asfamily

Nu var det LÄNGE sen!!! Men nu tar jag nya tag, inspirerad av andra.
Julen är över igen och detta år klarade vi oss lite mindre kantstötta. Vi trotsade en del måsten och borden och gjorde på vårt sätt. Julklappar på morgonen om man ville, äta middag ifred om man ville. Absolut inte smärtfritt, men bättre än förra året. Vi tog på oss stora tålamodet och tänkte: Går det åt helvete nu, så var det bra fram tills nu. .  Men vi lyckades att hålla det hyfsat flytande. Och kanske att man ska nöja sig med hyfsat?
På Annandagen stack vi till stugan för mys tänkte vi. Men det tyckte tydligen inte barnen! Dom bara bråkade, slogs, gnällde och tjatade. Inte hjälper det att dottern är som värsta tonisen och fräser så fort att sonen kommer i närheten. Det är en dålig kombo det där, sonen och dottern menar jag. Hon är über polisig, kan inte låtsas eller bara låta något bero och han går igång på exakt dom grejjerna. Vi gav upp idag och åkte hem. Ordningen återställd och plötsligt leker man ihop i 2 timmar! Behövs det tilläggas att pappan och jag luktade bränt...
Konstigt det där, men det är väl så med diagnosbarn. Skulle vilja säga att jag accepterat till fullo och att jag är en förstående och pedagogisk mamma som gör allt för att guida mina barnen igenom sina hjärnlås. Men då ljuger jag. Allt för ofta flippar jag lika mycket som barnen... 

Jag HATAR såna här dagar. Orkar inte ens kommentera mer.
Glöm och gå vidare...

Har precis kommit hem från huvudstaden, jag o mannen. 4 dagar utan barn, bara han & jag, hotellsängar, hotellfrukost, fik och härliga restauranger. Det är så att det känns som att man kan få mer av det!
Barnen var i allafall på bra humör när dom kom hem, och det förlänger känslan av BRA en stund.
Direkt dök nästa tanke upp: Vad ska vi nu se fram emot?
Man får väl börja med nästa helg. Eller kanske bara imorgon?
Livet kan ändras så snabbt, så jag måste börja tänka: Idag har jag.
Man vet inte hur det ser ut imorgon
Har nog bestämt tatueringen nu, 3 pusselbitar.

I är på Juni imorgon, andrum!
Borta är känslan av att det skulle vara fel. Han älskar det och vi oxå.
ANDRUM!

Har en huvudvärk som hängt i sen stan brann känns det som....Många är ju sjuka nu, framför allt på jobbet! Jag är tyvärr inte toleranta chefen när folk är sjuka=(
Hoppas, hoppas att kidsen håller sig friska. Jag och mannen har snart en cityhelg och det behöver vi hur mycket som helst!

Att ha 2 AS barn i huset är som att bli vaccumförpackad.
All luft är borta och på utsidan är det bara knöligt och plastigt.
Vi säger inte jag älskar dig längre....

Ja, så känns det nästan. I är inskolad o klar på detta fantastiska dagis. Man hade givit upp hoppet om att det skulle finnas en plats som skulle funka, men det finns det. Med människor som tycker att det här är kul, HURRA!
I är lite gladare och mer lättstyrd igen, men det är fullt ös hela tiden. Hur i hvete orkar man ha fullt ös jämt?! Jag är helt färdig efter  min med honom...
M hade en härdsmälta idag på fritids, inget man sa var bra. Jag HATAR det, hon lyssnar inte ett skit. Jag blir såå provocerad och så är jag oxå nere på dagisnivå. Inte hjälpte det att jag stod på jobbet och pratade med henne heller. hade bara lust att skrika åt henne, men nu fick det bli: NU RÄCKER DET!! Suck.
Jag har Ågren för doggen, kan inte riktigt stå för det själv tror jag.

4 mån sen jag bemödade mig att göra ett inlägg. Till mitt försvar kan jag säga att det varit minst sagt turbulent, hemma, dagis, på jobbet, med föräldrar, ja man kan nog säga allt. I har haft det skittufft på dagis under sista 2 mån av hösten. Tillslut fick vi nog och plockade honom därifrån och nu har han fått plats i en Asgrupp. Kommer bli kanon. Han har varit hel speedad hur länge som helst och jag hoppas att det fått ett slut nu (tack Juni!) Jag ORKAR inte plocka upp the pieces än enda gång till. Då kommer ngn att få plocka upp mig i små partiklar... Vi har börjat fundera på medicin, kontroversiellt värre. Det finns så många åsikter och funderingar kring detta, är det rätt eller fel. Time will tell.
Jobbet, åh, jobbet. Suck och kul! Det känns iaf lite som att jag kommer ngn vart. Man börjar bli gammal räv på stället, shit va konstigt.

Doggen är på "retreat" (men vi har inte talat om att den är permanent) Jag tycker det är ledsamt att han inte bor med oss längre. Bättre hund har jag inte träffat.

Tjing!

