Buhuuuu
Sist jag skrev hade semestern precis börjat och nu är den ÖVER!!!! Vad hände? Ungarna börjar vardag på måndag och jag börjar jobba. Har haft paralyserande ångest hela veckan. Och det är skitdumt för man får INGET gjort och man njuter inte av sin sista lediga tid. Hur som helst kändes allt lättare när bossen ringde för att tala om att hon ska sluta (halva ångesten försvann)
Hur semestern har varit? Jättebra, 4 dagar HELT själv, 5 dagar i Frankrike med mannen och resten på hemmaplan med hela familjen. Fast det ska erkännas att det kryper i skinnet på mig när jag hört "mamma" ca 60 ggr /min. Jag önskar att jag överdrev, men icke. Så är det med en son som bara klarar av att ha fokus på en person (och det är jag)
Semester för barnen är inte odelat bra, man märker ganska snabbt att vardag funkar bättre för dom. Vi vill släppa allt vad vardag heter på semestern och då blir det kaos. Shit att vi går på det varje år!
Sonen är inskriven på barn igen, SUCK! Dom vet inte om det är kramper igen eller något annat (jag tippar kramper, för allt det andra är för läskigt att tänka på) En till höst med sjukhus, jag tuppar av. Varje gång man sätter sin fot i entrén, så slår komahjärnan på. Man blir zombie, gäspar och tar inte ett enda steg mer än man måste. Allt av ren och skär överlevnad tror jag. Att ligga still i en 80 cm sjukhussäng med prassliga lakan utan möjlighet att lämna rummet en sekund. Ja, då behövs en zombiehjärna. Skulle man vara normalt aktiv skulle man nog skrika efter lugnande efter en kvart. Allt tar sån tid på sjukhus, why?
Hur semestern har varit? Jättebra, 4 dagar HELT själv, 5 dagar i Frankrike med mannen och resten på hemmaplan med hela familjen. Fast det ska erkännas att det kryper i skinnet på mig när jag hört "mamma" ca 60 ggr /min. Jag önskar att jag överdrev, men icke. Så är det med en son som bara klarar av att ha fokus på en person (och det är jag)
Semester för barnen är inte odelat bra, man märker ganska snabbt att vardag funkar bättre för dom. Vi vill släppa allt vad vardag heter på semestern och då blir det kaos. Shit att vi går på det varje år!
Sonen är inskriven på barn igen, SUCK! Dom vet inte om det är kramper igen eller något annat (jag tippar kramper, för allt det andra är för läskigt att tänka på) En till höst med sjukhus, jag tuppar av. Varje gång man sätter sin fot i entrén, så slår komahjärnan på. Man blir zombie, gäspar och tar inte ett enda steg mer än man måste. Allt av ren och skär överlevnad tror jag. Att ligga still i en 80 cm sjukhussäng med prassliga lakan utan möjlighet att lämna rummet en sekund. Ja, då behövs en zombiehjärna. Skulle man vara normalt aktiv skulle man nog skrika efter lugnande efter en kvart. Allt tar sån tid på sjukhus, why?
