Fastnat

Dottern har haft sin första härdsmälta på den nya skolan. Varför? En borttappad jacka, som inte var borttappad. Hon var otröstlig, så pass att fritids ringde till pappan. Pappan åkte dit, hittade jackan och lirkade. Då borde det ju vara bra, men nej! Hjärnlås, å det grövsta! Med henne går det inte att bara ignorera och vänta ut det, för att sedan ta reda på vad som hänt. Då blir hon ännu mer arg. Vi har kört fast, kommer inte vidare. Vi vet inte vilka knappar vi måste trycka på för att nå fram när detta händer. Ibland är det ju faktiskt så att man inte kan lirka hur länge som helst. I det här fallet var sonen hemma själv och det kan ni ju tänka er hur optimalt det är... Det gör ont i en att känna sig så oförstående, att själv bli så frustrerad så att man inte kan hjälpa henne. Hon som behöver det mest.
Igår kväll slutade läxläsningen med gräl igen. Hon ber om hjälp att lösa en matteuppgift, men är redan då tvärsur. Lyssnar inte på pappan när han förklarar hur hon ska tänka/göra, det kommer bara saker som: Det går inte, så där kan man ju inte göra, sådär har jag ALDRIG gjort förut mm. Varpå jag och pappan till slut säger: okej, vi bryter här, för det funkar inte att hålla på såhär. Då blir hon ännu argare. Hon går och lägger sig och jag går in för att försöka nysta ut varför det blir såhär gång på gång och hennes svar är, som alltid: jag vet inte. Hur ska vi då göra för att undvika dessa situationer? Jag fattar verkligen inte vad det är som triggar igång henne och hon verkar inte veta heller. Eller så tänker hon inte berätta. Men jag försökte förklara för henne att vi kan inte hjälpa henne om vi inte vet vad det är som blir fel eller vad vi gör fel. Kanske fel sätt, att lägga det på henne. Men jag står mig slätt, hur ska jag lösa detta åt henne? För uppenbarligen behöver hon ju hjälp att komma ur det arga och gå vidare, men jag fattar inte hur!!! Hon är ju bara 10, jag måste hitta ett sätt att hantera det här innan det går för länge. Men hon sätter inga ord alls på hur hon känner eller vad det är som blir tokigt. Och jag kan lugnt säga att hon driver mig till vansinne när hon fastnar. Hon ger sig ALDRIG, hon nöter på oss tills man själv är lika arg som hon. Hon tar fram det värsta i mig och jag kan för mitt liv inte vara lugn och pedagogisk. Hon motar nästan alltid den hjälpande handen i dörren, hur ska jag få henne att i allafall titta på den? Hur kommer det sig att jag kan hantera sonens utbrott, men inte hennes? Jag känner mig som världens sämsta...

Sonen har annars haft nästan 2 veckor med absolut lugn. Det har varit jättekul för oss alla. Men i helgen, eller igår tror jag att det vände. Var och åkte skidor och han var sur som en gammal gubbe hela tiden. Spottade, svor och fräste. Frågade om vi skulle strunta i det och då tittade han på mig som om jag var tokig: Nä, det är jättekul! Oookej, förstår precis...NOT! Sen var det speedat och surt hela kvällen. Han har ett läte, svårt att beskriva, som jag blir så provocerad av för att jag vet att det betyder att härdsmältan är nära. Vände ut och in på alla tankar igår kväll, vad är det nu som triggat?! Han kan inte sätta ord på det, så man får chansa och det man ju hur enkelt det är. Kom ingen vart, det var säkert något med skidåkningen. Det är bara att hoppas att det är övergående. Jag vill så gärna att den harmoniska killen ska fortsätta må bra. Har ingen lust med ett nytt skov. Ingen lust alls, men det brukar inte spela någon roll.

Imorgon kommer jag att ha hittat ett sätt och imorgon är det bättre...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0