Å, poff så är det september. Va' f..n hände?!
Sonen har fått magmedicin. Dom tror att han har stressmage! 5 år gammal för satan. Hursomhelst så verkar det funka, han har inte haft några "sjunk" sen vi började. Jag får bara anta att det är dagissituationen under våren som orsakat detta.... Den nya avdelning och personalen har varit super. Äntligen får han lite ro. Och kompisar. Det är svårt att se att ingen vill leka med honom, samtidigt som inte jag heller skulle vilja leka med honom som han har varit. Men nu får han vara med och har fått lite av en bästis-tjej, A. Två tårögda föräldrar tittar på och förundras... Vi har fått en helt ny unge hemma oxå, bara med det lilla dom gör på dagis!
Just nu håller vi och skolar in honom på ett avlastningsboende. Det verkar skitbra, men fy f..n vad mycket motstridiga känslor: "det är väl klart att man inte kan lämna bort honom, man lär väl klara det själv. Vad är det för fel på mig som inte orkar ha honom hemma?" Allt det där är säkert sånt som "alla" föräldrar tänker. Men sen har vi tankarna som går i en annan anda: "Shit, vad skönt". Dom, kan jag säga, är dom värsta. Jag vill inte känna: shit vad skönt.
Dottern har plötsligt blivit tonis, det är väl sådär. Man får öva sitt tålamod jämt. Usch, det är inte så många år tills hon är riktig tonis. Hur ska det gå?! Antagligen ligger jag inlagd på nån psykavd. vid det laget...

Sist jag skrev hade semestern precis börjat och nu är den ÖVER!!!! Vad hände? Ungarna börjar vardag på måndag och jag börjar jobba. Har haft paralyserande ångest hela veckan. Och det är skitdumt för man får INGET gjort och man njuter inte av sin sista lediga tid. Hur som helst kändes allt lättare när bossen ringde för att tala om att hon ska sluta (halva ångesten försvann)
Hur semestern har varit? Jättebra, 4 dagar HELT själv, 5 dagar i Frankrike med mannen och resten på hemmaplan med hela familjen. Fast det ska erkännas att det kryper i skinnet på mig när jag hört "mamma" ca 60 ggr /min. Jag önskar att jag överdrev, men icke. Så är det med en son som bara klarar av att ha fokus på en person (och det är jag)
Semester för barnen är inte odelat bra, man märker ganska snabbt att vardag funkar bättre för dom. Vi vill släppa allt vad vardag heter på semestern och då blir det kaos. Shit att vi går på det varje år!
Sonen är inskriven på barn igen, SUCK! Dom vet inte om det är kramper igen eller något annat (jag tippar kramper, för allt det andra är för läskigt att tänka på) En till höst med sjukhus, jag tuppar av. Varje gång man sätter sin fot i entrén, så slår komahjärnan på. Man blir zombie, gäspar och tar inte ett enda steg mer än man måste. Allt av ren och skär överlevnad tror jag. Att ligga still i en 80 cm sjukhussäng med prassliga lakan utan möjlighet att lämna rummet en sekund. Ja, då behövs en zombiehjärna. Skulle man vara normalt aktiv skulle man nog skrika efter lugnande efter en kvart. Allt tar sån tid på sjukhus, why?

Äntligen!!! Vi har haft en ganska bra början på semestern. Vin & hummer hos "familjen sen" i fredags, barnen sov där. Så vi fick cykla hem själva mitt i natten. Det gjorde inget...
Bio & popcorn igår. Sonen var bara ut 3 ggr och tyckte att filmen var bra.
Det som varit mindre bra är att sonen får "sjunk" Blir blek, darrig och illamående till och från. Ringde rådgivningen, dom sa: beställ en läkartid så fort du kan. Jag hoppas att jag är överkänslig och överbeskyddande, men jag har samma känsla som när sonen var sjuk för 2 år sen. Det känns inuti att han inte är frisk! Men som sagt, det kan ju vara överkänsliga tentakler (hoppas)
Familjen (utom jag och hunden) är ute och fiskar. Det är meningen att jag ska torka golv, men det är sååå tråkigt. Jag ska bara göra lite annat först. Det är så skönt att vara själv hemma och om några dagar blir jag själv hemma i 4 dagar. Tack kära man!!!!
Imorgon har dottern ridläger, hon har längtat sååå.
Nu ska det klistras kardborreband ( i mitt försök till strukturerande för ett fyrkantigt liv)

Jag måste försöka komma ihåg (när allt känns som jävligast) att det inte är så länge sen man låg där bredvid sonen i sjukhussängen och tänkte "vad som helst, bara han blir frisk igen"

Jaha, har för första gången i mitt liv skapat en blogg. Har tänkt att använda den för att rensa mitt huvud, skriva ner tankar kring vardagen här hemma. Har man 2 barn med funktionshinder blir det MYCKET rensning och tankar....
Igår var en skitdag för sonen, jag hatar dom dagarna. Vill bara att klockan ska bli tillräckligt mycket så att han ska lägga sig, för morgondagen blir ju en bättre dag (eller?!) Varför det var en skitdag? Ja, skitföräldrar kan man väl säga. Inget schema, ingen sysselsättning, en sjuk förälder och en barometer till son. I know, it comes back to bite us in the ass, men ibland orkar jag bara inte. Och då blir det en skitdag.
Ja, då kan man ju kanske tänka att den här dagen borde börjat bättre. NÄ, sparkar, grin och skrik innan han ens slagit upp ögonen. Och det orkar man jättemycket av med 39 graders feber. Hur som helst, schemat var på plats och jag drev igenom mina beslut. Men ibland undrar jag, till vilket pris, mår han verkigen bra av detta ständiga tjafsande?
Det måste bli bättre någongång!
Dottern är hemma med mig idag. Hon har oxå varit klen, men är nu väldigt tillmötesgående och hjälpsam .....hmmm?
Imorgon är en annan dag.