asfamily

Att våga och inte blicka bakåt.
Det är svårare än man tror.
För det är ju erfarenheterna man har med sig som egentligen är historia.
Det som har hänt har hänt.
Och inte påverka vad som händer i framtiden/nuet med historian är ju svårt.
Men ibland är det väldigt nödvändigt att man släpper det som har hänt, även det dåliga och försöker för stunden  att hitta rätt väg framåt.
Men ibland måste man också ta med historian med sig in i framtiden för att det ska bli bättre.
Svår  balansgång det där.
Att välja rätt historia att ta med sig.
Och lämna kvar den som inte ger nåt.

Och jag känner att med diagnos blir det än svårare att välja rätt historia att ta med.
För allting är så komplext.
Det är aldrig samma tydliga avslut.
Saker tar längre tid att lära, ibland måste man t o m lära om igen.
En sak som hänt väldigt långt tillbaka kan ställa till det mycket längre fram.
Saker är helt enkelt inte lika tydliga.

Ett beslut är aldrig enkelt.
Det är så många faktorer som spelar in, när väldigt lite kan accepteras att gå fel.

Helst av allt skulle man vilja ha en tidsmaskin.
Så man kan åka fram och tillbaka, och kolla vad som blev mest rätt.
För ingenting blir helt rätt.

bara en fundering.....

//pappan