Brist
Sonen har börjat med EP medicinen och det verkar funka mot hans "sjunk". Det är snart 5 veckor sen och det är ju jättebra! Nackdelen med det är att han liksom fastnat i precis den där otroligt jobbiga speedade fasen som är precis innan.
Och det är där bristen kommer in. Bristen på att känna sig som förälder. Eller nä. Och nu tänker jag hänga ut mig själv. Bristen på glädje är det. Bristen av att känna glädje av att vara med sonen. Det är inte kul just nu och har inte varit det på ganska länge och det känns skit. Jag vill känna att jag vill vara med honom, känna att det är kul.
Hade ett samtal med en barnpsykolog på HAB för ngn vecka sen. Jag har alltid varit väldigt positiv till stödet och hjälpen vi fått från HAB, men denna gång fick jag verkligen kämpa för att hålla mig lugn. Jag ringde dit för att försöka få hjälp med sonens utagerande beteende, som hela tiden eskalerar. Jag hade en tanke på KBT, men blev uppläxad och idiotförklarad. Hon förklarade för mig att barn med AS inte förstår sin omgivning och att man måste hjälpa dom med det, annars kommer utbrotten. Nähä!
Hon talade om att man måste ha en tillrättalagd tillvaro för dessa barn och att vi vuxna inte kan lägga på honom att lära sig hantera sin ilska eftersom det troligtvis bara är så att vi inte förstår. Nähä!
Det var ju därför jag ringde! Vi vet inte hur vi ska hantera detta och behöver hjälp. Han har föräldrar som förstår vad han behöver och vi försöker vårt allra bästa. Han har fina, fina fröknar som förstår vad han behöver och som försöker sitt allra bästa. Men när det inte räcker då? När hela han tillvaro är tillrättalagd och utbrotten kommer för att han vill styra sin tillvaro totalt. Är det då inte lite så att han ska få lära sig hur han ska göra för att inte brinna av hela tiden. Eller lär oss hur vi ska lära honom. För han MÅSTE lära sig att hantera sin ilska när han är bland andra barn och vuxna och inte brinna av när det inte blir som han vill. Han måste få ngn nyckel för hur han ska göra för att inte det ska hända. Vi finns ju inte alltid tillhands för att styra upp och släta över. Han måste lära sig det, så han kan göra det själv. Hur ska han annars göra under sin uppväxt eller som vuxen?! Jag kan ha helt fel och om jag är den som utlöser detta beteende hos honom så är jag den första att ge med mig och säga: Jag fattar inte, lär mig istället. Men faktum kvarstår, nog måste väl han få ett sätt att hantera sin ilska. Eller?!
Mamma ringde idag för att ge lite positiv "feedback". Sonen var hos dom igår och sov över (dom träffar honom varannan månad ungefär). Hon talar om att allt gått så bra, ja han är speedad. Men att han både ätit och sovit bra. Att han alltid gör det hos dom, att det aldrig är ngr problem. Att dom väljer vilka strider som ska tas och att han själv får välja precis vad han vill till mat. Och att det vore mycket bättre för honom om alla tänkte så. Avslutade med: tänkte att det kunde vara kul för dig att höra ngt positivt ngn gång.
Exakt vad var det som var positivt? Att allt gått bra, ja det var bra. Men sen... jag hörde inte det positiva. Men jag höll mig lugn, för uppenbarligen trodde hon verkligen att hon hade universal lösningen som vi inte tänkt på. Jo tjena!
Mitt upp i detta så har jag en arbetsbörda som plötsligt blivit enorm, orimlig.
Det är tur att ni finns alla fina som varit in och läst här. Det ger mig glädje!
Kramar till alla och en var.
Åh.. Skickar styrkekramar!
Känner igen det där med att inte känna glädje.. Har haft såna känslor i perioder, när det är jobbigt. När man känner maktlöshet. När man inte får hjälp och när man känner sig otillräcklig.
