stukade, vid liv, överraskade

Jag har försökt att samla alla tankar och känslor. Men det är många reflektioner och insikter...
När folk frågar mig: Har ni haft det bra? så svarar jag: ja, vi har haft det bra. Det har varit soligt, varmt och vi har badat och snorklat. Maten var OK, hotellet var OK.
Dom flesta är nöjda där. Sen har vi den skaran som frågar: Gick det bra med barnen? Och där fastnar jag. Jo, det gick väl bra med barnen, eller kanske inte så bra, eller nej det gjorde det inte alls. Det gick lite av allt, bra, dåligt och förjävligt. Men en sak kan jag säga bestämt, någon semester, det har inte jag och mannen haft. Jo, vi har varit utomlands. Men semester, nej!
Alla diagnoserna följer ju med oss på semester. Ändå tycker jag att vi var inställda på att det skulle bli rörigt och jobbigt. Jag tycker inte att vi lurade oss själva där så som vi kan göra ibland "Åh vad skönt med semester och ledigt. Hemma och bara ta det lugnt" Nej, vi hade inte gjort det denna gång. Vi var på det klara att detta blir som det vanliga diagnoslivet, med plusmeny, fast utomlands.
Flygresan ner gick ganska okej. Sonen var jättespeedad, spänd och orolig, men hanterade det bra med bara några korta utbrott. Dottern hade svårt med Arlanda och säkerhetskontrollen mm. Hon får ett sånt enormt kontrollbehov när hon blir osäker. Första dagarna var ganska konfliktfyllda, och det var vi beredda på. Sonen ville inte att andra barn skulle vara i poolen, ville inte kliva upp ur poolen, ville inte äta mat, ville inte, ville inte och ville inte. Det var vi väl hyfsat med på. Dottern, jag tror jag kommer till henne sen...
Sen var det de vanliga sakerna som triggade: övergångar (byta aktiviteter t ex), stimmiga miljöer och andras energi. När jag tänker efter nu i efterhand, så gick det bra för sonen. Inga större grejjer alls faktiskt. Men kombon, sonen och dottern, var helt sjuk! Ni kommer att förstå. Var och en hade det säkert varit hanterbart, men dom två ihop blev jobbigt.
Dottern hade vi också räknat med att hon skulle ha en inställningperiod. Hon var väldigt förberedd och vi trodde vi var hemma där. Ack, så fel vi hade.
Allt har varit en strid, hon har ifrågasatt allt, varit dramadrottning, ja alla jobbigheterna på en gång. När vi bett henne att komma ur poolen - konflikt. När vi bett henne duscha (vilket i vanliga fall bara är lite stånk och stön) - konflikt. När vi försökt lösa en situation med sonen, så har hon klivit in och gjort den värre! När sonen frågat (på vanligt sätt) om hon vill spela spel, eller om han får låna hennes Nintendo eller liknande har hon svarat (skrikit): Nä, det får du inte! När jag då frågar varför han inte får låna Nintendot (det låg inlåst i kassaskåpet) så var det bara för att han inte fick och för att ingen skulle spela. Hon har verkligen hällt bensin på lågorna i många fall. Konflikter med sonen, som vi kunnat lösa på mindre än 5 min om hon inte varit där. Usch, det låter så hemskt. Som att allt var hennes fel. Det är inte så jag menar. Utan att dom två, utanför sina "safetyzones", triggade varann väldigt mycket. Och dottern var mindre tolerant mot sonen än vad han var med henne.
Efersom dottern är fantastiskt smart och medveten om vilka sonens jobbigheter är, och vad som brukar hända så vet hon också hur vi brukar hantera dessa situationer. Högre krav på tolerans antar jag. Rätt eller fel, jag vet inte. Men uppenbarligen så hade hon för jobbigt med sig själv denna gång. 
Fast samtidigt så undrar jag om det var så. För efter 10 dgr av med ständig konflikt med henne, så fick jag ett frispel. Satt där med tårarna rinnande och deklarerade att jag orkar inte mer av det här, jag vill hellre åka hem. Pedagogiskt och bra va?! Efter det så förändrades situationen och den lite mer toleranta dottern var tillbaka. Säkert har jag gett henne men för livet med tårar, självömkan och hot. Hemskt!
Det jag slås av är att det förakt jag känner för mig själv när jag inte längre kan hantera situationer. Jag hatar att jag beter mig/hanterar mina barn på detta sätt. Att jag tillslut gör saker som jag inte står för. 
Jag har också insett att sonen inte har något behov av avbrott i vardagen, även om det inkluderar sånt som han gillar bäst (bada). Dottern vill gärna, men med garanti på fullständig uppmärksamhet från en förälder så att hon har ens fokus. Dom har heller inget behov av att vara tillsammans med varandra.
Sen tror jag inte att sonen ska få "slippa" åka på semester. Jag tror att det är en nyttig erfarenhet för honom, inom rimliga gränser. Men då blir det med bara honom. Och en semester för bara henne. Sen när dom gjort det några gånger, kanske att vi kan ta dom båda...
Jag är ingen chartermänniska. Ja, smidigt med barn, men nej.
Det som jag inte räknat med var andra familjer på semester. Dom tog verkligen semester! Barnen hoppade i soffor, slet upp lampor ur gräsmattor, klättrade på möbler, kastade skräp överallt, sprang i restaurangerna, tar andras leksaker m m. Det gjorde det verkligen inte lättare att styra upp sonen kan jag säga. Och sen blänger dom på oss när vi säger till våra barn vad som gäller...Och folk har verkligen tittat och dömt oss, som om det skulle göra det enklare för oss.
Dottern träffade en norsk tjej, som snabbt som attan berättade att hon hade ADHD. Ganska fascinerande att hon drogs till dottern av alla dessa barn. Hon var helt salig över att ha träffat vår familj och sonen kunde vara i närheten utan problem. Undrar om hon såg en acceptans hos oss, som inte fanns hos de andra?

