asfamily

Att leva i diagnosvärlden (räknar alla typer av spektrum hit, även adhd) är som att försöka bestiga Mount Everest utan erfarehet, inte en aning om vad man skulle haft med sig dit helt enkelt.
Utan det fick man reda på första vändan på väg upp, suck, bara och vända ner igen och ta med sig mer och rätt saker. Och försöka igen. Efter flera vändor kanske man tar sig upp, med syrgas, hjärtklappning, andnöd, nedbruten, tvärslut både fysiskt och psykiskt.
Och när man väl lyckats ta sig upp en gång för att komma ner igen, få reda på att man måste upp igen.
Men denna gång med helt andra prylar, man får inte ha med sig samma..........
Och sen måste man upp igen, och igen.

Medan en vanlig "normal" familj får springa upp på Kebnekaise, en dagstur som man klarar av med måttlig ansträngning och egentligen med ingen extra utrustning........

Så kan man väl beskriva våran "arbetsbörda"?!
Vi båda måste ibland bestiga ett berg, men vårt är fan så mycket högre, mycket svårare och kräver ordentligt med planering och förberedelser, och utgången är väldigt oviss om man överhuvud taget kommer fram, bara att ta sig till foten kräver en hel del. Och då har dom andra redan återvänt hem för länge sen...........

//pappan