asfamily

Vi har en son. En son på 7 år. En son som inte är som alla andra. En son med speciella behov. En son som inte passar in. Som inte passar in i den "vanliga" förskoleklassen. Som inte passar in i den "vanliga" skolklassen.
Det är jobbigt och svårt varje dag. Det har varit en kamp med förskola, rektorer, pedagoger, föräldrar, barn och kommunen. Det har ofta varit en kamp för förståelse, rättigheter, resurser och acceptans.
Har varit är nyckelordet. Åtminstone just nu. Vi har en plats till honom där han passar in. Där det är okej att inte vara som andra. Där man ser honom för den han är och hjälper honom tillrätta utifrån sina egna förutsättningar. Här passar han in. Här finns plats för 6 st barn.
Vår son har Asperger/ADHD. Jag vet att vi inte är ensamma. Långt ifrån. Ändå finns det 6 platser, i hela kommunen, för barn under 6 år. 6 platser! Låter det rimligt?
Jag har frågat varför. Svaret är att det finns inga barn i kö. Och det finns inga barn i kö för att informationen som förmedlas till skolor och föräldrar är att det är fullt i denna grupp. Det stämmer. Det är fullt. Men hur många barn skulle egentligen behöva en plats? Om alla föräldrar och rektorer skulle ställa barnen i kö till denna grupp skulle det betyda att fler platser måste skapas tillslut. Flera barn skulle få den rätt till stöd som de enligt lag har. Flera barn skulle få må som vår son mår nu. Fler barn skulle få chansen att lyckas, istället för att hela tiden misslyckas. Fler barn skulle få någon som ínte ser hindret utan ser potentialen. Det måste vara värt det. 
Dessa barn en så bortglömd del i denna kommun. I vårt fall så pass bortglömd att kommunen glömde att ge vår son en skolplacering. I skolan finns några Asperger grupper i kommunen. Med begränsat antal platser. Begränsat utrymme och begränsade resurser. Som inte på något sätt möter det egentliga behovet som finns.
Kommunen har villigt erkänt att de inte har tillräcklig kunskap om vad som är bäst för dessa barn. Men det finns pedagoger där ute som vet. Och som vill. Som behöver att vi föräldrar hjälper dom att få till en förändring.
För dom, precis som vi, kämpar i motvind. Kämpar för förändring, acceptans och rättigheter. Mot fördomar och misslyckanden.
Det måste det vara värt?!