inte än...
(Duktig flicka)
En dag bestämde jag mig för
att bryta ihop
Och göra det så ambiöst
att ingen kan kalla det halvdant
En dag bestämde jag mig för
att springa in i väggen
Och falla så fullständigt hårt
att ingen kan kalla mig klen
(marie björk, animaordochbild.se)
Det är när lugnet lägger sig som man känner hur förtvivlat trött man är. Kanske är det tur att lugnet oftast inte varar...vem ska då stå pall?!
Idag är jag glad och tacksam över sonens sinnesfrid. Med den nya medicindosen är det underbart att se en sida som så länge varit i skymundan. Höra sonen skratta så hjärtligt, reflektera över saker utanför bilfönstret, sätta ord på känslor och händelser. Det gör allt enklare och jag ser inte bara jobb när jag ser honom. Jag ser killen som varit gömd bakom diagnoserna. Hur stor han blivit, hur rolig han är, hur fin han är!
Samtidigt ger det tid till mig och att snudda vid allt det obearbetade.
"Grin and bear it, grin and bear" eller som en annan vis diagnosmamma skrev: stiff upperlip.
Diagnosföräldrar skulle vinna vilken tävling som helst i att hålla masken.
En dag bestämde jag mig för
att bryta ihop
Och göra det så ambiöst
att ingen kan kalla det halvdant
En dag bestämde jag mig för
att springa in i väggen
Och falla så fullständigt hårt
att ingen kan kalla mig klen
(marie björk, animaordochbild.se)
Det är när lugnet lägger sig som man känner hur förtvivlat trött man är. Kanske är det tur att lugnet oftast inte varar...vem ska då stå pall?!
Idag är jag glad och tacksam över sonens sinnesfrid. Med den nya medicindosen är det underbart att se en sida som så länge varit i skymundan. Höra sonen skratta så hjärtligt, reflektera över saker utanför bilfönstret, sätta ord på känslor och händelser. Det gör allt enklare och jag ser inte bara jobb när jag ser honom. Jag ser killen som varit gömd bakom diagnoserna. Hur stor han blivit, hur rolig han är, hur fin han är!
Samtidigt ger det tid till mig och att snudda vid allt det obearbetade.
"Grin and bear it, grin and bear" eller som en annan vis diagnosmamma skrev: stiff upperlip.
Diagnosföräldrar skulle vinna vilken tävling som helst i att hålla masken.
osså ler livet en stund
Striden är tillfälligt över. Till slut valde kommunen och deras modiga utsände att göra en tillfällig lösning, dock den bästa lösningen för sonen just nu. Han får gå kvar i sin nuvarande grupp och kommunen anställer en lärare för hans skolgång. Ja, han borde ha en skolplacering i AS-grupp. Men det sumpade dom ju och jag är glad att dom till slut lyssnade till vad han behöver och inte bara tryckte in honom någonstans. Problemet är ju inte löst dock, bara skjutet på framtiden i bästa kommun-anda. Han måste ju fortfarande ha en skolplacering, och hur dom tänker lösa det har jag ingen aning om. Men nu får vi rå om underbara barn och fröknar en stund till och sonen får en bra höst och kanske vår.
Vi kommer att ligga på kommunen som iglar under hela hösten för att detta inte ska falla i glömska igen. Inte för att jag tror att dom glömmer denna fight i första taget... Vi kommer att anmäla hela händelsen till skolinspektionen, såhär får det fn inte gå till. Dels för andra barns och föräldrars skull och dels för att jag hoppas att det driver kommunen att vara självkritiska och se över sina rutiner. Det är barn som de hanterar och inte vilka barn som helst. Det är barn som mår psykiskt dåligt av oreda och att inte veta ! Jag hoppas att dom i fortsättningen lyssnar på de som känner dessa barn bäst, oavsett om det är föräldrar, personal eller både och. Kanske, kanske har sonens första tid i skolan "stryka på foten" så att något annat barns framtida skolgång funkar och då är det värt det!
Osså ler livet en stund.
Vi trixar med sonens medicindosering, bättre eller sämre? Svårt att säga än, men helgen har varit riktigt härlig!
Dottern ler ikapp med solen. Hjälpsam, lugn och trevlig.
