att inte få trösta.....
Men tänk dig att du INTE får trösta ditt barn, för barnet själv.
Du får inte säga tröstande ord får då blir det värre.
Du får inte på något sätt försöka krama eller lägga en varm hand, då smäller det rejält!
Du måste gå iväg. Och stå och lyssna när barnet gråter och är upprörd, frustrerad och jätte ledsen.
Jobbigt?
Så har vi det, med bägge barnen!
Den ångesten.
Den frustrationen.
Gör att man själv blir sårad och ledsen. Man får sorg.
Att inte få trösta.
Vi tänker ofta på det.
Tänk om barnet skulle komma springande, kasta sig i famnen och krama hårt.
Grinar, man tröstar, håller hårt och kramar. Masserar och säger tröstande ord.
Man är hjälten i allt det farliga. Allt det hemska. Man är det trygga.
Man skyddar.
Lyckliga er!
//pappan
Det är verkligen hjärtskärande att stå brevid och inte få trösta. Fin beskrivning av en av de svåraste situationerna som verkligen tär på en eftersom alla våra instinkter skriker TRÖSTA i de ögonblicken, att inte få vara just förälder.
Kramar om er//Lena
Detta hade kunnat vara mina ord! Det skär i mammahjärtat att inte kunna få trösta... försöker man så får man en hård spark mot sig i stället... Ofta tänker jag på hur sonen känner det i en sån situation. Vill han ha mig där, men kan inte hantera det? Eller vill han ligga där ensam med sin gråt? En av de svåra situationer som uppstår i diagnoslandet.
Kramar till er!
//Bellan
Åh vad jag känner igen! Och vad ont det gör! Jag vet precis!
Åh jag vet hur det är. Min dotter är precis sån.Hon har autsim ( tror bestämt hon har AS). Vissa stunder finns det inget att göra. Hur gärna man än vill och önskar att det gick att hjälpa och trösta :(
