När och hur
En klok barnpsykolog sa till oss: Ni kommer att veta när det är dags att börja prata med barnen om diagnoserna.
Med dottern var det på en gång som gällde och väldigt avspänt.
Med sonen... ja, nu känner jag att det måste börja tas upp. Men detta är svårare.
Jag vet inte hur mycket han faktiskt tar in.
Jag vet inte hur mycket vi ska ta upp.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vet inte när.
Jag vill att det ska hjälpa honom, inte stjälpa honom. Han har det jobbigt nog ändå.
Jag vill få honom att börja förstå att vi kan hjälpa honom med hans svårigheter. Att det inte alltid behöver bli konflikter.
Jag tänker mig att det måste vara lättare för honom. Men hur ska jag förmedla diagnosen?
Vi har aldrig någonsin hyssat om hans svårigheter för någon, inte för honom heller. Men fram tills nu har han känts för liten. Oemottaglig.
Så nu måste vi sätta ord på det.
Rätt ord.
Bra ord.
//mamman
Hej!
Jag kan ju bara tala om hur jag gjorde. Jag gjorde jämförelsen med allergier, kanske låter konstigt men det finns ju så många olika allergier och olika sätt att hantera dessa på för att må bra. Samma gäller ju för npf. Det ser väldigt olika ut för de som har det. Man behöver mer stöd om man har det, precis som de som ser dåligt behöver olika glasögon osv. Ja du förstår säkert. För övrigt har jag bara talat om vad det sonen har heter och att det inte går att bota, samt att man är mycket bättre på vissa saker än andra barn och har svårt med en del som andra inte har och så gav jag lite exempel på vad det kunde vara. Att det kan vara jobbigt med mycket människor och ljud omkring m.m. men jag var noga med att säga att alla inte är likadana, att det går att anpassa saker runtomkring så det fungerarr bättre, precis som allergiker inte kan ha vissa blommor, eller inte skaffa husdjur.
Sen har han fått frågat själv om det han vill veta. Har också berättat att hjärnan arbetar på ett lite annorlunda sätt än de flesta andras men inte sämre för det. Det är ju inte så lätt att beskriva heller. Min son är 7 och vi pratade med honom om det i somras, då var han 6½ och han visste redan en hel del om hur han fungerar. Mycket mer än jag kunde tro...
Inte vet jag om du blev nåt klokare på det, det vart nog en ganska rörig kommentar.Nåt uppslag kanske jag lyckats förmedla iallafall.
Hur som helst förstår de mer än man tror och har bättre koll än man anar ;)
Kram //Lena
Då vi berättade för Sam om hans adhd till en början (då AS diagnosen kom till ett år efter)så sade vi bara att " vi vet vad som gör att det blir lite krångligt ibland, det är som en omognad i hjärnan, en liten bit som inte riktigt växte till sig som den skulle" och han köpte det direkt.. Sen blev det även en del annat sagt åxå som Lena här nämner så fint..att de är unika och fullvärdiga människor för det!
Skoj att din man börjat skriva på bloggen1
Tänker försöka övertala min att skriva ett inlägg åxå, eller varför inte starta upp en egen blogg..tror det bara är vi mammor som bloggar om diagnoslandet annars..
STOR KRAM
Vi fick hjälp av psykologen(har skrivit ett inlägg om det). Och Viggo visste redan att han var annorlunda så han brydde sig inte. Men när de blir äldre....ja då kanske han blir ledsen? Men han vet varför han har svårt att vara still och varför han tar medicin osv. Vi valde att berätta direkt och så att det blir avslappnat. Lycka till.
Hej vännen!
Vi tog upp det med hab om att vi ville ha deras hjälp, men de tyckte att det var bäst för sonen om det kom från oss föräldrar. Vi drog på det ett tag men sen fick vi tips om en väldigt bra bok/häfte som man kan använda sig av. Gunilla Gerland har gett ut "Det är bra att fråga... Om Asperger syndrom och högfungerande autism". Jag lät den ligga framme så sonen blev lite nyfiken. Boken var jättebra. Förklarar på ett enkelt sätt vad man kan ha problem med, men tog också fram bra sidor man kan ha. Den är skriven på ett så enkelt sätt så barnet kan läsa den själv om han vill. Det är inga långa saker utan är kort och lagom.
Vår son har aldrig varit mottaglig för en massa prat så boken/häftet passade perfekt. Hab tyckte absolut inte att man ska vänta med beskedet till tonåren, för det blir aldrig bra.
Lycka till!
