asfamily

Varit på 40-årskalas.
Min bror.
Vi kom tidigt, jag och barnen, frun jobbar över.
Vi kom först som planerat. Barnen fick mat och spelade Wii i källaren.
Gästerna började dyka upp med småglin.
Vi var ju hopplöst först av alla med barn, och nu 11 år senare börjar dom pluppa fram överallt.
Men sonens humör höll sig, inte mycket speed alls, men dom höll sig undan alla människor.
Slutade med att sonen till slut fick ett utbrott, över ett fiskspel.
Sånt som snurrar runt och man ska få in en krok i munne och lyfta.
Inte bästa spelet för någon med AS/ADHD. Multifunktionell koordination.
Väldigt lätt att misslyckas. Sonen koncentrerar sig på alla som öppnar munnen!
Och hinner inte fram till någon. Istället för att vänta kvar på samma fisk tills den öppnar och stänger.
Blev stor frustation. Pappan dirigerade efter att alla lämnat rummet.
Då gick det bättre.
Sen åkte vi fort hem efter några bra lyckade krokningar.
Dock blev det en hel del "va jävel" och spott, spark och slag på pappan.
Väl i bilen blev det bättre. Och efter McD-6-bitars blev det mycket bättre.
Och jag fick ett självmant förlåt med kram!!! :) (OJ vad glad man blev!!!)

Men känslan smög över mig på kalaset.
Jag, lillebror hinner knappt med att gratta min egen bror på hans stora dag.
Känns orättvist.
Alla andra med sina småkottar har det hur lugnt som helst.
Skillnaden på vad vi har och går igenom blir så märkbar. Skillnaden är enorm.
Vi spelar i World-Cup och dom andra kör Korpen.
Vi har tentakler och känselspröt ute. Slappnar inte av. Inte en sekund kan missas. Då kan det vara kört och förbi.
Och stressen med 20 pers är nästan för stor. Man ser farten öka.
Denna gång gick det bra, men mystiden blir ändå alldeles för kort.
Om folk ändå förstod vad vi får försaka, ibland för mycket.
Tycker det känns orättvist hur som helst.

Fast jag älskar min barn över allt annat.
Men ändå, jag vill också ha det lätt! Lättare!

//pappan