Jo, nog har vi haft det bra. Jag vill inte ha det ogjort, jag ångrar inte att vi åkte. Nu kan jag se att det fanns bra stunder varje dag. Det var bara det att konflikterna blev så jobbiga att de överskuggade de bra stunderna för ofta. Det ser jag nu och jag tänker fokusera på de där bra stunderna som fanns varje dag. 

Tack alla ni som tänkt på oss och välkomnat oss hem! Det beyder mycket för mig. Jag har saknat att läsa mina favvisbloggar när jag varit borta. Jag kommer få körigt med att komma ikapp hos er alla:-)

"Att vara där du är - medans du är där". Det får jag nog öva lite på tror jag...

   

Kommentarer
Postat av: Mia

Jag känner igen det där. Vi har ju två barn, en med adhd. Vi har slutat åka på semester, det blir bara jobbigare. Och utomlands har vi pratat om i flera år, men vi vet ju att vi inte kommer få vila. För som du säger så börjar det ju redan på flyget...nä vi har campat några nätter i skogen vid vatten inte långt ifrån hemmet. Men jag har försökt resor och evenemang typ Astrid Lindrgrens värld. Man blir ju ledsen när alla andra har trevligt och det inte funkar för ens egna familj. Skickar några kramar till dig. Tycker ni gjort något fint för era barn för de kommer ju minnas den här resan när de blir stora:)

2010-04-16 @ 07:57:06
URL: http://www.miasuniversum.blogspot.com
Postat av: Bellan

Hej!

Verkligen intressant att läsa dina reflektioner över resan. Jag kan riktigt se er framför mig i mycket av det du skriver, man lever ju liksom i diagnoslandet :-).

Om du visste hur många gånger jag och min man sagt att "vilken tur att vi inte har ett till ganska jämnårigt barn" med sonen. Missförstå mig rätt, men mitt i allt kaos som kan bli så ju färre personer det är runt ett diagnosbarn, desto "lättare" är det. Så jag anar vilket kaos ni haft emellanåt. Men vad duktiga ni varit som tagit er igenom en sån här grej!

Sen får vi nog alla dåligt samvete ibland när det rinner över ibland, det finns ju gränser för vad vi klarar av. Men ibland är man inte den allra bästa pedagogen, samtidigt tror jag inte de tar skada av att de får se mamma gråta ibland.

Bra att du försöker fokusera på det som var bra under resan och "glömma" det andra.

Ha det nu så gott. KRAMIS!

2010-04-16 @ 13:41:44
URL: http://metrobloggen.se/svampbobtjejen
Postat av: Anonym

Mia: Om du visste hur många gånger man stått där med tårar i ögonen och tänkt att alla andra kan ju... Men vi ger inte upp än, men vi får göra på ett annat sätt tills de har vant sig. Sen får vi väl se om jag säger samma sak nästa gång;-)

Bellan: Visst är det jobbigar med två, så vi får dela upp oss mer hädanefter. Nu när vi får lite mer avlastning får vi ta den tiden till att bara vara vuxna. Kram tillbaka

2010-04-24 @ 16:49:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0