Vardag igen
ganska skönt. Inte igår kväll när jobb ångesten smög sig på och inte imorse när klockan ringde, men när jag väl kom till jobbet. Insåg att högarna inte var fullt så stora och att jag faktiskt såg lite skrivbord:-)
Framför allt var det välbehövligt för barnen, båda har varit jätte softa ikväll. Jag var beredd och rustad för Duracell och fröken Grälsugen, men dom kom inte på besök idag. Första veckan brukar vara kalabalik annars, så det känns som: SEGER! Även om vi bara passerat första dagen. Nu var iaf första dagen bra, även om de andra brakar.
Sonen säger att han bråkat med barnen idag, men dom har inte sagt eller skrivit ngt i kontaktboken, så då har det säkert inte varit så farligt. Jag hoppas att det inte är så, jag är heligt trött på detta utagerande hela tiden. Men personalen är ärliga och säger som det är, good or bad, det är skönt. Dom är ju bara 6 barn i gruppen och alla har dom sina specialare. Det är så skönt att känna att ens barn inte är "ett problem" utan så här är det bara. Idag gick det inte, det där var ingen bra kombo eller det där gick kanon. Funkar det inte, så provar dom något annat sätt eller så lägger dom ingen vikt vid det. Och funkar det så höjs barnen till skyarna. Välj dina strider, är det viktigt egentligen och är det inte viktigt så skit i det! Så sa U till mig när jag hämtade i våras: "det är ingen idé om det inte är viktigt. Och är det viktigt, driv igenom"
Dottern har ett stort stöd i att skolan hon går i bygger på ordning och reda och att en person som tog hand om sonen när han låg på sjukhus nu är "skolsyster" där. Han håller lite koll, gillar henne och hon gillar honom och har förtroende för honom. Just nu avverkas allt skolarbete i rasande tempo utan speciellt mycket ansträngning. Lyxigt!
När man vet att dom har det bra, kan man släppa det och låta jobbet bli en välbehövlig ventil. För drygt 1 år sedan såg det inte ut så.... Då lämnade man på morgonen med vetskapen att det här, det är inte bra för dom. Fy satan! Tänk vad mycket som kan förändras på 1 år... Många stora beslut och förändringar, som nu visat sig vara bra för oss alla. Men man kan ju få magsår för mindre, byta dagis, ge bort hunden, sälja hus, köpa lägenhet, flytta och byta skola samtidigt och så "bara" lite vanligt liv. Men när jag tittar i backspegeln, så är jag glad att vi vågade. Följde vår instinkt och körde på.
Jag har hört att man kan räkna bort ca 30% i ålder (utvecklingsmässigt) hos barn med funktionshinder. På dottern stämmer det i hennes sociala färdigheter. På sonen är det ganska klockrent, han är som en 4,5 åring med allt. Det är lite klurigare med honom pga att han var sjuk och därför fick börja om i sin utveckling. Det måste ju också göra sitt till att börja om med ALLT när man är 2,5 år. Prata, sitta, stå, gå, ja allt.
Men om jag tänker på det så, ålder minus 30%, ja då har jag nog för höga krav på dom ibland. Det kanske bara är BS...
Framför allt var det välbehövligt för barnen, båda har varit jätte softa ikväll. Jag var beredd och rustad för Duracell och fröken Grälsugen, men dom kom inte på besök idag. Första veckan brukar vara kalabalik annars, så det känns som: SEGER! Även om vi bara passerat första dagen. Nu var iaf första dagen bra, även om de andra brakar.
Sonen säger att han bråkat med barnen idag, men dom har inte sagt eller skrivit ngt i kontaktboken, så då har det säkert inte varit så farligt. Jag hoppas att det inte är så, jag är heligt trött på detta utagerande hela tiden. Men personalen är ärliga och säger som det är, good or bad, det är skönt. Dom är ju bara 6 barn i gruppen och alla har dom sina specialare. Det är så skönt att känna att ens barn inte är "ett problem" utan så här är det bara. Idag gick det inte, det där var ingen bra kombo eller det där gick kanon. Funkar det inte, så provar dom något annat sätt eller så lägger dom ingen vikt vid det. Och funkar det så höjs barnen till skyarna. Välj dina strider, är det viktigt egentligen och är det inte viktigt så skit i det! Så sa U till mig när jag hämtade i våras: "det är ingen idé om det inte är viktigt. Och är det viktigt, driv igenom"
Dottern har ett stort stöd i att skolan hon går i bygger på ordning och reda och att en person som tog hand om sonen när han låg på sjukhus nu är "skolsyster" där. Han håller lite koll, gillar henne och hon gillar honom och har förtroende för honom. Just nu avverkas allt skolarbete i rasande tempo utan speciellt mycket ansträngning. Lyxigt!
När man vet att dom har det bra, kan man släppa det och låta jobbet bli en välbehövlig ventil. För drygt 1 år sedan såg det inte ut så.... Då lämnade man på morgonen med vetskapen att det här, det är inte bra för dom. Fy satan! Tänk vad mycket som kan förändras på 1 år... Många stora beslut och förändringar, som nu visat sig vara bra för oss alla. Men man kan ju få magsår för mindre, byta dagis, ge bort hunden, sälja hus, köpa lägenhet, flytta och byta skola samtidigt och så "bara" lite vanligt liv. Men när jag tittar i backspegeln, så är jag glad att vi vågade. Följde vår instinkt och körde på.
Jag har hört att man kan räkna bort ca 30% i ålder (utvecklingsmässigt) hos barn med funktionshinder. På dottern stämmer det i hennes sociala färdigheter. På sonen är det ganska klockrent, han är som en 4,5 åring med allt. Det är lite klurigare med honom pga att han var sjuk och därför fick börja om i sin utveckling. Det måste ju också göra sitt till att börja om med ALLT när man är 2,5 år. Prata, sitta, stå, gå, ja allt.
Men om jag tänker på det så, ålder minus 30%, ja då har jag nog för höga krav på dom ibland. Det kanske bara är BS...
Kommentarer
Postat av: Annelie
Underbart med ett AS före både mum och family. Gillade det dubbla budskapet där.. ;-)
Trackback