Men du är alltid den bästa mamman för ditt barn!
Så det så! (Fast det vet du ju redan förstås :) )
Hoppas det finns någon annan du kan ringa till, som fattar att ni har kunskap men behöver stöd.
Har sonen nån medicin?
Har ni nån avlastning?
Assistans?
Kramar om!
Nina
Hej vännen!
Hmm...vad säger man?
Det är inte konstigt att folk i allmänhet inte fattar hur vi har det, när inte ens de sk experterna gör det. De vet precis hur man ska göra och vad som krävs i teorin, men sen då?
Jag tror iallfall inte att de fattar, fattar på riktigt.
Jag känner igen mig så väl, och visst behöver de hjälp men HUR, det är ju det man vill ha hjälp med. Vi har samma problem med att hantera aggresionerna och jag går också bet på hur. Inget verktyg funkar och det är rent ut sagt skitjobbigt!
Känner även igen mig i din situation med din mamma. Jag hade inte heller sett det som positivt, det är ju alltid skillnad när de är på bortaplan ett kort tag. Då kan man ju anpassa ALLT efter barnen, men det funkar ju faktiskt inte i vardagen. Det finns ju andra måsten där, som man inte kan lägga åt sidan som man kan om man är barnvakt.
Min morsa har gått med "skygglapparna" på och sagt att det går så bra, det är ingen fara, lite arga är ju alla barn.
Eller hur?
Jag känner med dig, för jag tror inte att man kan fatta hur vi har det om man inte är i den sitsen, och det kanmankanske inte begära heller. Men det vore ju önskvärt att bli tagen på allvar i det man känner och säger.
Hoppas verkligen att ni kan få hjälp med detta på något sätt, någonstans.Och om ni hittar ett bra sätt att hjälpa honom ta itu med sina aggressioner som funkar är jag supertacksam om du delar med dig.
Styrkekramar till dig och familjen!
Jag tänker på er och hoppas på en positiv förändring.
Lena
Hej vännen!
Om du vill hälsa på vår blogg finns den på nytt ställe från idag. Den gamla gjorde mig galen för det funkade nästan aldrig :-/
Nya länkadressen är;
http://vitavox.blogspot.com/
Kram och välkommen om du får lust//Lena
Du är inte ensam! Känner så väl igen mig i det du skriver ang att ej ha intresse att vara med sitt barn. Denna tanke och känsla har jag haft 1000gr. Jag har också fått bekräftat för mig att det är helt normalt! Detta, både av bup, släkt och vänner. Det tar något oerhört på krafterna att handskas med barn med ADHD/as. Du vill kunna känna att du vill umgås med honom, skriver du. Det har ofta varit min högsta önskan! Att vara en "normal" förälder med "normala" känslor och intresse. Det är få som hade känt annat än de vi gemensamt känner som har barn med dessa diagnoser. Glöm inte det! Vi gör så gott vi kan och mer kan vi inte göra, då vi ovanpå detta måste överleva själva! Jag förstår dig 100% och delar samma känslor som oftast med undantag för några dagar ibland.
Du är en supermamma!
många upplyftande kramar!
Hej! Läser i kapp här lite eftersom tiden har en förmåga att försvinna...Jag känner med dig, de där känslorna kommer emellanåt. När man är inne i perioder då man bara får sparkar och slag så är det tufft. Men på nåt sätt tar man sig vidare och lever på de små stunder man får lite kärlek tillbaka.
Jag har också många gånger efterlyst ett sätt för sonen att hantera sin ilska. Vi kör med vår boxningssäck som hänger lätt åtkomlig för sonen. Men när han är inne i ett utbrott så blir det det gamla vanliga - allt i hans närhet råkar illa ut. Boxningssäcken går han inte till... Vet inte hur man ska få honom till det?! Vi får meddela varandra när vi hittat patentlösningen :-)
Skickar dig en massa styrkekramar!
//Bellan
