asfamily

Med sonen och dottern vänder vi oss ut och in för att bena ner saker i små delar, så att det ska bli lättare för dom. Tar det steg för steg, förklarar, gör det så begripligt vi kan. To quit while you're ahead. Oftast, i allfall. Man kan ju lugnt säga att man går på sina minor och utbrotten kommer som räkningar i brevlådan.

Men jag delar inte ner det i delar för mig själv. Jag menar inte rent praktiskt, utan i tanken. Att varje "sak" som vi ska göra med barnen, borde jag dela ner känslomässigt. Inte så mycket i förväg kanske, utan mer när vi är mitt i det. Dela ner det i: Ok, nu gick det bra att sitta ner och äta på McD. Då kanske jag får köpa att det blir lite sämre en stund, för nu är dom trötta i huvudet av den ansträngningen.
Jag måste dela ner det för mig själv, där och då, för att inte hamna i besvikelse och frustration. Köpa det dåliga, för att jag förstår det bra. För det är det bra, som är den stora ansträngningen.

Förra helgen var vi på stan med sonen. Världens mardrömsscenario egentligen, lönehelg. Men det gick bra. Lyckades t o m att få honom välja lite kläder. 1,5 timme, sen åkte vi hem innan det spårade ur. Kom på mig själv med att tänka: "Jaha, hade velat vara kvar lite längre." Men kom på att, va fasen det gick ju bra i 1,5 timme! Dessutom slogs jag av att vår son, uppförde sig bättre än många andra. Både barn och vuxna.

Det är viktigt för mig. Att även om de har svårigheter, så ska dom vara väluppfostrade, veta vilka regler som gäller, vad som är rätt och fel.  Jag accepterar diagnosernas svårigheter och beteenden. Men jag köper inte ouppfostran. Det är svårt att veta skillnaden, känna gränsen, anpassa kraven, vad är diagnos, vad är fasoner. Och vi har kämpat med uppfostran mitt i allt, men det känns skönt när man ser att det faktiskt har gått in. Okej, dom kanske inte är väluppfostrade med mig och mannen. Men med andra människor och i andra situationer så är dom det. Och det är ju helt fantastiskt.

Dottern fyller 12 snart. Och hon kommer nog att driva både mig och mannen till vansinne snart. Hon är väldigt tonårig och jag antar att det bara är början. Hon har extremt kort stubin, smäller för minsta lilla. Det är som om alla nerver ligger på utsidan. En blick, "fel blick", från oss och så är hon igång. Hon kan ringa till jobbet och gorma över att mackorna inte duger (fast hon åt dom till frukost). Det har ALDRIG hänt förr. Jädrar, vilket humör! Hon försöker styra och ställa här hemma, allt försöker hon få på sitt sätt. TV, mat, aktiviteter. Kräver kompromisser från oss, men vägrar kompromissa själv. Måste hon ge vika för "den stora massan", då smäller det. Det är stora gester, drama, minspel, hela kittet. 
Och här, kan jag säga, är det skit svårt att urskilja vad som är diagnosen och vad som är tonis. Mentalt skitjobbigt, att hela tiden gå på lina. Vi försöker att inte bemöta hennes nycker, men det är inte lätt att inte gå igång på hennes beteende ibland. Det är så provocerande och hon lär sig otroligt fort vilka knappar hon ska trycka på. Och det är bara börja än...

Med sonen känner jag äntligen en viss ro. Det går bra i skolan. Dom är erfarna och förberedda. Det är skönt att äntligen känna att det kommer att gå bra. Det finns en framtidstro, han kommer att klara sig. Det som vi alla har jobbat för så länge. Han har fått en fantastisk grund med fina fröknar och det visar sig nu. Han är förberedd på bästa tänkbara sätt. Alla runt honom jobbar åt samma håll, strävar mot samma mål. Och det kommer gå bra.
"Plötsligt händer det!"

Stora kramar till fina bloggmammor, jag har läst. Trots min tystnad...