderar att vi alltid skyller på henne m m. Och det trots att vi talar om för henne vad skälet är till att hon får gå in på sitt rum. Jag kan lugnt säga att orden: "det är ju DU som dragit igång detta!" ligger på tungan mer än en gång!!
Det är jobbigare med dottern tycker jag. Sonen har ordentliga utbrott, där saker går sönder och man gör illa sig ibland och det är ju skit. Men sen är det ju över. Men dottern, det kan pågå i timmar, ibland dagar. Hon är smart, verbal och martyr och vet precis hur hon ska gå till väga. Ibland tror jag att hon inte ger sig förrens det blir ett ordentligt bråk. Hon kanske också behöver skrika, kasta saker och slåss egentligen?! För att få ut allt på en gång liksom. Inte gå och dra med det i flera dagar. Men vill jag det? Vilket är bäst, härdsmälta eller flera dagars gräl-sjuka?
