asfamily

Verkar som det ordnar sig med skolan trots allt.
Stor sten som faller av, och man hoppas att man slipper lyfta upp den igen.
Det blir en specialklass för sonen såklart.
Och med erfarna pedagoger som hållit på sen -96.
-96.
Ett sammansvetsat gäng med en plan.
Och vi måste stå på sidan om......wow.
Vi får inte vara med och peta och ringa och planera och och och......men inte nu.
Nu ska vi vara föräldrar.
????
Hur gör man då?   ;)
Spännande.

hm
På fredag skall kommunen ha kommit med svar......till Skolinspektionen, undrar vad dom svarar?

Jahapp, det var ett steg, bara några till kvar då.

//pappan

http://gd.se/nyheter/gavle/1.2638762-elev-fick-inte-plats-skola-anmals

Vi har som bekant anmält till skolinspektionen när det gäller sonens skolgång och vi hittade detta i den lokala tidningen imorse.
Igår blev vi kontaktade av lokalradion, dom vill göra en intervju. Vi har inte bestämt oss än. 
Jag känner att om detta ska publiceras så vill jag gärna att det ska ge något. Inte för oss, utan för framtiden. Jag ställer mer än gärna upp OM det kommer att leda till förändringar. Om det leder till en större acceptans. Om det leder till att denna kommun och dess politiker inser att dessa barn finns och att det ska vara en självklarhet att de får det stöd som de har rätt till. Då är jag med. Men inte om det bara är för att hänga ut någon och peka finger. Nä, då är det ingen nytta. För någon av oss. En smäll på fingrarna får dom ändå, av skolinspektionen.

Jag hoppas att kommunen tar sitt ansvar och svarar sanningsenligt. Förresten, om de inte gör det, så är jag nog villig att ta strid...

//Mamman
 

Vi var barnfria igår kväll jag och mannen. God mat, vin och prat som inte blev avbrutet. På några timmar har man tankat vuxentid som ska räcka tills nästa gång. Jag tror att förhållanden i diagnosvärlden är väldigt vana att inte vårdas ordentligt, men att det ändå räcker med det som är på något sätt. Och att det inte behövs mycket för att blåsa liv i det, några få timmar av prat som inte blir avbrutet av diagnoser. Så mycket man hinner avhandla när man får prata ostört. Fast kanske är det så vi fungerar, effektiva med det mesta vi gör, för man vet ju att man måste passa på medans tid är. Vår bästa tid är nu liksom...
Jul och Nyår har ju som bekant passerat och aldrig obemärkta hos oss. I år njöt jag av julen för första gången på flera år! Barnen kom igenom utan större utbrott. Visst är det speedat och spänt, men det är väl "normala" barn också?! Julefrid första gången, med hjälp av kortis. Sonen åkte dit på juldagen och mammahjärtat kändes som om det skulle gå sönder. Tusen gånger var jag på väg att ringa  kortis och säga att han inte skulle komma. Men kloka A på kortis sa: "Hörru mamman, nu tänker du åt fel håll. Låt sonen vila från julkrav på kortis." Och så blev det.

I diagnoslandet får man tydligen välja, "vill ni att jul eller nyår ska funka". Nyårsafton spenderades med vänner. Sonen var i övervarv redan på morgonen och det blev inte bättre när vi kom på plats hos vännerna. På under timmen hade han slagits, sparkats, spottat och mamman hade, på sitt inte pedagosgiska sätt, skällt. Tillslut lyckades mannen få någon minut där sonen var mottaglig för förslag och fick honom att sätta sig med en film. Men en känsla av: va fan!, kröp under skinnet. På något sätt så har det blivit så att för att alla ska ha trevligt, så krävs det att sonen får"eget rum" där han kan få "gå undan". Och det är ju egentligen bra, men nu ska han bara vara där och motas friskt av de andra barnen när han kommer till dom. Jag fattar, han fattar inte hur han ska umgås med andra barn, men det känns inte rätt i magen att han sitter själv och tittar på film för att de andra barnen/vuxna ska ha en bra kväll. Inget barn hade någon tolerans eller tålamod med honom och det kravet ställdes inte heller på dom av deras föräldrar. Nej, nästa år gör vi på ett annat sätt. Och sonen ska få vara med, i samma rum som alla andra. Kanske blir det kaos, kanske inte...

Jag har sagt upp mig och fått ett nytt jobb(som L redan har gissat). Jag bestämde mig för att acceptera, förändra eller sticka. Tillslut valde jag sticka. Jobbet har tidigare varit mitt andningshål från diagnoslandet, men när det slutade att vara så måste jag bestämma vad som var viktigt. Som en trebent pall, hälsa, familj och arbete. När alla benen börja vackla, då måste man se till att fixa det.

Tack alla ni som läser och tack alla ni som skickar så fina och stöttande kommentarer. Jag är oändligt tacksam.