asfamily

Vad är det som gör att man känner hur man ska hantera situationerna som vi ställs inför? Jag vet om det ska lirkas, ignoreras, om jag ska kräva, om jag ska ta till stora rösten eller avleda. Bara på en känsla. Har vi diagnosföräldrar större känselspröt?
Mannen och jag slås ofta, när vi är någonstans, av att både han och jag "plockar" speciella barn. Kanske är det ett beteendemönster som man känner igen. Det är så klockrent ofta!

Tack för alla uppmuntrande ord! Det är skönt att veta att man inte är ensam om dessa känslor. Att man inte är på väg att bli tokig. Det går över. Det blir lite mycket ibland bara... 

Vi har sportlov denna vecka. Sonen är klen, jag är klen, vi är hundvakt åt fina hunden och dottern är ett kapitel för sig just nu. 
Dottern är en dröm i skolan och en pest hemma just nu. Hon sköter sig jättebra, funkar OK med kompisar (det finns några som finner sig i/tycker att det är OK att hon styr lekarna som en liten överste) och vågar sig på saker hon inte prövat förut. Och det är ju helt fantastiskt! Med hennes "jobbigheter" så är det helt fenomenalt, men hon är ett monster hemma. Hon pallar väl inte egentligen, men håller ihop tills hon kommer hem. Missförstå mig inte, jag är evigt tacksam att det funkar i skolan nu, men det är skitjobbigt med totala härdsmältor VARJE DAG! Tänk om vi kunde få besök av den tjejen som är i skolan varje dag, bara någon gång?! Allt, ALLT är en kamp från det att dörren slår igen. Hon gör läxorna utan att knorra, men får ett utbrott när jag kollar igenom och påpekar om något är fel. Och då är det OM något är fel, det händer inte så ofta. Men hon kanske har glömt en bokstav eller ett ord och då bryter helvetet lös. Först tänkte jag att jag skiter i att säga om det är fel, men ändrade mig. Det är ju det jag ska göra, och annars lär ju hennes lärare göra det och då kommer det väl tillslut inte funka i skolan heller... Bara en sån sak som att be henne borsta tänderna (trots schema)! Hon får det att framstå som den värsta förolämpningen! För att inte tala om vilka diskussioner hon drar igång med lillebror! Ibland undrar jag om det är hon som är 6 år och han som är 10! Hon varvar upp honom tills utbrottet inte går att hejda, trots att vi flera gånger går in och bryter. Men hon kan inte sluta, måste fortsätta tills urladdningen är ett faktum. Då försöker vi hålla undan och ber henne gå in på sitt rum (för att han inte ska förstöra något eller råka göra illa henne) Och då blir hon förbannad för det! Skriker och domderar att vi alltid skyller på henne m m. Och det trots att vi talar om för henne vad skälet är till att hon får gå in på sitt rum. Jag kan lugnt säga att orden: "det är ju DU som dragit igång detta!" ligger på tungan mer än en gång!!
Det är jobbigare med dottern tycker jag. Sonen har ordentliga utbrott, där saker går sönder och man gör illa sig ibland och det är ju skit. Men sen är det ju över. Men dottern, det kan pågå i timmar, ibland dagar. Hon är smart, verbal och martyr och vet precis hur hon ska gå till väga. Ibland tror jag att hon inte ger sig förrens det blir ett ordentligt bråk. Hon kanske också behöver skrika, kasta saker och slåss egentligen?! För att få ut allt på en gång liksom. Inte gå och dra med det i flera dagar. Men vill jag det? Vilket är bäst, härdsmälta eller flera dagars gräl-sjuka?