asfamily

Jag behöver en paus från familjen! Sonen ska ha min uppmärksamhet varje minut (önskar det vore en överdrift, men det är det inte) dottern är på bästa muck-humör och mannen vill ha lika mycket uppmärksamhet som barnen. Det blir för mycket! Jag har ingen plats kvar. Dom kryper in under skinnet på mig. Jag är familjens sambandscentral. Dom förväntar sig att jag ska ha koll på allas scheman, möten och grejjer. Till och med mannen just nu!
Jag älskar min familj, men ge mig en dag för att hämta igen lite. Men det enda som händer om jag försöker stänga av, är att alla blir mer på. "Shiiit, der verkar som om mamman är lite seg. Kom igen, vi pratar med henne hela tiden, allihopa, samtidigt. Men! Vad sur hon blev?!"
Att mannen vill ha min närvaro kan jag mentalt förstå och borde också kunna uppbåda detta. Bara inte just idag, inte just nu. När det väl blir tyst, så vill jag bara att det ska fortsätta vara tyst.  Vill inte att ngn ska ställa några fler gensvars krav. Jag kan inte uppbåda kraft. Fast jag egentligen vill umgås med min man, så kryper jag nästan ur skinnet och letar upp ett tyst hörn.
Kan man säga upp sig som familje-sambandscentral? Och vem blir ersättare i såfall?

Vi diagnosföräldrar ställs ofta inför, om inte samma så, liknande situationer och problem. Det är ju inget konstigt eftersom våra barn utsätts för samma saker. Har varit och läst på Bellans blogg ikväll och slogs då av att vi som föräldrar också löser dessa saker på liknande sätt. Trots att vi inte känner varann. Bellan skrev om hur hon och mannen delar upp sig när sonen inte orkar. Det gör vi också och vi har det alltid som paniklösning om vi lyckats ta oss iväg och det kraschar under tiden. En av oss tar sonen och åker hem. Den andra är kvar (oftast med dottern) och får ta sig hem efter bästa förmåga. Vi pratar en del om det, jag o mannen, ska det verkligen vara så att vi inte ska kunna umgås med människor som en familj? Jag skulle inget hellre, men nu är det som det är och då löser vi det såhär. Intalar mig själv att det inte är för evigt, men jag har inte den blekaste aning om det faktiskt kommer att lösa sig när sonen blir äldre. Time will tell antar jag...
Som det är nu, så kommer vi inte ens utanför dörren innan sonen är arg, dottern surar, mannen gormar åt barnen och jag gormar åt mannen. Å då har vi inte ens fått på ytterkläderna... Inget schema i världen verkar funka på  detta "ut genom dörren-kaos", suck!
 
Dottern och jag har varit i storstan i helgen. Bott på hotell, myst, sovit länge, fikat. Hon funkar såå klockrent när hon får ha en förälder för sig själv. Vi har verkligen haft supermysigt. Ännu mysigare blev det när vi kom hem och mannen hade lagat fin-middag, tänt massor med ljus och köpt alla hjärtans presenter. "När kärlek är kärlek, å aldrig försvinner."

Det enda som överskuggade myset var mammans haltande, har fått en spricka i stortån...av att en vinflaska ramlade ner från ovanpå kylen! "Hej, jag heter DR Sven, vad har du gjort då? Jag har tappat en vinflaska på tån" Kände mig inte alls som en idiot:-/ Ont som satan gör det iaf + att det var en väldigt god flaska rött som gick till spillo!

Denna vän som jag nämnt tidigare. Just nu har jag landat i att jag inte kan lägga min energi på det. Inte just nu, så vårt förhållande kommer att bli något helt annat från nu. Och sen får vi se om det kan redas ut. Lite tid och avstånd kanske kan avgöra om det verkligen var den relation jag trodde att det var. Och om det var det, då ska jag ta lite av reserven och reda ut det hela.