Osså ler livet en stund
Vi kommer att ligga på kommunen som iglar under hela hösten för att detta inte ska falla i glömska igen. Inte för att jag tror att dom glömmer denna fight i första taget... Vi kommer att anmäla hela händelsen till skolinspektionen, såhär får det fn inte gå till. Dels för andra barns och föräldrars skull och dels för att jag hoppas att det driver kommunen att vara självkritiska och se över sina rutiner. Det är barn som de hanterar och inte vilka barn som helst. Det är barn som mår psykiskt dåligt av oreda och att inte veta ! Jag hoppas att dom i fortsättningen lyssnar på de som känner dessa barn bäst, oavsett om det är föräldrar, personal eller både och. Kanske, kanske har sonens första tid i skolan "stryka på foten" så att något annat barns framtida skolgång funkar och då är det värt det!
Osså ler livet en stund.
Vi trixar med sonens medicindosering, bättre eller sämre? Svårt att säga än, men helgen har varit riktigt härlig!
Dottern ler ikapp med solen. Hjälpsam, lugn och trevlig.
Osså ler livet en stund
Som en tiger
Huvudet bubblar, osar, snurrar.
Kommunen valde en lätt väg ut, men tvärnit. Det MÅSTE vara lättare att göra saker rätt på en gång istället för att behöva börja om. Kanske för att det finns så många föräldrar som inte vet att de kan kräva mer eller faktiskt inte orkar ta en ny strid.
Kvinnan som ringde mig hoppades åtminstone på att jag skulle nöja mig med det bedrövligt dåliga beslutet. Stolt över att ha löst denna "incident" på en vecka, meddelade hon mig att de beslutat att placera sonen i den AS-gruppen som ligger 1,5 mil från där vi bor. När vi har 3 st AS-grupper i närheten. Den närmsta 1 km bort och 4 km till den som ligger längst bort. Verkar fullkomligt logiskt...
Helt över huvudet på oss, på dagispersonalen och den blivande skolklassen (som inte heller hade en aning om att de skulle få ett till barn) Hur i helvete tänkte dom då?!! Jag fullkomligt exploderade! Hur vågar dom ta ett beslut utan att ens fråga oss eller dagis vad han behöver! Att han ska åka skolskjuts 3 mil varje dag, när han knappt fixar 3 km idag, hade dom ingen aning om. Att han extremt känslig för gruppdynamik m.m hade dom ingen aning om. "Det hade ni vetat om ni hade bemödat er att ha en dialog med oss och personalen i den nuvarande gruppen" morrade jag fram. Jag kan nog lugnt säga att samtalet inte gick som hon trodde. Hur som helst, idag återkom hon (efter att jag krävt det) med att det kommer att bli en speciallösning för sonen i någon av de As-grupperna som ligger närmare. Hon undrade försiktigt vilken vi föredrog. Väldigt rart, men hon har ju fortfarande inte fattat innebörden av DIALOG. Jag hänvisade (i ganska artig ton) henne till personalen på dagis. Jag har fullt förtroende för att de ger henne en full bild av vad sonen behöver och var han kan tänkas utvecklas bäst, vilket jag oxå upplyste henne om. Men allt detta lät som fullkomliga nyheter för henne! Bedrövligt och uselt är det enda som kommer upp i huvudet. Som ni säkert förstår är detta en väldigt förkortad version, den andra skulle bli för lång och med för många svordomar...
Vi har ändå beslutat oss för att ta detta till skolinspektionen, då kommunen i flera avseenden faktiskt brytit mot skollagen. Kanske kan det förhindra att precis det här händer någon annan.
Visst är det konstigt att, av 5 personer som vi kontaktat ang detta, så är det bara 1 som har stake nog att ringa tillbaka när man bett om det?!
Ersätter kommunen mig för den tid och energi jag förlorat? Tid och energi som jag kunde spenderat med den glada gubben? "Man är aldrig upprörd för de skäl man tror" Up my ass Pollack! I det här fallet är jag upprörd exakt av de skäl jag tror! Eller?
Nog med tid har lagts hos sur-gubben, nu väljer jag den glada.
Will you be there for me when I'm losing ground?
Will you be my voice when I can't make a sound?
Will you pick me up again?
I wonder
När vi fightas mot omvärlden eller bara med oss själva, så går tankar till barn som inte har någon som kan vara deras röst och sköld. Ingen som plockar upp spillrorna, tar fram limmet och gör allt bra igen. Det borde vara körkort på föräldrarskap.
Tack fina, fina U, K, A-K och I för all uppmuntran, förståelse och engagemang. Ni är värd er vikt i guld och borde få betydligt mycket mer uppskattning och gehör för det ni gör för barnen varje dag!
Mitt i striden, inser man att man har en hel supporterklubb bakom sig. Människor, som så fort de hör ordet kamp, är villiga att hjälpa, stötta och kämpa. HAB, kortis-personal, dagispersonal och vänner. Så himla häftigt! Och plötsligt inser kommunen, och vi, att vi inte är ensamma i kampen.
Kommunen valde en lätt väg ut, men tvärnit. Det MÅSTE vara lättare att göra saker rätt på en gång istället för att behöva börja om. Kanske för att det finns så många föräldrar som inte vet att de kan kräva mer eller faktiskt inte orkar ta en ny strid.
Kvinnan som ringde mig hoppades åtminstone på att jag skulle nöja mig med det bedrövligt dåliga beslutet. Stolt över att ha löst denna "incident" på en vecka, meddelade hon mig att de beslutat att placera sonen i den AS-gruppen som ligger 1,5 mil från där vi bor. När vi har 3 st AS-grupper i närheten. Den närmsta 1 km bort och 4 km till den som ligger längst bort. Verkar fullkomligt logiskt...
Helt över huvudet på oss, på dagispersonalen och den blivande skolklassen (som inte heller hade en aning om att de skulle få ett till barn) Hur i helvete tänkte dom då?!! Jag fullkomligt exploderade! Hur vågar dom ta ett beslut utan att ens fråga oss eller dagis vad han behöver! Att han ska åka skolskjuts 3 mil varje dag, när han knappt fixar 3 km idag, hade dom ingen aning om. Att han extremt känslig för gruppdynamik m.m hade dom ingen aning om. "Det hade ni vetat om ni hade bemödat er att ha en dialog med oss och personalen i den nuvarande gruppen" morrade jag fram. Jag kan nog lugnt säga att samtalet inte gick som hon trodde. Hur som helst, idag återkom hon (efter att jag krävt det) med att det kommer att bli en speciallösning för sonen i någon av de As-grupperna som ligger närmare. Hon undrade försiktigt vilken vi föredrog. Väldigt rart, men hon har ju fortfarande inte fattat innebörden av DIALOG. Jag hänvisade (i ganska artig ton) henne till personalen på dagis. Jag har fullt förtroende för att de ger henne en full bild av vad sonen behöver och var han kan tänkas utvecklas bäst, vilket jag oxå upplyste henne om. Men allt detta lät som fullkomliga nyheter för henne! Bedrövligt och uselt är det enda som kommer upp i huvudet. Som ni säkert förstår är detta en väldigt förkortad version, den andra skulle bli för lång och med för många svordomar...
Vi har ändå beslutat oss för att ta detta till skolinspektionen, då kommunen i flera avseenden faktiskt brytit mot skollagen. Kanske kan det förhindra att precis det här händer någon annan.
Visst är det konstigt att, av 5 personer som vi kontaktat ang detta, så är det bara 1 som har stake nog att ringa tillbaka när man bett om det?!
Ersätter kommunen mig för den tid och energi jag förlorat? Tid och energi som jag kunde spenderat med den glada gubben? "Man är aldrig upprörd för de skäl man tror" Up my ass Pollack! I det här fallet är jag upprörd exakt av de skäl jag tror! Eller?
Nog med tid har lagts hos sur-gubben, nu väljer jag den glada.
Will you be there for me when I'm losing ground?
Will you be my voice when I can't make a sound?
Will you pick me up again?
I wonder
När vi fightas mot omvärlden eller bara med oss själva, så går tankar till barn som inte har någon som kan vara deras röst och sköld. Ingen som plockar upp spillrorna, tar fram limmet och gör allt bra igen. Det borde vara körkort på föräldrarskap.
Tack fina, fina U, K, A-K och I för all uppmuntran, förståelse och engagemang. Ni är värd er vikt i guld och borde få betydligt mycket mer uppskattning och gehör för det ni gör för barnen varje dag!
Mitt i striden, inser man att man har en hel supporterklubb bakom sig. Människor, som så fort de hör ordet kamp, är villiga att hjälpa, stötta och kämpa. HAB, kortis-personal, dagispersonal och vänner. Så himla häftigt! Och plötsligt inser kommunen, och vi, att vi inte är ensamma i kampen.