 

går på auto-pilot just nu. Tänker inte, bara blankt. Eller, det är inte sant. Tänker en väldig massa saker, så att det blir blankt. Tankarna snurrar hela tiden. Försöker lösa alla problem, alla hotande situationer i huvudet. Det börjar bli rörigt. När det inga tankar släpps ut, utan bara nya fyller på. Det blir rörigt. Ska försöka få ur mig några här, så får vi se om det blir lättare..
Tittade på dokumentären "Min håriga familj" (handlar om Ing-Mari Persson och hennes schimpanser) i lördags. Och nu kommer ngt som jag inte har några som helst belägg för, men som jag slogs av när jag såg den. Mannen har varnat mig för att yppa detta utanför hemmets dörrar, men jag blev lite fascinerad. Mina barn och schimpanserna reagerade på liknande sätt i ganska många situationer! Jag ska ge några exempel:
1. När jag varit borta ett tag och kommer hem, så blir det överslag för sonen. Det skriks, kastas saker, springs runt och i vissa fall slåss. Och detta i glädje, antar jag. Schimpanserna gjorde likadant när dels en schimpans,dels Ing-Mari, som varit borta en stund, kom tillbaka in i gruppen.
2. En okänd människa eller schimpans kommer in och oron hos aporna drar igång direkt. Vissa utagerar, vissa drar sig undan coh en del är alldeles FÖR på. Samma hemma hos oss när ngn kommer och hälsar på oförberett eller om det är ngn dom inte känner.
3. En schimpans sitter och pillar med en PET-flaska. Han/hon får inte ut det som är där i. Det slutar med att han/hon skriker, kastar flaskan och slår en förbi passerande schimpans. På samma sätt hanteras, alltför ofta, frustration här hemma.
Jag hoppas att man förstår att dessa reflektioner är mina reflektioner. Och det inte för att på något sätt nedvärdera, kränka eller förlöjliga mina barn eller några barn över huvudtaget!
Ing-Mari har ett sätt att föra sig i dessa situationer. Hon är den enda som har detta unika förhållande med schimpanserna. Jag funderade på om mina barn skulle reagera på samma sätt som schimpanserna gör i hennes närhet. Skulle hon kunna hantera härdsmältorna hos mina barn med bara sin erfarenhet från schimpanserna? Vi bor ju i samma stad, så man får väl fråga ;-o
Vore coolt och se, eller?

Jag är besviken. Känner mig lurad och ljugen för. Någon i min närhet, som jag trodde fanns för oss eller för mig iaf, har visat en sida jag inte trodde fanns. Ska jag acceptera denna sida och fortsätta relationen, ska jag låta denna relation rinna ut i sanden, ska jag låtsas som om inget har hänt? Kan jag leva med det här draget eller kommer jag alltid ha det i bakhuvudet? Jag vet inte, vet varken ut eller in. Men uppenbarligen finns det ngn anledning till att lögnerna blev lättare än ärligheten. Och det trodde jag inte behövdes. Varför förväntas det att jag ska acceptera en massa saker, men denna någon, får fritt välja det man vill?

Det är rörigt i mitt huvud just nu... Det känns som jag famlar, letar efter en universal lösning på hur sonen blir bemött, härdsmältorna och svårigheterna. Vem fasen gav oss denna situation utan en manual?! Kan inte någon bara skapa en manual: Raseriutbrott under R, Utagerande under U, så här gör du och det funkar ALLTID! Universal lösning, det är allt jag kräver... Diagnoshantering for dummies, JA TACK!

Vi har "kommit över" en, eller två egentligen, människor med stora hjärtan. Dessa två unga människor vill umgås med sonen, gillar honom trots allt det jobbiga. T har varit "fröken" i sonens AS-grupp i 1 år och pluggar nu, så hon är väl medveten om allt det jobbiga. Sonen var i super dåligt skick när han kom dit, men nu mår han så bra. Tack vare dessa människor! Sonen diggar T och var ledsen när hon slutade, så det är verkligen jättekul att hon och "frun" vill fortsätta träffa honom. Vi ska träffa LSS handläggaren för att se om vi kan få använda dom som avlösare eller stödperson. Hoppas! Annars tar vi det ur egen ficka. Det är ju inga andra hål som pengarna rinner ut från i den fickan menar jag...
 
Som sagt, det är rörigt i huvudet just nu...

Mannen är iväg på kill-skoterresa, Lofsis -Åre t/r. Sonen är på kortis i helgen och jag o dottern ska spendera helgen på hotell i Sthlm. Sweet!